Tempot är högt och frågorna hon ställer är många och komplexa. Följ med skolinspektören Ulrika Palm på tillsyn av Hemlingby skola i Gävle.
Ulrika Palm hukar vid en av eleverna och pratar lite. Vad tycker han är allra roligast i skolan? Hur brukar de jobba på matten? Arbetar de alltid med boken? Genom att vara med i klassrummen och prata kort med barnen blir det lättare att bilda sig en uppfattning om hur undervisningen går till på skolan, förklarar hon efteråt. Hon tycker att hon rätt snabbt kan få en känsla för hur läraren brukar arbeta, om barnen mest talar när de blir tillfrågade eller om det finns en dialog och ett samtal mellan lärare och barn där reflektioner uppmuntras.
Ulrika Palm och kollegan stämmer av tiden. Det har blivit dags för nästa punkt och de går in i det lilla biblioteket intill och slår sig ned. Ulrika Palm är föredragande vilket innebär att hon har huvudansvaret för intervjuandet, och kollegan Lennart Andersson packar upp sin laptop och gör sig redo att anteckna det som sägs. När en handfull elever ur år två kommer in i rummet reser sig Ulrika Palm upp.
– Hej, välkomna! säger hon och vänder sig mot en av flickorna. Du heter Kelly va? Sitt där bredvid Lennart.
Hon småpratar lite med alla, visar att hon redan kan namnen på flera av dem och snart sitter de alla kring bordet. Ulrika Palm är lång men nu vilar hon armbågarna mot bordsskivan och sjunker ned i vad som verkar ett omedvetet försök att hamna mer i ansiktshöjd med barnen.
– Vet ni vilka vi är? undrar hon.
– Ja, du är en…skol-inpek-kör, säger en pojke varpå alla skrattar för lite fel blev det allt.
– Vad gör vi då?
– Ni ser till att barna har det bra och så.
– Precis! Därför är ni jätteviktiga för oss, för om vi inte pratar med elever vet vi ju inte hur ni har det.
Den som inte vill eller kan svara på någon av frågorna kan säga ”pass”, förklarar Ulrika Palm och Lennart Andersson flikar in att det som sägs i rummet kommer att sammanfattas som ”elever säger” i rapporten och ingen kommer alltså att kunna se vem som har sagt vad. Inspektörerna pratar ju dessutom med elever när de går runt i klassrummen.
Så börjar intervjun och även om den första eleven som får frågan om vad de gjort nyss är så tyst att väggklockans visare dånar med var sekund, kommer samtalet igång strax där efter. Har ni varit med och bestämt något på skolan? Får ni bestämma i vilken ordning ni vill göra saker? Vad händer när ni kommer till skolan på morgonen? Har ni något som heter klassråd? När har ni det? Åh, berätta för mig vad ni gör då!
Tonen är vänligt nyfiken och svaren kommer från alla sidor av bordet. Det smattrar från tangentbordet på Lennart Anderssons dator och emellanåt flikar han in en fråga för att klargöra något.
Intervjun med tvåorna är bara trettio minuter lång men de hinner svara på mycket innan tiden runnit ut. När klockan blivit några minuter över tio tackar Ulrika Palm barnen för deras insatser och vips är de ute ur rummet.
– Jag behöver en kopp te, säger Lennart Andersson.
Med en kopp te och en kopp kaffe slår sig inspektörerna ned tillsammans med biträdande rektorn Marianne Etholén Axlund och rektor Elisabet Jonsson Höök i lärarrummet för nästa intervju. Under drygt en och en halv timme frågar Ulrika Palm rektorerna om allt från elevernas resultat och undervisningen på skolan till rutiner för frånvaro eller hur de gör när ett barn har blivit kränkt. Har de skrivit åtgärdsprogram och hur har de anpassat rutinerna för detta enligt den nya skollagen? Hur ser delegationsordningen ut? Rektorerna turas om att svara och resonera kring frågorna som ställs medan dämpade barnröster hörs från gården nedanför.
På väg ner mot lunchmatsalen med rektorsintervjun avklarad beskriver Ulrika Palm kort vilka delar som väger tyngst i tillsynen. Generellt sett läggs stor vikt läggs vid elevers resultat, det vill säga om elever når målen eller inte. Skolinspektörerna nöjer sig aldrig med något annat än 100 procents måluppfyllelse, och därför är detta en av de vanligaste bristerna de finner på skolor. På sistone har värdegrunden fått större utrymme i tillsynen, eftersom man har insett att trygga elever presterar bättre, säger hon.
Det serveras fiskgratäng med kokt potatis i Hemlingby skolmatsal och inspektörerna lunchar tillsammans biträdande rektor Marianne Etholén Axlund. Inspektörerna kommer bägge från det regionala kontoret i Stockholm, med bevakningsområde från Södertälje till Nordanstig, och under flera månader kommer de att återvända till Gävle eftersom alla skolor i kommunen granskas samtidigt. Nu passar de på att ställa fler frågor till biträdande rektorn: Var går man ut och äter gott i Gävle? Den där bra greken, var ligger den?
Arbetet som inspektör är intensivt i omgångar. Ofta när de genomför en breddad tillsyn betyder det att de är borta i minst två dagar, och inte sällan fortsätter de att diskutera jobb efter middagen.
– Igår slutade vi lagom till att teve-serien Bron började! säger Ulrika Palm.
Varje måndag har alla inspektörer som besöker samma kommun möte för att stämma av att de gör en likvärdig bedömning. Inspektörerna har olika bakgrund och tanken är att yrkesgrupperna ska komplettera varandra. Ulrika Palm är till exempel kulturgeograf i grunden, medan Lennart Andersson har arbetat som lärare och skolledare. Att inspektörer ser olika saker när de är ute är självklart och många har någon fråga de brinner för, men tillsynen är så mallad med specifika frågor att det inte finns något utrymme att själv bestämma fokus, säger Ulrika Palm.
Hon trivs med jobbet, dels för att hon känner att tillsynen kan leda till förbättringar, dels för att det är roligt att möta lärare, rektorer och elever. Allra häftigast är när hon känner att det finns en dialog mellan läraren och eleverna – vissa lektioner kan hon till och med få gåshud av att bara tänka på. För hennes del har jobbet som skolinspektör inneburit att hennes bild av skolan blivit mycket mer positiv. Att hon som inspektör enbart sammanfattar skolans brister, trots att de under tillsynen även får en tydlig bild av styrkorna, tycker Ulrika Palm är bra även om hon förstår att man på skolorna kanske skulle vilja ha mer feedback.
– Jag tycker att avvikelserapporteringen är en bra modell – den är tydlig. Tidigare försvann det som behövde utvecklas när vi också skulle beskriva annat.
Skolledarna är en viktig part i alla inspektioner och skulle Ulrika Palm ge skolledare något allmänt tips vore det att analysera elevernas resultat mer, för det missar många. Att bara sammanfatta resultaten bör man inte nöja sig med.
– Det kan finnas en sammanställning av resultaten, men mer sällan en analys av varför de ser ut som de gör. Man kopplar sällan resultaten till undervisningen och först när man gör det kan det hända saker. Diskutera varför och ta fram åtgärder!
Att skolledare och lärare förklarar elevers bristande resultat med att eleverna kommer från ett område med studieovana, att föräldrarna inte har någon utbildning eller att eleverna själva saknar motivation är ingen analys av läget, tycker Ulrika Palm.
– Titta på faktorer som skolan kan påverka. Fokusera på dem! Man har den elevkull man har och skolan har ett ansvar att motivera eleverna.
När lunchen är uppäten skyndar inspektörerna över skolgården tillbaka upp till biblioteket. Där samtalar de med fyra lärare i 1,5 timme och frågorna tangerar samma ämnen som tidigare, men ur en annan vinkel. Inspektörerna vill se om det finns en samsyn på skolan, till exempel om hur undervisningen går till och om den är läromedelstyrd. Men precis som med eleverna kommer inte heller lärarnas svar att redovisas med namn, bara rektorerna får stå för vad de har sagt – vilket förstås har att göra med deras roll på skolan.