Det perfekta sticket

– Maja Moström, varsågod!

Maja slinker snabbt in i doktorns rum och hoppar vant upp på britsen. Doktor Anette hälsar välkommen och berättar för Maja att det är dags för ultraljud.

– Det kommer att kännas lite kallt och kladdigt när jag tar på den här krämen på magen, säger hon.

Maja vänder sig mot åskådarna och skrattar. Tätt, tätt på låga stolar i dörröppningen mellan väntrummet och undersökningsrummet sitter de fyra klasskompisarna och följer Majas äventyr.

– Ser du där, Maja? Ser du din njure? Den ser bra ut, säger Anette och pekar på bilden från ett fosterultraljud som sitter fastklistrad på den gamla datorskärmen som agerar ultraljudsapparat.

När undersökningen är klar tar doktorn och Maja varandra i hand och tackar för i dag. Åter till väntrummet. Alla fem elever, eller patienter, återtar sina platser och börjar bläddra i böckerna. De kan inte låta bli att gissa högt vems tur det är härnäst. Sofias, kanske? Idas?

– Lisa Boström, ropar doktor Anette ut.

Lisa lyser upp, tassar in i doktorsrummet, hälsar på doktorn och lyssnar till instruktionerna. För Lisas del är det influensatider och nu är det dags för en vaccination. Åskådarna är på plats på sina stolar och följer med intresse hur Lisa krånglar armen ur tröjärmen. Doktorn gör i ordning sprutan och tar på sig plasthandskar. Hon låter patienten och åskådarna lukta på spriten innan hon tvättar av Lisas arm.

– Tack så mycket, säger Lisa artigt efter låtsasinjektionen.

Det är en riktig sjukhusbrits, en riktig rullvagn, ett riktigt stetoskop och många andra riktiga redskap från vården som används i Långsättersskolans doktorsrum. Visst, instrumentet för att kika in i öronen är vingligt och ultraljudsmunstycket är i färgglad leksaksplast, men de fyller sitt syfte: att ge eleverna i träningsklassen för årskurs 1–3 övning inför kommande läkarbesök.

– De här barnen har utsatts för en massa sjukvård som de inte har förstått vad den går ut på, och de kommer att utsättas för en massa sjukvård framöver. De ska inte behöva vara rädda, helt enkelt! säger specialpedagog Karin Lundegård, som ett svar på frågan varför hon och kollegan, barnskötare Anette Hagberg, kontinuerligt leker doktor eller tandläkare med sina elever.

För ett par år sedan frågade Maja Moströms föräldrar om pedagogerna kunde hjälpa till att förbereda dottern för en eeg-undersökning. Ja visst, svarade de utan att riktigt veta hur. Utmaningen låg i linje med hur de ser på sitt uppdrag: att rusta sina elever för livet. Pedagogerna gjorde ett besök på barnkliniken och fotograferade apparater som Maja skulle komma att möta på sjukhuset. Tillsammans med Anette lekte sedan Maja eeg med jämna mellanrum i klassrummet. De tittade på bilder och lekte med de småredskap som lärarna hade fått med sig från sjukhuset. Själva eeg-apparaten tillverkades av en papplåda som de svepte in i folie och hängde upp på ett kamerastativ.

I samma veva kom en tandsköterska på besök i träningsklassen. Hon borstade tänderna på en jättestor gummimun och berättade om bra och dålig mat. Barnen hängde inte med alls, konstaterar Karin Lundegård.

– Vi började inse hur viktig miljön är. Så vi frågade tandsköterskan om vi fick komma till henne i stället.

Så kom det sig att den lilla klassen reste fyra mil till en tandläkarmottagning i stället för att nöja sig med en snabb, och rent av förvirrande, genomgång i skolan. Eleverna provade tandläkarstolen och fick se instrumenten på riktigt.

– Hon var så bra, sköterskan! Först kom hon ut och hälsade oss välkomna i vanliga kläder. Sedan gick hon in och bytte om till tandsköterskekläder. Då förstod barnen att hon inte bara är tandsköterska, utan också helt vanlig, minns Anette Hagberg.

Den kollektiva upplevelsen är viktig, anser pedagogerna. Det stärker barnen att se kamraten våga sitta i tandläkarstolen, precis som det stärker barnet i tandläkarstolen att visa kamraterna att ”jag vågar”. Sakta men säkert byggde Karin Lundegård och Anette Hagberg upp doktorsrummet så att eleverna kontinuerligt skulle ha någonstans att rusta sig själva och andra inför sina vårdbesök. Sjukhuset i Nyköping donerade begagnad grundutrustning till doktorsrummet. Skramlet från en rullvagn med metallinstrument, prasslet från pappret på britsen, doften av sprit och känslan av en sträv gummihandske mot huden – allt detta behöver barnen förberedas för.

De behöver också få veta att vissa moment inte är roliga.

– Vi säger till barnen att sticket kommer att göra ont. De ska ha förtroende för oss, och då måste vi säga som det är, säger Karin Lundegård.

Nu övas det titt som tätt i det lilla doktorsrummet. Antingen inför att någon ska på ett riktigt sjukhusbesök eller apropå ingenting, för att hålla arbetet levande. Denna förmiddag badar rummet i strålarna från den lågt stående höstsolen. Karin Lundegård filmar och tar kort på doktor Anette och patienterna. Efter en halvtimme är vi tillbaka i klassrummet och det är dags för filmvisning. Vi ser än en gång när Maja Moström får den kalla ultraljudskrämen på magen och vi bevittnar återigen hur lugn Ida Helmfrid är när doktorn kikar i hennes öron.

– Titta, så stilla hon sitter! Man måste vara försiktig när man petar i öronen, säger Karin Lundegård.

Hur gick det egentligen för Maja med eeg-undersökningen, då när allt tog sin början? En dag besökte hon och Anette sjukhuset och då var Maja så taggad att hon blev besviken över att det faktiskt inte var på riktigt den dagen. Och när hon och hennes mamma gick till undersökningen några dagar senare – då gick det verkligen bra. Samma Maja låter sig några månader vaccineras hos skolsköterskan utan att någon behöver hålla fast henne i stolen, vilket har skett många gånger tidigare i hennes liv. Den stora segern filmades av lärarna, och Maja var mäkta stolt när hon tillsammans med klasskamraterna kunde se hur hon faktiskt gjorde det; satt i stolen, fick sprutan, inte skrek. Ett bildbevis på hennes mod.

Delaktighet och begriplighet är ledord för de båda pedagogerna på Långsättersskolan. Att omsätta detta praktiskt i ett doktorsrum med i hopskrapade donationer, utrensade leksaker och egenhändigt gjorda tillbehör ter sig egentligen inte så märkvärdigt. Men för de små patienterna är det något mycket stort. Med Anette Hagbergs ord:

– Man måste känna på belöningen för att fatta hur viktigt det här är!