Inte lätt, men nödvändigt

Seriefiguren Mandarinmannen är Felix alter ego som han ofta visar upp för att presentera sig själv. Mandarinmannen är en mutant. En annan karaktär i berättelsen heter Flappfelix.

I serien berättar han om olika aspekter av sin funktionsnedsättning. Felix visar vad ”flappande” är. Det är ungefär som handklappning, men mest med fingrarna, och kan vara olika intensivt beroende på vilka känslotillstånd som utlöser det.

Att Felix går på estetiskt program känns självklart. Hans stora intresse är att rita och utan problem klarade han arbetsproverna som krävdes för att komma in här på Fryshusets gymnasium i Stockholm. Men att han är inkluderad i en vanlig gymnasieklass är långt ifrån givet. Felix började inte tala förrän han var fem år. Vid samma ålder fick han diagnosen autism. Felix började sin skolgång i särskolan. Han skulle ha kunnat fortsätta där, men i lågstadiet började han successivt integreras i en grundskoleklass och från och med mellanstadiet deltog han i all undervisning i en vanlig klass. I högstadiet skrevs han ut ur särskolan och började formellt läsa enligt grundskolans kursplan.

Den 1 juli i år förändrades målgruppen för särskolan så att utvecklingsstörning numera är ett kriterium för inskrivning. Man kan alltså inte längre höra till denna skolform om man enbart har diagnos inom autismspektrumet. Byte av skolform, som Felix har gjort, är nu alltså aktuellt för många fler. I Felix fall var det han själv som tog initiativ till förändringen.

– Jag ville inte gå i särskola, säger han med emfas.

Hans mamma, Jana Becker, tror att förklaringen var att storebror som gick i vanlig grundskola var förebilden. Och med mycket stöd av föräldrarna och en specialpedagog från särskolan blev det verklighet.

Men allt har för den sakens skull inte gått på räls.

– Det har inte varit lätt, men värdefullt och nödvändigt, säger Felix med allvarlig röst och spänner sin intensiva blick i mig.

– Annars skulle jag aldrig nå dit jag vill.

På mattelektionen sitter drygt 20 elever tätt bredvid varandra i bänkar som står i hästskoform. Läraren har satt igång klassen i eget arbete. Vissa skriver i sina block, andra småpratar med varandra eller fingrar på sina mobiltelefoner. Ibland höjs ljudnivån av att någon skrattar eller ropar till en klasskamrat. Felix sitter och räknar efter att hans assistent, Leo Sundh har hjälpt honom att komma igång. Men då och då tappar han koncentrationen och stirrar framför sig i egna tankar, ler plötsligt för sig själv och ”flappar” i några sekunder. Strax därpå vinkar han på Leo som går runt i klassrummet och vid behov hjälper andra elever när inte Felix behöver honom. De pratar lågmält med varandra några minuter innan Leo får Felix att än en gång fokusera på matten. Leo berättar sedan att Felix lätt fastnar i funderingar på sådant som rör hans funktionsnedsättning. En vanligt återkommande tanke är vad det skulle ha blivit av honom om han hade fortsatt i särskolan.

– Tidigare sprang Felix ofta ut från lektionerna när hans negativa tankar tog över, men han har blivit mycket bättre på att handskas med dem, säger Leo Sundh.

Specialpedagogen Maria Suchowiak tycker att inkluderingen av Felix överlag fungerar bra.

– Om någon irriteras av hans flappande kan de behöva påminnas om att flera lärare tycker att andra elever är mer störande, säger hon.

Hon framhåller att Felix också lär andra elever saker, även om de inte inser det just nu.

– Samtal om värderingar och mångfald fördjupas tack vare Felix, säger hon.

Men för att skolarbetet ska fungera för Felix behöver han läsa på om det som ska komma i förväg. Annars har han svårt att koncentrera sig.

– Lärarna behöver alltså ha större framförhållning, vilket vissa ibland tycker är svårt, säger Maria Suchowiak.

Det är Leos uppgift att se till att Felix får uppgifterna från lärarna. Han tycker att det fungerar bra på det hela taget, och menar att specialpedagogens stöd betyder mycket för hans möjlighet att utföra sitt arbete. Han tycker också att det är en fördel att han är väl hemmastadd på skolan.

–Jag kan arbetssättet och känner många lärare, säger han och berättar att han gick ut från Fryshusets rocklinje för några år sedan.

Felix mamma, Jana Becker, betonar hur viktigt det är att Felix trivs tillsammans med sin assistent. Inför anställningar av nya elevassistenter har hon lyckats genomdriva att Felix själv och hans föräldrar ska få vara med och fatta beslutet. Att Felix och Leo trivs ihop är tydligt.

– Han kallar mig för sin ”sidekick”, berättar Leo och skrattar.

Inkluderingen i vanlig skola har krävt mycket hemarbete av Felix – och hans föräldrar.

– Det händer att klockan är ett på natten och jag säger till Felix att jag inte orkar hjälpa till mer med matten, säger Jana Becker och skrattar. Han pluggar nog dubbelt så mycket som de flesta.

Men ansträngningarna ger resultat. Felix har flera mvg i betyget från gymnasiets årskurs ett.

Felix säger att han trivs bättre på gymnasiet än i sin gamla skola, eftersom han och klasskamraterna på estetlinjen har gemensamma intressen. Han visar en tecknad serie som handlar om sin allra första dag på Fryshuset förra hösten när han höll tal till klasskamraterna för att berätta om hur det är att ha Asperger, som han använder som begrepp. Mitt i talet invaderades han av negativa tankar om hur han blivit retad i den tidigare skolan.

Att högstadiet under en period var väldigt tufft intygar hans mamma. Det ledde till funderingar om Felix trots allt borde gå i en specialklass för elever med autism/Aspergers syndrom. Men efter ett skolbesök sade Felix ifrån: han tyckte att specialgrupperna var för avskilda från resten av verkligheten. Inte heller hade han till exempel behov av en bild på sig själv ovanför kroken för att veta var han skulle hänga jackan. Han insåg att han var alltför präglad av den vanliga skolan för att passa in i en specialverksamhet.

Men de sociala kontakterna kan fortfarande kännas svåra.

– En del tror att man inte kan något om man har Asperger, att man inte kan titta någon i ögonen och att man inte tycker om att vara med andra, säger Felix som är väldigt social och gärna pratar mycket och med alla.

– Ibland släpper de inte in mig, det känns tungt.

– Men för ett tag sedan blev jag bjuden på fest av rocklinjen på skolan, berättar han och lyser upp. Det var jätteroligt!

Å andra sidan är det inte heller så lätt att få kompisar i stödgruppen för ungdomar med Aspergers syndrom, dit han går ibland.

– De är så nördiga, vill bara spela dataspel.

Att Felix är medveten om sin diagnos tror specialpedagogen Maria Suchowiak är en av nycklarna till att det fungerar så pass bra.

På skolavslutningen i nian höll Felix ett tal där han bland annat tackade andra elever, till exempel för en snäll kommentar eller för att han hade fått följa med hem till någon. Med en rättframhet som kännetecknar många med autism tackade han också en kille i publiken för att han hade lärt honom att vänskap kan ta slut. Felix var uppriktigt tacksam för ytterligare en lärdom om sociala relationer som han kan ha svårt att förstå.

Felix vilja och motivation tycks vara något utöver det vanliga. Han hade tidigare målet att klara sig utan elevassistent och blev besviken när Fryshuset ställde krav på att han skulle ha assistent i större omfattning än han själv tyckte behövdes. Men efter att ha resonerat med sig själv säger han:

– Assistentfria dagar är kanske inte allt. Det kanske är viktigare med en satans inre utveckling!

– Man kan komma någonstans i livet även om man har en funktionsnedsättning, säger Felix med övertygelse. Men det är många som inte tror det.

Han betonar att han aldrig skulle ha lärt sig så mycket om han inte hade varit inkluderad.

– Då skulle jag aldrig nå mitt mål – att göra film om Mandarinmannen!