Buller. Trött i huvudet vid slutet av arbetsdagen? Då är du inte ensam. Två av tre pedagoger störs av den höga ljudnivån på arbetsplatsen.
Sådant ljud är också buller, även om det oftast inte skadar hörseln. Denna typ av buller är dock inte alls lika strängt reglerad, eller för den delen uppmärksammad, som hörselskadande buller.
Ändå visar forskning att störande ljud kan påverka vår förmåga att prestera. Detta på grund av att vi i dåliga ljudmiljöer måste använda en större del av vårt arbetsminne till att tolka vad som sägs. Därmed får vi mindre minnesresurser kvar till att bearbeta informationen.
Störande ljud kan även leda till ihållande trötthet, huvudvärk, irritation, känslor av obehag, vantrivsel och frustration, visar en ljudmiljöundersökning som Hörselskadades Riksförbund, HRF, lät genomföra 2009 och redovisade i rapporten ”Kakafonien” förra året.
I samma undersökning svarade två av tre, det vill säga 67 procent, av medlemmarna i Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund att de tycker att ljudmiljön på jobbet är ett problem varje dag eller åtminstone varje vecka. Alarmerande, ansåg HRF och drog slutsatsen att ljudmiljön måste vara mycket eftersatt i den svenska skolan. Något som Magnus Blixt, utbildad grundskollärare 1–7, författare och föreläsare om buller, håller med om.
– Buller är i dag ett stort problem i skolan och fritidshemmet och en vanlig orsak till långtidssjukskrivning, konstaterar han.
Hur mycket buller en pedagog utsätts för varje dag beror mycket på var han eller hon arbetar, men Magnus Blixt menar att mycket går att göra för att minska bullret även i mer högljudda verksamheter. Han förespråkar till exempel ett ökat användande av bullerdämpande plattor och tjocka gardiner. Vän av ordning invänder då genast att gardiner samlar damm och är en fara för allergiker, men den invändningen slår Magnus Blixt bort.
– Textiler samlar bara damm om de inte tvättas ofta nog. Tvätt kostar pengar men det är en prioritetsfråga. En pedagog som blir sjukskriven på grund av tinnitus kostar mer.
Andra bullerdämpande åtgärder som Magnus Blixt föreslår är stolstassar, plastklädda lådor och tysta bord som inte ger ett ljud ifrån sig även om någon släpper något lite ovarsamt på dem.
– En del skolledare är bättre på att se de långsiktiga vinsterna med bullerdämpande investeringar än andra. Men det handlar också om att pedagogerna själva måste börja säga ifrån och driva de här frågorna, anser Magnus Blixt.
Enligt Socialstyrelsens Miljöhälsorapport 2009 är det i fritidshem inte ovanligt med genomsnittliga ljudnivåer på 70 decibel, vilket är jämförbart med många verkstadsindustrier. Under lektioner i idrott och hälsa, ett ämne som ofta leds av fritidspedagoger i grundskolans lägre åldrar, kan ljudnivån överskrida 80 decibel, det vill säga den nivå då lagen kräver att hörselskydd ska finnas tillgängliga.
– Det finns i dag specialdesignade hörselproppar som stänger ute störande bakgrundsljud men som ändå gör att man hör vad eleverna säger. Sådana är det i dag ganska vanligt att pedagoger använder, berättar Magnus Blixt.
Tekniska lösningar är dock inte hela svaret i det bullerdämpande arbetet. Även arbetsorganisation och gruppstorlek spelar roll. Under fritidshemstid kan det till exempel vara väl värt att ta en extra funderare över vilka aktiviteter som måste genomföras inomhus och vilka som lika gärna kan utföras ute.
– Att gå ut är det snabbaste och lättaste sättet att minska bullret eftersom (o)ljudet försvinner i väg i stället för att studsa mot väggar och tak som det gör inomhus. Vissa fritidshemsaktiviteter som fri lek och fotboll kan därför med fördel förläggas utomhus. Särskilt med tanke på att barngrupperna blir allt större och lokalerna allt mindre, konstaterar Magnus Blixt.
Det kan även vara en god idé att dela in utrymmet inomhus i mer eller mindre tysta rum.
– Självklart måste det få finnas utrymme för buller på fritids, det får ju inte bli så att barnen alltid måste vara tysta, men olika villkor kan gälla i olika rum. Om barnen får väsnas hur mycket de vill i ett rum kan man bestämma att det i ett annat rum ska vara tystare för dem som vill ha lite lugn och ro en stund, säger Magnus Blixt.
Och även om det är mysigt med bakgrundsmusik medan man målar, spelar spel eller leker måste pedagogen kanske ibland ta beslutet att dra ut kontakten om han eller hon upplever att musiken tröttar ut mer än den bidrar till trivsel och arbetsro.
Sanningen är ju den att oväsen har en tendens att föda mer oväsen. Ju högre ljudnivå, desto högre talar vi. Och ju högre vi talar, desto högre ljudnivå och svårare att höra vad som sägs. Vilket gör att vi måste tala ännu högre för att höras. Och så fortsätter det, i en stigande ljudspiral.
Enligt en rapport från Arbets- och miljömedicin vid Akademiska sjukhuset i Uppsala 2009 ligger ljudnivåerna i skolan ofta på 65–78 decibel. För att en vuxen röst ska höras behöver den vara cirka 10 decibel högre än bakgrundsljudet. Det innebär, enligt Hörselskadades Riksförbund, att pedagogens röst ofta måste ligga på minst 75 decibel, vilket nästan är som att skrika. En sanning som många pedagoger känner i sina stämband vid arbetsdagens slut.
På lektionerna i idrott och hälsa är det för att slippa överanstränga rösten tradition att läraren äskar tystnad genom att blåsa i en visselpipa. Vid andra tillfällen används ibland en gammaldags välling- eller skolklocka i samma syfte. Problemet med båda lösningarna är att de själva ger ifrån sig ljud.
Magnus Blixt tipsar därför om en alternativ metod som en av hans lågstadieelever införde: När pedagogen vill säga något håller han eller hon upp höger tumme. Alla barn som ser det tystnar och gör likadant. Den som sist uppmärksammar tummen har förlorat. Resultatet: Det blir knäpptyst på några sekunder.
Ett annat sätt att få tyst utan att behöva anstränga rösten är att stänga av musiken.
– En fjärrkontroll som gör att du kan stänga av musiken oavsett var i rummet du befinner dig kostar inte många kronor. Det kan vara ett bra sätt att slippa anstränga rösten genom att försöka överrösta musiken när man som pedagog behöver göra sig hörd, konstaterar Magnus Blixt.