Hon vill göra pedagogiken tydligare

– Det ordnar sig. Man får vara lite flexibel, säger Helga Törnkvizt med ett ryck på axlarna när hon och dottern möter mig vid stationen.

Helga Törnkvizt tar kommandot och styr stegen mot ett kafé. Där visar hon en underbar simultanförmåga. Växelvis underhåller hon och matar dottern och sig själv, samtidigt som hon diskuterar begreppet fritidspedagogik, berättar om egna erfarenheter och om slutsatser i uppsatsen. Det är uppenbart att hon är väldigt bra på att ”vara lite flexibel”.

Kanske beror det på att hon är fyrabarnsmor. Kanske beror det på att hon är fritidspedagog. Åtminstone menar hon själv att det är en typisk egenskap för yrkesgruppen. På gott och ont.

Det är inte mer än rätt att lilla Elsalie Törnkvizt får vara med på ett hörn för det har hon varit under hela tiden mamman arbetat med uppsatsskrivandet. Hon var med på avslutningen av lärarlyftskursen ”Fritidspedagogik i vår tid” på Högskolan för lärande och kommunikation, HLK, i Jönköping när hon var tre veckor. Hon har varit med när mamma intervjuat studenter, fritidspedagoger och lärarutbildare till studien som uppsatsen bygger på.

Det var på lärarlyftskursen som Helga Törnkvizt bestämde sig för att rota lite närmare i begreppet fritidspedagogik. Hennes utgångspunkt var ungefär ”ingen vet vad vi gör och knappt vi själva heller”.

– Fast det här var något jag funderade på även under min utbildning till fritidspedagog, säger hon.

Det visade sig att ingen av de intervjuade kunde definiera begreppet fritidspedagogik, något som inte förvånade Helga Törnkvizt. Däremot hade alla väldigt mycket att säga. Hon drog slutsatsen att fritidspedagoger är väldigt välvilliga till att förtydliga begreppet och att de vill bli tydligare i sin yrkesroll. De är trötta på att ständigt behöva förklara vad de gör och bemöta kommentarer som ”du är ju bra på det här med pyssel”.

En annan slutsats är att myten om att fritidspedagoger inte kan sätta ord på vad de gör – eller ännu värre, inte vet vad de gör – inte stämmer. För även om de intervjuade inte kan definiera fritidspedagogiken är de väl medvetna om vad de gör och varför. Det vill säga, om de får tid att tänka.

– Det är klart, hade jag dykt på någon klockan två en eftermiddag mitt i verksamheten kanske den inte skulle kunnat svara. Men vem kan det, frågar Helga Törnkvizt retoriskt.

Hon funderar över om fritidspedagogik skulle kunna beskrivas som det pedagogiska förhållningssätt som kännetecknar fritidspedagoger. Synen på att lärande sker överallt och hela tiden. Och att det inte bara är barnen som lär sig, utan man lär sig själv också – om barnen. Att det finns en tanke med allt man gör och att helhetssynen på barnet är viktigt liksom arbetet med den sociala kompetensen.

Men det är inte bara svårt att definiera fritidspedagogiken. Det är även svårt att definiera det pedagogiska förhållningssättet.

– Till exempel: Man har en barngrupp framför sig och automatiskt skannar och ser man saker: Där borta håller något på att hända, en konflikt är på gång. Där står han ensam och har ingen att vara med. Och hon ser lite ledsen ut i dag …

– Hur definierar man det, fortsätter hon. Att man är bra på att lyssna och känna av? Det är inte lätt att sätta rätt ord på sådant.

Det pedagogiska förhållningssättet återkommer som en röd tråd i studien. Frågan är vad som kom först – hönan eller ägget? En gemensam nämnare för de intervjuade – och även andra fritidspedagoger Helga Törnkvizt känner – är att de är intresserade av konflikthantering, relationer och grupprocesser. Är det något som de har fått med sig under utbildningen? Eller var intresset anledningen till att de valde just den utbildningen?

– Det skulle vara intressant att undersöka, funderar hon högt.

Varför valde hon själv att bli fritidspedagog?

– Jag gillade att det var ett ”brett” yrke, att man kunde jobba på många olika ställen och på många olika vis. Under min utbildning arbetade vi mycket med problembaserat lärande, det passade mig verkligen.

Inom fritidspedagogiken handlar det om att ta vara på tillfällen då det plötsligt uppstår lärande. Själva processen är viktigare och intressantare än resultatet. Och i skolan finns det olika syn på lärandet.

Helga Törnkvizt tar ett exempel från intervjuerna där en student berättade om en observation av en aktivitet som leddes av en fritidspedagog och en grundskollärare tillsammans. Den gick ut på att barnen skulle ställa sig på ett långt led efter ordningen i vilken månad de var födda. Kruxet var att de inte fick prata med varandra.

Studenten noterade att fritidspedagogen tog det lugnt, gav barnen tid och ansåg att övningen gick ut på att de skulle lära sig samarbeta. Det vill säga, själva processen verkade vara viktigast i fritidspedagogens ögon. Grundskolläraren var mer aktiv och var ”inne och petade” och påpekade om något blev fel. Studenten tolkade det som att resultatet, det vill säga att barnen stod i rätt ordning, var det viktigaste för grundskolläraren.

– Synen på kunskap skiljer sig också. Inom fritidspedagogiken talar man om det livslånga lärandet. Att det är viktigt att veta hur man tar reda på saker och ting och att lusten till lärande finns.

Hon tycker att det är synd att dagens skola blir allt mer resultatinriktad än processinriktad. Förskolepedagogik och fritidspedagogik skulle prägla skolan, var det tänkt. I stället blev det tvärtom, en skolifiering av både förskola och fritidshem.

Det är en av anledningarna till att det är så viktigt att definiera fritidspedagogiken.

– Just eftersom det är sådan fokus på skolämnen, mätningar och resultat. Det säger ingenting om hur barnen blir som människor, hur de mår, hur de är mot varandra, hur de förstår omvärlden. De måste lära sig bli människor först innan de kan lära sig ämnen.

En annan anledning till att definiera fritidspedagogiken är statusen, vilken i sin tur hänger ihop med yrkesrollen.

– Eftersom fritidspedagogers kompetens är så otydlig hamnar vi i underläge, i skolan, politiskt, vi får inte legitimation, utbildningen blir kortare och barngrupperna blir större och större, säger hon.

Däremot tror hon inte för statusens skull att det spelar någon roll om man kallas fritidspedagog eller lärare.

– Det hänger inte på det, ordet lärare smäller inte högre. Se på förskollärarna, de har också lägre status fast de kallas lärare. Och lågstadielärarna har lägre status än högstadielärarna.

Själv är hon hellre en god pedagog än en lärare.

– Att vara lärare säger ingenting om min kompetens i relationen till barnet. Det säger inte heller något om hur jag lär ut, säger hon med betoning på ordet hur och fortsätter:

– En av de intervjuade föredrog en ledarroll framför en lärarroll. I stället för att servera barnen fakta tog hon reda på saker tillsammans med barnen, utmanade dem: hur ska vi lösa det här?

Hon tycker att det är viktigt att nämna – och gör det även i uppsatsen – att alla i studien talade väldigt passionerat om sitt yrke och tycker att det är ett viktigt arbete de utför. Medvetenheten om vad de uträttar är stor trots att de jobbar i motvind med stora barngrupper och ett otydligt uppdrag. De vet vad som ingår i fritidspedagogiken men att de inte kan definiera den. Därför är det hög tid att någon forskare tar sig an uppgiften.

Kanske hon själv?

– Det skulle jag gärna göra om det skulle öppna sig en sådan möjlighet, säger hon.