Mikael Blixt arbetar, passande nog, på fritidsklubben Blixten i Avesta. Här berättar han själv om hur man lockar mellanstadiebarn till verksamheten.
På Markusskolan var drygt 60 procent av eleverna i mellanstadiet helt utan omsorg efter avslutad skoldag. Samtidigt såg vi i personalen dagligen elever som ändå uppehöll sig i området kring skolan.
Vi undersökte hur det såg ut i andra städer och konstaterade att vår problematik inte var unik. Eleverna ”skolade ut sig” i årskurs 3 eller 4.
När vi började föra en ordentlig dialog med eleverna i mellanstadiet stod det helt klart att de allra flesta direkt avskydde fritidshemsverksamheten. De ansåg att den var anpassad för yngre barn.
Detta stämde helt. Inga eller väldigt få aktiviteter riktade sig till de äldre och grupperna var ofta åldersblandade. Många föräldrar var också missnöjda över hur verksamheten såg ut kontra den höga avgift de faktiskt betalat för att ha sitt barn placerat på fritids. ”Det är dyra innehållslösa timmar”, menade de.
Flera i fritidshemspersonalen tänkte bakvänt: ”Det är ingen idé att satsa på de äldre eleverna då de snart ska skola ut sig”. Vilket ledde till att eleverna just skolade ut sig. I stället för att finnas i en verksamhet drog dessa elever runt i centrala Avesta eller satt ensamma hemma.
Ledningen på Markusskolan bestämde sig för att göra något åt situationen och besökte ett par fritidsklubbar för att se hur de lagt upp verksamheten. De gillade grundidén med klubb och utvecklade följande tankar: Eleverna ska få en meningsfull fritid i ordets rätta bemärkelse. Under ett läsår ska de få prova på alla aktiviteter som föreningar i kommunen erbjuder och fritidsklubben ska fungera som en brygga till dessa föreningar.
Det var viktigt att lyfta ut den nya verksamheten ur skolsalarna för att visa att det var något helt nytt. Källarlokalen under gymnastikhallen fick bli det nya högkvarteret. Lokalerna var i dåligt skick men totalrenoverades inför starten.
Mellanstadieeleverna fick helt och hållet bestämma lokalernas utformning. De gjorde ritningar över vad de ansåg att rummen skulle innehålla. Sedan fick de själva se över inköp utan inblandning av personal.
När verksamheten väl drog i gång bildades ett klubbråd. Det hålls varje vecka och är ett forum för eleverna att föra fram önskemål. De bedriver aktiv lobbyverksamhet sinsemellan där de argumenterar för sina idéer. Om majoriteten av de närvarande eleverna röstar för ett förslag är det lika med ett beslut. Klubbråden är frivilliga, man deltar om man vill vara med och påverka.
Eleverna själva sköter allt som har med lokalerna att göra och allt som förstörs ska betalas direkt ur fritidsklubbens budget, elevernas egen kassa, och det ska ersättas till fullo. Det innebär att om någon väljer att klottra – då ska hela väggen målas om. Det spelar inte heller någon roll om en elev av misstag har sönder något.
Redan från start förbättrades statistiken. Vi i personalen var stöddiga och siktade på att 50 procent av mellanstadieeleverna skulle vara inskrivna på fritidsklubben Blixten från start. Det var precis på den siffran som vi landade första veckan, vilket är en väldigt hög procentandel om man ser till Skolverkets rikstäckande statistik. Faktum är att vi inte kan hitta en högre siffra någon annanstans.