Krönika Tänk om jag vore Maria Montazami. Fast teaterlärare. Då skulle jag vara glad och le hela tiden och prata ganska långsamt. Jag skulle vara snäll mot alla och ha tid för alla. När vi har lektion skulle jag skoja till det på västeråsiska och säga saker som: ”Nu kände jag att ekorren i dig ville sprätta fram och tillbaka och sen lägga sig i en härlig famn på en gullvivebädd och spela mysig musik för sin vän. Så tänkte jag när du gjorde den jättefina improvisationen nu”. Och när vi tände strålkastarna skulle jag säga förvånat: ”Nu blev det ljust!”
Jag skulle alltid ha något på lut. En rolig lek, ett litet skämt eller gemensam shopping. Jag skulle se på varje elev med varma ögon, och när jag lägger ett nytt lager ljusrosa läppstift skulle jag nynna lite fantastiskt på en spontan liten sång. Jag skulle ha svarta läckra skinnbyxor med slits och en skir snöbeige lite genomskinlig blus. Det skulle låta klippeti klippeti om mina nya lackpumps som jag bara älskar och känner mig jättefin i. Jag skulle vara jättelång och ha fluffigt ljust vackert hår som jag puffar till lite då och då. Jag skulle inspirera eleverna till att våga visa sig och sin skönhet. För den finns ju där. Också hos de fula.
Jag skulle välja trevliga pjäser som vi kan ha roligt med. Inte otäcka saker. Livet är för kort för att älta. Man ska bry sig om varandra. Det är viktigt. Jag vill göra gott för andra.
Pjäserna skulle heta till exempel ”Lite virrigt” eller ”Vilken fin och dyr kruka” eller ”Man behöver inte berätta allt för sin man”. Kostymerna skulle vara jättefina och fluffiga i ljusa underbara färger och människor skulle bli glada och ulliga inuti när de såg pjäserna.
Det skulle komma jättemånga elever till teaterprogrammet och alla skulle få plats.
Och jag skulle hjälpa dem att få bra liv och karriärer och många barn och snälla män.
Tänk om jag vore Tomas Ledin. Fast teaterlärare. Då skulle jag ropa högt och tydligt med en angelägen röst på lektionerna. De skulle absolut förstå att jag menade vad jag sa. ”Just nu”, skulle jag säga. ”Just nu. Är ni här. Just nu. Ska ni spela teater. Sen. Ska ni gå hem”. Precis så skulle jag säga och det skulle funka. Eleverna skulle göra pjäser om stränder och te och regn. Det är bra grejer för alla. Inga problem. No problems. Lita på mig. Wouw. Wouhouw. Yeaah.
Eller, tänk om jag vore Håkan Juholt. Fast teaterlärare. Då skulle jag visa eleverna hur rollerna ska spelas. Jag skulle gå ett steg framför dem, eller bredvid dem, på scenen när vi repeterar och jag skulle inte ge mig. Alla ska vara med. Upp på scenen! Om jag måste jobba över så skriver jag en timrapport. Med tillägg, traktamente och reseersättning. Jag kanske måste sova över ibland också. Lite extra för det. Det kommer att bli ganska många timmar när man engagerar sig så mycket som jag. Mina elever skulle vara mina tajtaste vänner och de skulle vilja att jag hänger, chillar, jagar med dem efter skolan. Det skriver jag också upp som arbete. Pjäsen som vi spelar varje år skulle heta ”Håkan – en bra kamrat”.
Jag är jag. Fast teaterlärare. Jag är pigg och engagerad. Ibland sträng. Någon gång trött. Irriterad. Jag gillar mitt jobb. Med eleverna. Vi kämpar och vi lär oss. Vi gör föreställningar om det som är angeläget för oss. Just nu handlar det om risker. Risker som vi skulle vilja ta och risker som vi måste ta.
Det är enkelt: Gör vad du kan, med det du har, den du är. Just nu. Wouhouw.