Konstnären som inspireras av eleverna

– De kom till under påverkan av mina första särelever, säger Andrew Laczynski.

– Eleverna behövde någon form av utmaning för att känna sig stimulerade att måla istället för att leka krig. Jag målade två bilder på varandra och lät barnen leta efter specifika motiv i dem. Jag prövade också mig själv genom att försöka sätta mig in i hur barnen tänker och hur stort tålamod de har.

Genom utmaningen gav han sitt eget konstnärliga skapande en match. Han målade direkt utifrån motiven barnen hittade, och skapade nya motiv genom att försöka anamma deras tankegångar. Detta ledde till utställningens mångbottnade och intrikata målningar.

Andrew är född Andrzej Laczynski och efter fotostudier och dekoratörsjobb i hemlandet Polen började han på Dômen konstskola i Göteborg 1994. Efter tre års måleristudier fick han stipendium och uppmanades att byta till skulpturlinjen. Skulptur innebar nya möjligheter och han började experimentera med olika tekniker och hittade sitt konstnärliga favorituttryck: collaget.

Allt detta har han haft nytta av i arbetet som elevassistent på Torpaskolan. Runt om i skolan hänger olika slags tavlor och andra konstverk som eleverna hjälpts åt att skapa.

– För mig är dessa barn annorlunda människor med ett säreget tänkande. De har enorm utvecklingspotential. Man kan säga att jag använder eleverna som verktyg så att de kan hitta sin egen unika talang. Jag försöker vägleda dem att hitta rätt, det är mest fruktbart både för dem och mig.

Arbetet med barnen är en ömsesidig inspirationskälla i ständig utveckling; nyligen prydde han till exempel en av sina egna målningar med fågelmallar som han gjorde inför jullovet för att pryda aulan.

– Det handlar om att ge ny form och innebörd till objekt som vanligtvis ingen lägger märke till. Konstverk kan skenbart ha nått sin slutliga form, men för mig är de alltid början på något nytt.

Den tvåväga skaparkraften i mötet med barnen gör honom öppen för nya tillvägagångssätt och tankegångar. Han menar att det viktiga är att barnen gör framsteg i sitt skapande och känner sig delaktiga. Hans metod är egentligen att inte använda sig av någon speciell metod utan att anpassa sig till den specifika situationen och ”köra sitt eget race”.

Barnen delas ofta in i olika talanggrupper, där de får göra samma uppgift på tre olika sätt utifrån sina egna förutsättningar, förklarar Andrew Laczynski.

– Det borde vara en självklarhet i samhället överlag att människor får göra vad de vill utifrån sina egna förutsättningar. Jag tar fram elevernas unika egenskaper genom att låta dem utvecklas på sin egen nivå. De ska aldrig tvingas göra samma som alla andra för sakens skull.

Andrew Laczynski har jobbat mycket med fajansmåleri. Vissa verk behöver flera år på sig, och kanske bidrar det till hans förståelse för att barnen måste få ta den tid de behöver. Hans uppsättning vaser med olika ansiktsuttryck är starkt suggestiva och tillhör en dysfunktionell familj. Det är en slags psykologi på vas.

Han jobbar även mycket med masker. Ofta har de överdrivna anletsdrag och kan bli nästan otäcka i sin skepnad av elak clown. Maskerna kan ses som symboliska uttryck för det faktum att en målning aldrig är färdig, vilket gör att varje stadium av skapandet är en maskering för något annat.

Barnen gör honom ibland tårögd, som när en kille frågade: ”Varför är jag annorlunda?” Stoltast är han över en elev som han lärde Photoshop. Färdigheten gav eleven ett nytt konstperspektiv och drivkraften att fortsätta till Mediegymnasiet.

Andrew Laczynski tycker att elevernas normlöshet går hand i hand med konsten. Deras ökade självförtroende och bildentusiasm visar att hans arbetssätt fungerar bra, menar han.

– Jag tycker normer är till för att genomskådas, något som naturligtvis retar upp en del. Det gör mig lämplig för att arbeta med människor i utanförskap. Jag tror faktiskt inte att jag skulle inspireras lika mycket av att jobba med ”vanliga” elever. Och om jag hade hållit mig till en utstakad metod hade de knappast påverkats så starkt av mig.

Vissa helger har han hand om den före detta eleven Kamil, som älskar att måla i ateljén.

– Jag ger Kamil mallar att fylla i. Ofta får hans ifyllda mallar plats i mina konstverk, där de omarbetas och blir till ytterligare mönstermallar.

Så fortgår den ömsesidiga inspirationen i mötet med barnen. De skapar något eget av hans idéer, som han i sin tur vidareutvecklar och återför till eleverna i en cirkel av skaparkraft.