Heldag på slöjdklubben

Sollentuna slöjdgilles hus ligger strax intill den livligt trafikerade Sollentunavägen. På verandan, bland färgade mattrasor som fladdrar i vinden, håller några flickor på att spika vävramar. Det är inte alldeles lätt att få spikarna att sitta rakt i de kluvna björkämnena.

Slöjdgillets hus är en del av Sollentuna hembygdsgård. På andra sidan vägen ligger huvuddelen av den bondgård som Sollentuna köpte på 1930-talet, för att föreningen i framtiden skulle kunna visa hur en bondgård såg ut på självhushållningens tid. Stugan som slöjdklubben håller till i är det hus där den sista bonden på gården bodde.

Det här är en lite speciell slöjdklubb. I vanliga fall träffas man några timmar då och då. Men här på Slöjdgillet träffas barnen under en hel dag ett par, tre gånger om året. Varje gång arbetar de med olika teman, material och tekniker.

I dag är det bildvävning, smyckestillverkning och broderi som står på programmet. Slöjdklubbarnas inriktning att vara genusneutrala har inte riktigt slagit igenom här; bara en kille har anmält sig till helgens slöjdande. Men det finns ett mycket stort sug bland barnen att få slöjda. Tanken var att erbjuda 16 barn plats, men intresset var så stort att det till slut blev 24 barn som fick chansen att slöjda.

Slöjdandet är uppdelat på fyra stationer. Längst in sitter ett gäng som är på gång att skapa ett gemensamt, textilt löv. Lövet är ett av 2 000 löv som ska ingå i det kollektiva verket ”Ser du löven för alla träd”, en del i den jubileumsutställning som ska visas på Liljevalchs kommande sommar, i samband med att Hemslöjden fyller 100 år. När utställningen är över kommer löven att auktioneras ut och behållningen att gå till välgörenhet.

I andra änden av bordet sitter ett gäng tjejer i tolvårsåldern och jobbar med sina bildvävar. Det är mycket skratt, flams och diskussioner. Bland annat dryftas detta med killar: Hur gör man när man gör slut? Vad innebär det att vara ihop med någon? Slöjd är ett utmärkt sätt att få ro att prata om viktiga saker och att få skvallra lite en stund – det är också ett bra sätt att få i gång otvunget prat över generationsgränserna. I grupperna finns flickor och kvinnor som handleder i alla åldrar.

Många berättar att de även tycker att det är roligt att slöjda i skolan, men att det här känns mer otvunget. De äldre flickorna känner sig pressade av att allt de gör ska betygsättas i skolslöjden, andra tycker att det är roligare att slöjda här eftersom slöjden sker mer spontant. De får pröva sig fram i en teknik och ganska snabbt få till ett resultat. Några tycker att det kan vara lite tålamodsprövande i skolan att hålla på med ett slöjdalster i flera månader. Att de ibland då hinner tröttna innan det är färdigt.

Vid broderibordet sitter Eva Larsson, en av de pensionerade textillärare som är med som handledare och för att hjälpa barnen till rätta. Det är några år sedan hon slutade undervisa i skolan men passionen för slöjd, barn och ungdomar har hon inte släppt.

– Jag tycker fortfarande det är kul och jag tycker det är viktigt att föra det textila hantverket vidare. De flesta barn i dag har inga mammor som kan visa dem hur de ska göra. Därför är jag här, säger hon.

Pensionen har inte inneburit att hon slöjdar mindre. Snarare tvärtom. När hon inte handleder barn så slöjdar hon själv. Hon tillbringar mycket tid på ett äldreboende där hon broderar tillsammans med kvinnor i 90-årsåldern som kämpar på trots värkbrutna fingrar. Slöjd är viktigt för alla, både för unga och gamla.

Anna Karin Cedergren är handledare för slöjdklubben i Sollentuna. Hon har gått Handarbetets vänners högre hemslöjdsutbildning och även slöjdklubben Havsörnen på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och en nystartad slöjdklubb på biblioteket i Hallonbergen.

– Det är en öppen verksamhet som man inte behöver anmäla sig till i förväg. Vi arbetar med olika teman som återbruk, att vika papper, väva med trasor och så vidare, berättar Anna Karin Cedergren.

De andra slöjdklubbarna har en jämnare könsfördelning. Att det är mycket få pojkar i Sollentuna har sin förklaring. Medarrangören Sollentuna slöjdgille är en förening som särskilt värnar om det textila arvet och som består av kvinnor. Många av deltagarna här i dag är barn och barnbarn till gillets medlemmar.

En flicka bredvid Anna Karin framhåller att det nog också är så att tjejer ofta är mer intresserade av att pyssla än vad pojkar är.

– Jo, så är det nog. Men vi har även haft luffarslöjd, skrotslöjd och täljt på våra träffar. Även i dag är det lite hårdslöjd när vävramarna ska tillverkas, framhåller Anna Karin.

I hennes andra grupper finns även många killar som gillar att jobba textilt. Det som främst brukar skilja är att pojkarna använder andra färger än flickorna.

Runt om i grupperna fortsätter barnen att arbeta. En liten flicka har haft lite svårt att få till stygnen och fått hjälp flera gånger. Nu vet hon precis hur hon ska göra. De andra barnen runt omkring henne pratar och skojar, men hon är helt inne i sin slöjdvärld och hör inget av stojet. Stygn efter stygn växer fram och ett förnöjt leende breder ut sig över ansiktet. Den här gången gick det!