Johanna får hjälp och träning för att sluta tvätta och slicka på händerna
»Först tvättar jag mig med tvål en gång. Sedan sköljer jag och tvättar med tvål en gång till. Jag slickar på händerna också. Mamma och pappa säger att jag ska träna bort det så ibland får jag slicka i smyg.«
Familjen brukar säga att Johanna har ett tvångstroll på axeln. De säger till trollet att sluta tvinga Johanna, en metafor som de använder för att flytta fokus från henne som person.
Tvångstrollet flyttade in strax innan Johanna skulle fylla sex och precis hade börjat förskoleklassen.
— Det säger att jag måste tvätta mig ett visst antal gånger när jag har gjort något som jag tycker är äckligt. Det kanske händer något annars — jag vet inte riktigt vad, men något.
Det äckliga handlar om smuts och baciller, som att gå på toa, vidröra de egna fötterna eller ta i handtag som andra har tagit i. Därför drar Johanna ut ärmarna på tröjan som skydd när hon ska öppna en dörr. Och det kan bli krångligt och ta tid när hon ska i och ur kläderna.
Att mata och städa buren åt marsvinet Socker går däremot bra, att ta hand om sköthästen Fritz i stallet likaså. Och när vi träffas har Johanna ritat gubbar med kulspetspenna på tummen och pekfingertoppen.
Men under lång tid stod hon upp och tittade på Bolibompa eftersom hon inte klarade av att sitta i samma soffa som sin lillasyster.
— Fast det har gått över nu.
Det är som om tvånget lever sitt eget liv och ändrar karaktär. Om något slutar vara äckligt byts det ut mot något annat.
När det varit som värst har Johanna tvättat sig tio gånger på raken flera gånger om dagen. Då blir handflatorna uttorkade och blöder och det blir svårt att öppna händerna.
— Som när man har jättevarmt vatten i en tvättmaskin och kläderna krymper, säger hon.
Innan hennes föräldrar insåg att allt inte stod rätt till och tog kontakt med skolpsykologen och så småningom BUP, var hon ledsen och arg. Det var bråkigt både med kompisarna och hemma.
— Jag retade upp mig på typ allt.
Sedan fick hon ett namn på tvättvånget och hjälp.
— Jag går till en psykologdoktor typ en gång i månaden och pratar om vad jag har gjort. Jag får saker som jag ska träna — det kan vara att säga till mig själv att sluta när jag slickar på händerna. Sedan får jag guldstjärnor som jag kan önska mig saker för, till exempel en pets-tidning om husdjur av pappa. Den har jag längtat efter jättelänge.
I början blev hon retad av kompisarna.
— Sedan var det en i min klass som räckte upp handen och frågade fröken varför jag slickade på händerna så mycket. Det kunde väl inte fröken veta! Då sa jag att jag hade tvång och att det kunde ta tid att träna bort det. Sedan var jag mycket gladare.
Johanna är nästan tio nu. Hon och familjen är öppna med tvånget och hon tycker inte att det är skämmigt längre. Men hon kan fortfarande bli arg.
— Då tänker jag »dumma tvång« och vill att det ska försvinna.