Anders Lindberg brinner för råslöjd; ett mer ursprungligt, ekologiskt hållbart sätt att slöjda. En slöjdmetod som i stället för damm lämnar efter sig friska spånor, en slöjd utan bullriga dyra maskiner och med material som är gratis. Ett sätt att slöjda där alla kan lyckas.
Han använder färskt askträ och spräcker ut ämnen som han sedan sätter fast i täljhästen och formar runda med bandkniven. Det går med en faslig fart när han sätter i gång. Spånorna är halvmeterlånga och hamnar i högar som snart når honom till knäna.
Tvärslåarna till stolarna har han torkat i förväg. Det blir starka sammansättningar då de med stor precision förs in i de borrade hålen. De färska benen krymper snart fast runt tvärslåarna och gör konstruktionen ännu starkare. Egentligen krävs inte ens lim, men lite fisklim minskar rörelsen i sammansättningen.
Anders Lindberg hör till dem som hållit på längst med att slöjda i råa, svenska träslag här i landet. Tekniken i sig användes flitigt redan av vikingarna. Hans eget slöjdliv startade efter några år på sjön då han skulle omskola sig.
– Jag ville lära mig något jag även hade nytta av själv, och valde mellan två arbetsmarknadsutbildningar: en kurs till skomakare och en hemslöjdskurs. Jag valde slöjden, berättar han.
Under utbildningen på Bäckedals folkhögskola i Sveg kom han i kontakt med grön slöjd. Han bekantade sig med sin första täljbänk och läste böcker om råslöjd. För även om den var ganska okänd i Sverige, fanns det många som arbetade med ”Green Woodwork” i USA och England.
– Jag förstod att man kunde göra stolar, stegar, räfsor och lite av varje i färskt trä. Det gick ju att göra så mycket mer än bara tråg och slevar. Då insåg jag att det är så här jag vill arbeta.
Grön slöjd låg i tiden då, för omkring 20 år sedan. Frågor om miljö och hållbar utveckling blev allt viktigare. Anders satte i gång att läsa och pröva sig fram. På svenska fanns inte mycket skrivet, men amerikanen Roy Underhill hade skrivit mängder av böcker om gamla tekniker och gammalt trähantverk.
Det fanns ingen större marknad för råslöjdade föremål på den tiden heller. Men Anders var politiskt engagerad och det här var ett sätt att slöjda som han kände sig bekväm med.
– Det passade mig bra att tänka globalt men handla lokalt. Det kändes rätt att använda träslag i närområdet och inte använda maskiner i så hög utsträckning. Dessutom kände jag att jag mådde bra när jag slöjdade på det här viset.
Han upptäckte också att tekniken passade både barn, nybörjare och slöjdare. Han har använt råslöjd i bland annat arbetsmarknadsprojekt, kurser för kriminalvården och i lekterapi på sjukhus.
– Kärnan är att det är en så enkel slöjd att vem som helst kan sätta i gång. Den kräver inte en massa maskiner eller kunskap i hur de ska användas. Man slipper damm och får inga problem med att virket måste förvaras möbeltorrt. Att göra något från grunden, från en stock och sedan göra alla moment fram till en färdig stol är tillfredsställande och det går dessutom nästan inte att misslyckas.
Den passar perfekt på institutioner som inte har vare sig maskinpark eller introduktion i träkunskap. Det är billigt och självkänslan växer av att man lyckas. Överhuvud taget är det här sättet att slöjda, utan bullrande maskiner, ett utmärkt sätt att umgås och en möjlighet att sitta och prata tillsammans.
– När jag hade skoltrötta elever på IV-programmet på kurs trodde jag inte att de skulle klara att fläta stolsitsen. Det kräver en hel del uthållighet och tålamod. Men de kan hålla på i flera timmar med att fläta. Det blir nästan som någon form av meditation och de vet hela tiden vad de ska göra.
I skolorna har eleverna arbetat med att göra lite enklare saker som krympburkar, vandringsstavar, hopprep med täljda handtag och liknande slöjdföremål. Yngre elever får ofta starta med att tälja en retsticka.
– Det är så häftigt när de sitter och täljer och glömmer allt omkring sig under ett par timmar. För mig är själva görandet det viktiga, att de mår bra och får något positivt att visa upp.
Det är viktigt att inte göra det för krångligt i början. Bara detta att tälja på en pinne är något nytt för många. För riktigt små barn kan det räcka med att tälja av barken på en färsk pinne. Får de sedan lära sig ett par olika täljgrepp – som tumgreppet – så kan de sedan lägga ner mycket tid på att dekorera en vandringsstav.
– Förr brukade jag starta med krokar. Men det är ganska komplicerat att hålla på och vända och vrida på kniv och på krok. Har man täljbänkar kan man göra smörknivar på löpande band. Det tar 20 minuter från en stock. I skolslöjden fick man stå och fila på smörkniven i en halv termin.
Att klyva ut material är populärt i alla åldrar, och är en snabb och effektiv metod att snabbt komma ner i rätt dimension. Ofta brukar en elev hålla i en gammal yxa, som tjänar som kil, och en annan slå med klubban. Man får dessutom fram ett starkt material med hela fibrer som också är lätt att tälja.