Helena Ackesjö frågar i Förskoleklassen – en ö eller en bro mellan skola och förskola? Förskoleklassen skulle utgöra en mjuk övergång mellan olika lärandekulturer och göra anpassningen till skolan mer smidig för barnen. Införandet av förskoleklassen skulle också innebära en möjlighet att föra in förskolepedagogiken i skolan.
Förskolans tradition att slå vakt om barnens fria aktiviteter tycks ofta stå mot skolans systematiska arbetssätt, och den integrering som eftersträvats har uteblivit. Hur ska lärare planera verksamheten för att övergången till den obligatoriska skolan ska bli så smidig som möjligt? Förskoleklassen är inrymd i skolans lokaler, så när börjar barnen skolan, och vem bestämmer detta? Vem har mandat att bestämma om lärandet, vad det ska innehålla, när och hur det ska ske?
Helena Ackesjö ställer dessa viktiga frågor i sin studie. Hon fokuserar på lärarna i förskoleklassen och undersöker hur de ser på sitt uppdrag och vad som påverkar deras ambitioner till samverkan eller gränsdragningar mot andra verksamheter i skolan.
Några teman i lärarnas berättelser framstår som särskilt tydliga: samverkan och samhörighet, utanförskap och att arbeta på skuggsidan samt förskoleklassen som ”något annat” än förskola och skola.
Medan gränslandet kan skapa broar, som gör det möjligt att gå mellan verksamheter och berika varandra, innebär skuggsidan brist på delaktighet. Många lärare beskriver utanförskap och marginalisering.
Ackesjö menar att makt och kontroll är viktiga faktorer att ta hänsyn till i samverkan och integration. Hur ska alla lärare kunna skapa en ny pedagogik om vissa lärare är exkluderade från majoritetskulturen på skolan?
Alltför ofta tycks förskollärarna hamna i korsdrag mellan formulerade mål och hur de ska realiseras utan att tillräckligt få diskutera förutsättningar och pedagogiskt innehåll. Styrkeförhållandet och arbetsfördelningen framstår då som mycket traditionell. Förskollärare och fritidspedagoger räknas inte som skolpersonal, vilket är tydligt när det gäller arbetstidsavtal och lönevillkor samt studiedagar och fortbildning. Hur får vi då en jämlik skola med respekt för varandras kompetenser?
Förskollärarnas upplevelse av isolering och uteslutning påverkar deras ambitioner att anpassa sig och samverka. Då skapas istället öar där man kan bevara sin särart och verka ostört.
Förskollärarna menar att barnen i förskoleklassen inte ska styras för hårt i sitt lärande och att den fria leken ska skyddas, skriver Helena Ackesjö. Hur påverkar det arbetet i praktiken och barnens upplevelse av vad förskoleklassen är? Barnen fick rita den aktivitet som bäst beskrev vad man gör i förskoleklassen. Den fria leken, vald av barnen och utan vuxna, dominerar i barnens bilder och Ackesjö resonerar kring vad det kan betyda. Leken är central i barns vardag. Men kan dominansen också bero på att barnen upplever en otydlighet i den pedagogiska verksamheten, att lärandet inte är tillräckligt synliggjort? Passerar den undervisning som bedrivs, de ämnesövergripande projekten obemärkt? Barnen lär sig säkert, men kanske motsvarar det lekfulla lärandet inte de föreställningar de har av vad skolan ska vara.
Skulle lärandet uppfattas tydligare om man benämner aktiviteter mer, utvidgar och fördjupar språk och begrepp, uppmärksammar barnen på processer de deltar i, ber dem i högre grad reflektera kring nya utmaningar och förändrade perspektiv? Och att de lär sig hela tiden också när de leker!
Den största förtjänsten med Helena Ackesjös studie är just att den fokuserar på lärarna. Många av oss som arbetar i förskoleklass kan känna igen oss. Frivilligheten och avsaknaden av styrande mål ger förskollärare en stor frihet och makt över verksamheten. Förskollärare i förskoleklass har inte tagit plats i debatten, men låt oss göra det.Låt oss visa att den inte bara kan vara en smidig övergångsverksamhet, att den har ett eget värde och är en arena för lärande med lärare som kan ge utmaningar utifrån barnens erfarenheter och nyfikenhet!