Boken förutsätter läsarens medverkan, ja faktiskt hängiven läsning för att ge full utdelning som guide på en intressant bildningsresa. Det är å andra sidan nästan omöjligt att inte ryckas med och öppna dörren till den egna barndomen och minnen knutna till skogen, den vilda och farliga eller bara ett speciellt träd, en sten, en dunge eller en plats vid vatten. Naturen i vid bemärkelse är bärare av minnen. ”Det tycks som om naturen har en betydelse i sin egenskap av att vara något större än människan.” Skogen är både den stora trygga famnen, som förser oss med ett sammanhang men den kan också vara skrämmande och ingjuter respekt.
Två böcker, Kerstin Ekmans Herrarna i skogen och Johannes Ekmans Skogen i vårt inre, har varit författarens särskilda följeslagare och närmare två hundra andra böcker listas som referenser. Många titlar inspirerar till läsning eller omläsning och säger något om det breda perspektivet.
Fröbels idé om människans innerliga relation till naturen och dess förverkligande i barnträdgårdsrörelsen kritiserades av Ellen Key som ansåg Kindergarten i praktiken vara en förkrympande institution.
Hur fungerar då vår tids naturpedagogik i ”ur och skur”? Dessa förskolor finns med i resonemanget. Judith Plotz är ett för mig mindre känt men intressant forskarnamn som pekar på motsägelsefullheten i synen på barndomen. Boken om Peter Pan i olika versioner, sinnebilden för barnet som inte vill bli vuxen och som därmed blivit ett romantiskt ideal, har fått stort utrymme. Det är ju den vuxne som inte vill att barn ska bli vuxna, skriver Gunilla Halldén. Hennes egna slutsatser och analyser har annars ingen framträdande roll.
Hon redovisar och exemplifierar hur synen på barn och natur uttryckts i forskningsrapporter, skönlitterärt och filosofiskt. Tron på naturen som en oändlig resurs för ekonomisk tillväxt och dessutom rekreation ifrågasätts i några meningar och här åkallar Gunilla Halldén den norske filosofen Arne Naess. För honom var det självklart att betrakta miljökrisen som en kris för den moderna civilisationen och inte som ett problem man kan lösa med tekniskekonomiska medel.
Exploatering av naturen och hotet mot vår överlevnad är inte huvudtemat för Gunilla Halldén utan den övergripande frågan är naturens betydelse för den goda barndomen. Det nostalgiska draget förstärks av sparsamt förekommande och oskarpa foton i svart/vitt.
Visst är det givande att läsa analyser om Elsa Beskow och Astrid Lindgren och att själv i tanken lägga till de nya böckerna som inte finns med, till exempel Kitty Crowthers Rotbarnet om en skog som inte finns på någon karta. Ändå vill jag som särskilt betydelsefullt lyfta fram intervjuerna med äldre människor om deras barndomsminnen förknippade med skog och naturupplevelser. De konstlösa berättelserna om att ”leka häst” på en viss sten eller att sätta smultron på strå för mig tillbaka till mina stenar och lekar.
Harry Martinson har i Utsikt från en grästuva skrivit att det är något som stannar inom en, det är glömt på ytan men finns vilande kvar på djupet. En sorts glömska som bevarar. Med lite öppnare ögon för allt som lever, särskilt svalorna som oväntat och välkommet återvänt till sina gamla, av hackspetten raserade bon, men även flugorna, och i hyfsat god kontakt med mina årsringar lägger jag ifrån mig boken och går och letar efter mitt herbarium från 40-talet.