Klassrummen måste bli riktiga platser där man kan slå in en spik, använda ny teknik och arbeta tematiskt. Och skolhusen måste vara flexibla för att passa alla elever. Specialpedagogik har träffat två arkitekter för att tala om framtidens skolbyggnader.
Arkitekterna Ulf Segerlund och Cecilia Öberg lägger ut ritningar på ett stort högblankt vitt bord, där nyplockade mörkröda pioner pryder i mitten. På en filmduk visar de delar av föredraget ”Att bygga kreativa skolmiljöer”. Utanför fönstret till arkitektkontoret i centrala Uppsala hörs plötsligt några smällar. Det är salut för nya doktorander som promoveras i denna stad med stolta utbildningstraditioner.
Här och i flera andra kommuner har Ulf Segerlund och Cecilia Öberg på Metod arkitekter både ritat helt nya skolor och omvandlat äldre skolor till moderna lärmiljöer.
Ulf Segerlund talar om de enorma förändringar som har skett i samhället med bland annat modern informationsteknologi. Men i skolans rum är mycket som förr, tycker han:
– Tittar vi i en skolsal så sitter ungarna oftast på rad, precis som för hundra år sedan.
– När barnen är små så erbjuds de däremot en mer kreativ och rolig miljö, säger Ulf Segerlund och visar en bild från en förskola, där barn sitter i sandlådan med färgglada hinkar utspridda runt omkring.
– Ju äldre barnen blir, desto mer stereotypa blir lokalerna. Är eleverna bara värda en fyrkantig och trist miljö? Är det roligt att vara där och känner man stimulans? Tveksamt, säger han.
Hur ser då en kreativ miljö ut och vilken utveckling vill man se från Metod arkitekter?
Cecilia Öberg och Ulf Segerlund betonar att skolan måste vara flexibel och kunna erbjuda flera undervisningssituationer, både pedagogiskt och lokalmässigt.
– Individer är olika och det måste de så klart få vara. En del barn har funktionsnedsättningar. För den som kanske är hörselskadad eller har koncentrationssvårigheter måste det finnas möjlighet till lugnare platser i en flexibel skola för alla, säger Cecilia Öberg.
”Transparens” är ett ord som återkommer när de talar om en modern skola.
– Att se och bli sedd är ett basbehov som alla människor har. Det måste så klart också gälla i skolan, säger Cecilia Öberg.
Ulf Segerlund talar om att bryta ner stora enheter till mindre. Att bygga en hemvist som ger trygghet och att sedan lägga till specialsalar och andra funktioner.
Han går fram till arkitektkontorets whiteboard och skissar hemvistet, som en stor cirkel i mitten. Runt hemvistet gör han små cirklar för olika funktioner, som grupprum, lärarrum och övningssalar.
I den här trygga miljön ska det vara lätt för lärare och elever att se varandra. Man kan inte glasa upp helt i en skola för det ger visuell störning. Men man måste öppna upp en hel del för att skapa transparens. Man måste göra det smart så att man också skapar ett lugn, inte minst för elever som är särskilt känsliga för många intryck. Men för de grupperna handlar det förstås också om att ha specialpedagogiska resurser.
Mycket handlar om att lugna ner skolan och få mindre spring, genom att ha ett hemvist med olika arbetsrum i olika storlekar där eleverna kan delas in och arbeta med olika saker.
– Det här tror jag bidrar till att barnen bryr sig om sin miljö. Övningssalar ska finnas men det ska även i hemklassrummet gå att göra praktiska kreativa övningar. Du ska kunna dra i en spik och få lite tryck, lite verkstad. Hemklassrummen måste bli riktiga platser där man kan driva undervisning tematiskt.
Att bygga om skolor är inte helt smärtfritt. Det vittnar både Cecilia Öberg och Ulf Segerlund om. För rektorer kan det många gånger innebära tryck från minst två håll. Dels från dem som verkligen vill förändra lokalerna och därmed även arbetssätten och dels från dem som vill behålla det gamla.
– Det förekommer att rektorer slutar i samband med att skolorna ska göras om och moderniseras. Jag gissar att just ombyggnaden är en bidragande orsak, säger Ulf Segerlund.
Många skolor går att bygga om, men inte alla. I vissa fall är skolhusen till exempel så pass stängda att det är svårt att öppna upp och skapa flexibilitet med olika rumsstorlekar, öppenhet och avskildhet.
– Om så är fallet är vi tydliga med att det inte är en bra lösning att försöka förändra och att man inte får så mycket förändringar för pengarna. Då är det bättre att bygga helt nytt. Samtidigt går det många gånger att göra väldigt mycket för små medel.
Ett av de senaste projekten som de har arbetat med är ombyggnad av Heidenstamskolan i Uppsala, som invigdes i början av 70-talet. Cecilia Öberg visar med bilder och skisser hur de har förändrat skolans rum. På en bild visas en lång korridor med stängda klassrumsdörrar på båda sidor. Korridoren påminner om en källargång. På de nya ritningarna ser man förändringar med större rum och grupprum. Istället för ett centralt kapprum med väggarna täckta av skåp och en rad av toaletter fördelades kapprummen på fyra enheter med lärosalar, lärarlagens arbetsplatser och grupprum för eleverna. Där kapprummet hade varit skapades en central mötesplats med matsal, bibliotek och uppehållsyta som öppnades ut mot gården. Även vaktmästaren fick sitt rum med fönstret ut mot gården.
I Heidenstamskolan har man jobbat mycket med bilder. I trapphusen finns nu fototapeter med en närbild på en pojke och en närbild på en flicka och i flera rum finns bilder från naturen.
– Det här skapar mjukhet och en bra känsla. Vi är människor och vi behöver må bra, säger Ulf Segerlund.
Tillgänglighet är högt prioriterat vid ombyggnad av skolor och vid bygge av helt nya skolor.
– Vi har en person på kontoret som är speciellt utbildad i de frågorna frågorna. När det gäller tillgänglighet handlar det inte bara om att komma fram med rullstol utan det finns fler aspekter, som att skolans funktioner är tillgängliga för alla, säger
Cecilia Öberg.
Ulf Segerlund berättar att han är noga med att läsa skolans läroplaner och andra styrdokument. Det gör att han på ett konstruktivt sätt kan delta i diskussioner med skolchefer och lärare.
Ett uppdrag som Metod arkitekter arbetar med är Manillaskolan för döva och hörselskadade barn och ungdomar. Skolan ska flytta från Djurgården till centrala Stockholm. Här är förstås akustiken avgörande, men även ljuset.
– Fullspektrum ger till exempel samma typ av ljus som dagsljus. I Manillaskolan jobbar vi med 800 lux för att det här också går elever som är synsvaga Men man måste också kunna dra ner till 300 lux för elever som inte är synskadade. Det handlar även här om att bygga variabla och flexibla miljöer för alla.