Han kunde ingenting om fåglar när han började. Nu är Brutus Östling världsberömd naturfotograf som producerar den ena storsäljande fågelboken efter den andra. Hans egen favoritfågel just nu är albatross. Eller kanske krushuvad pelikan.
– Fattar du hur stor den är?
Brutus Östling börjar stega upp avståndet mellan vingspetsarna på en albatross. Han hinner ut ur köket innan han kommit upp i 340 centimeter.
Pelikanerna fotograferades i Grekland, ofta underifrån och med fisheye-objektiv så att man nästan känner hur fisken landar i näbben – lika funktionell som allt hos fåglarna.
– Vet du varför fisken sväljs hel, varför fåglarna inte har några tänder? Har du känt på en näbb, hur extremt hållfast den är samtidigt som den är så otroligt lätt? Om det funnits emalj och tänder hade fågeln blivit framtung, det hade varit svårare att flyga. För en fågel gäller det att vara så lätt som möjligt. Det finns till och med arter där hjärnan växer när det behövs, till exempel under häckningsperioden när sångfågeln ska imponera på honan, och sen skrumpnar den tillbaks igen när det är dags att flytta.
Brutus Östling älskar – nuförtiden – att föreläsa. Det handlar i lika delar om att visa skönheten och märkvärdigheten i fåglarnas liv och att lära ut fakta om dem. Samt om att underhålla.
– Ojoj, vad jag tyckte det var svårt i början. Men nu har jag till och med börjat agera lite på scenen. I dag säger jag som Churchill, får jag två timmar kan jag gå upp på en scen när som helst. Men har jag bara tio minuter på mig måste jag förbereda mig.
Mellan 50 och 60 föreläsningar per år brukar det bli. Svårast är de med 30 åhörare, då måste man vara alert.
– Har man 800 i salen är det bara att köra.
Länge var Brutus Östling framför allt känd som förläggare. Från skånska Stehag drevs förlaget Symposion som genom åren gett ut 1 100 titlar, i allt från filosofi till poesi, skön- och facklitteratur.
Kameran fanns över huvud taget inte med i bilden, trots att tonårsdrömmen var att bli just fotograf. Under högstadiet blev skolans mörkrum ett andra hem och det var inte ovanligt att lärarna fick ringa till vaktmästaren, vars kontor låg intill, för att meddela att lektionen börjat och att det var dags att komma upp till klassrummet.
Sedan tog det slut, annat tog över, inte minst skrivandet. Först för tretton eller fjorton år sedan, när Brutus Östling började dyka, väcktes intresset till liv igen. Under några år blev det en hel räcka dykreportage från den svenska kusten.
Men fåglarna då? Varför fåglar? Jo, det var faktiskt en slump. Ett besök i Everglade i USA resulterade i ett 
oändligt antal myggbett och några bilder på hägrar.
– De var så bra att jag förstod att jag måste tillbaks och ta fler. Kunde det blivit något annat? Insekter?
– Absolut. Men det är ändå något med fåglar som jag fängslas av. Framför allt deras beteende.
Om vi har något att lära av fåglarna handlar det framför allt om vad som är på väg att hända med miljön och vår jord, menar Brutus Östling.
– Jag är inte ornitolog och håller inte på med artbestämning. Det som intresserar mig är fågelbeteende. Jag har lärt mig mycket av Staffan Ulfstrand och Susanne Åkesson som jag samarbetat med i flera av böckerna. De är båda zooekologer och enormt kunniga.
Från första fågelboken har Brutus Östling kunnat leva på fotograferandet. Böckerna har sammanlagt sålt i över 200 000 exemplar.
– Det är för att de riktar sig till vanligt folk, inte till fågelskådare. Jag tänkte på mig själv som gick in för fåglar trots att jag inte kunde något om dem och gjorde helt enkelt böcker för mig själv.
Fågelintresset handlar också om skönhet. Om att bara njuta av fåglarna och ibland skratta åt dem. Generellt är fåglar ganska korkade, berättar Brutus Östling. Men några är smarta, till exempel kråkor som till och med kan tillverka redskap som de använder för att göra andra redskap.
– Och så retas de. Jag såg en gång några kråkor som hoppade fram bakom en häger och ryckte den i stjärtfjädrarna. När hägern hoppade till skuttade kråkorna tillbaks. Sen smög de fram igen och gjorde om samma sak. Bara för att roa sig.
Det finns en iver och otålighet över Brutus Östling som kan verka svår att förena med det tålamod som krävs för att fotografera fåglar.
– Jag har inga problem med att sitta stilla i ett gömsle. Att sitta i tre timmar, som jag gjorde i Ungern, är inga problem. Trandansen vid Hornborgasjön är värre, då måste man vara ute klockan fyra på morgonen och sitta i gömslet tills det blir mörkt, med bara en hink med lock som toa. Men det är ändå värt upplevelsen.
Huset i Stehag som i 24 år varit centrum i livet är nästan tömt och ekar lite övergivet. I trädgården växer gräset vilt och högt. Brutus Östling bläddrar bland gamla skrivmaskinsskrivna uppsatser och funderar på om de är värda att spara. Svaret blir nej, Farväl till proletariatet åker ner i soptunnan.
Medarbetaren Bo Mårtensson sticker plötsligt in huvudet i köket och berättar att han just hittat fem lådor Sjunkna palats. De ska med resten av lagret till distributören.
Själva förlaget flyttar med Brutus till Lindome utanför Göteborg, där nyblivna hustrun Agneta bor. Ringen är stor och blänker.
Vigseln skedde i kyrkan. Prästen Mikael Ringlander har ett förflutet som pressfotograf.
– Det passade ju bra. Det blev mycket bild i hans tal.
Brutus Östling ser inte sig själv som religiös, han ”går inte i kyrkan men är inte ateist”. Men han funderar en del kring Gud och religionens roll. Bland annat har religionen väldigt bra redskap för att hantera svåra saker, menar han.
– Som detta med förlåtelsen som ofta är enda vägen. Att högt säga om sin fiende ”jag vill att det ska gå honom väl” gör något med ens inre. Tänk själv, hur blir du om du bara tänker onda tankar? Du äter upp dig själv.
Han berättar om 1989, då Symposion gav ut den fängslade Václav Havels En dåre i Prag. En enda tidning recenserade. Fyra månader senare blev Havel Tjeckoslavikens president och boken fick tryckas i tre upplagor.
– Under samma period hade vi två ledare i världen, Havel och Mandela, som leddes av samma princip, den om att inte hämnas utan förlåta sina fiender.
– Vare sig du är troende eller inte handlar det om att göra något som går stick i stäv med din vilja och som går ut på att sätta sig över sitt ego.
Självhjälpsrörelsen, som Brutus Östling är en del av sedan mer än 20 år, har delvis samma princip.
– Jag har i dag ingen längtan efter alkohol, jag har inte druckit alkohol på tjugo år och vill möta livet nykter, inte yr.
Han går fortfarande på möten och tycker mycket om anonymitetsprincipen.
– Den handlar inte om att vi ska vara hemliga utan om att vi är namnlösa. Ingen har ett namn mer än någon annan, ingen kan företräda organisationen. Det är en fostrande princip som är lysande i sin enkelhet. Alla människor är egoister, missbrukspersonligheterna i ännu högre grad.
Självhjälpsrörelsen ger också redskap för att hantera kriser, säger Brutus Östling. En sådan kris var skilsmässan för några år sedan. Att plötsligt och oförberedd stå där, och med fyra barn inblandade, var inte enkelt.
– Efter ett par timmar bestämde jag mig för att det skulle komma något positivt av det, även om jag just då inte kände så. Efter ett par dagar började jag se en glimt av något nytt. Jag hade rest så mycket att jag tappat bort mig lite, det hade gått för fort några år.
Håret står lite på ända och ögonen lyser. Brutus Östling är i dag en lycklig man med huvudet fullt av idéer för nya projekt, både med och utan kamera. Det nya livet har börjat och boken om albatrosserna kommer i höst. I den har han för första gången skrivit texten själv.
Anne Jalakas