Men gör man en historisk tillbakablick verkar frågemetoden, som är släkt med husförhöret, mest likna en av de allra äldsta metoderna i skolan.
Författarna visar hur lärare kan främja elevernas reflektion och lärande genom att använda en öppen och frågande attityd. Det är ju inte precis någon nyhet. Däremot har lärare kanske inte använt sin egen hand som redskap på det sätt som det presenteras här. Författarna går igenom sin metod, steg för steg, handen är central. Emellanåt känns det nästan lite löjeväckande: tummen påminner om kontraktet, pekfingret om att utforska målen, långfingret om att undersöka situationen, ringfingret om att handla och lillfingret om att utvärdera.
Författarna går igenom varför frågor är en tillgång i skolan och i social samvaro. Det handlar huvudsakligen om en slags strukturerad frågemetod som belyses med reflektionsfrågor, modeller, figurer, exempel på ”frågande samtal” och andra tillämpningsövningar. Boken har en kortfattad referenslista av karaktären ”gott och blandat” och dess teoretiska grund är svårbegriplig. Metoden har till synes inspirerats av allehanda coachingtekniker som anpassats till skolan.
De menar att man även kan använda metoden i samverkan med kolleger, föräldrar och ledningen.
Den spørgende lærer för tankarna till äldre, mer föreskrivande metodiklitteratur utan forskningsanknytning och jag kan inte rekommendera den.