Michael Fieldings och Peter Moss nya bok, Radical Education and the Common School, argumenterar för vikten av en förnyelse av skolan. De vill att framtidens skola ska vara baserad på demokratiska värden, ha ett nära samarbete med skolorna i närområdet och samhällets andra funktioner, och att skolan ska bygga på samarbeten i vilka eleven ses som en del av ett nätverk snarare än som en presterande enhet. Fielding och Moss vänder sig emot tävling som incitament för lärande samt all form av standardisering och marknadstänkande, ett tänkande som de anser präglar skolan i dag. De använder sig i boken av exempel från den statliga förskolan och 
grundskolan men deras idé, att utbildningen bör radikaliseras utifrån metoder som sätter demokrati och samarbete i centrum, kan sägas vara giltig för hela utbildningsväsendet.
I en tid då skolreformer avlöser varandra i Sverige är de frågor Fielding och Moss diskuterar viktigare än någonsin. Som svensk kan man dock känna igen en del av de metoder de beskriver som framtidens skola från den skola som i dagens debatt kallas för ”flumskolan”. I deras brittiska sammanhang tycks idéerna om demokrati och samarbete aldrig fått ett brett genomslag. Däremot stämmer det de beskriver som problemen med dagens marknadsanpassade skola in väldigt bra på den situation vi har i Sverige i dag.
Fielding och Moss menar att föräldrarnas val är viktiga i både den skola som finns i dag och i det de betecknar som radikal utbildning. Skillnaden är att skolan i dag präglas av idén om individens val och individens rätt. De menar att föräldrarna ses som konsumenter i dagens skola och att de (och eleverna) genom sina val formar utbildningen. Dessa val motverkar dock möjligheten att driva en långsiktig utbildningsstrategi för hela skolan eftersom valen går isär och sätter individens bästa i centrum.
I den radikala utbildningen är föräldrarnas val fortfarande viktiga, men som en del av en demokratisk process där alla elevers lärande ses som målet och alla föräldrar tillsammans med elever och lärare gör val med detta mål i sikte.
Förändring av den rådande ordningen mot en radikalare utbildning är möjlig, menar Fielding och Moss. De menar att den inte kan komma ovanifrån, påtvingas skolorna genom reformer, utan måste vara en gräsrotsrörelse med skolor, kommuner och pedagoger som initiativtagare. Författarna diskuterar problemet med att den nyliberala skoldiskursen inte är isolerad från betydligt större politiska strömningar. Hur kan då skolan stå emot ett sätt att tänka som tycks genomsyra hela västvärlden? Fielding och Moss menar att nyliberalismen i dag inte är så stark som den kan verka. De ser kriserna i exempelvis ekonomin som tecken på att rådande diskurs kan vara på väg att falla. Deras optimism, gällande skolan och världens möjligheter att förändras i nyliberalismens tidevarv, är tilltalande, men kanske inte så övertygande eftersom argumentationen för detta levereras på de sista tre sidorna i boken.
Det finns många likheter mellan Fieldings och Moss’ bok och Sven-Eric Liedmans Hets, men Liedman har en betydligt dystrare syn på utbildningssystemets framtid. Liedman är också lättare att läsa eftersom Fielding och Moss använder sig av ett komplext akademiskt språk. Deras målgrupp tycks vara de som redan är inlästa på samtida radikal teori och pedagogisk forskning – och för dessa är boken ett utmärkt bidrag till debatten om skolans framtid.