Eva Kärfve, docent i sociologi, för Pedagogiska magasinets läsare kanske mest känd för sin kritik av den psykiatriska medikaliseringen, ger nu ut ett omfattande och ambitiöst arbete där hon skärskådar moralens fenomen. Kärfve knyter häri an till en moralsociologisk tradition med portalfigurer som Montesquieu och Émile Durkheim.
Bokens titel, Det moraliska spelet, syftar på att mänskligt handlande skulle vara reglerat av värden och normer som formar ett moralsystem, mer eller mindre tänjbart och skiftande till innehåll i olika samhällen. Kärfve diskuterar karaktäristika hos dessa moralbyggen och vår hantering av dem (utan att 
definiera ”moral”). Deras tänjbarhet innebär att en del normer och värden i vissa situationer kan trängas tillbaka av andra, vilket ger utrymme för en praktik av vägande och prioritering som hon kallar moraliskt spel.
Bokens grundtanke är att individens yttersta skäl i sådant moraliskt spel är att visa sin tillhörighet och sin position som deltagare i detsamma. En tes som Kärfve driver är att trohet gentemot gruppen vilket är vad ”hela det moraliska bygget kretsar kring”. När jag reflekterar över detta får jag svårigheter. För det finns ett problem med Kärfves framställning, vilket den delar med de flesta beteendevetares arbeten om etik, nämligen att det inte görs tydlig åtskillnad mellan att beskriva och förklara respektive att värdera, mellan ”är” och ”bör”. Fakta kan förvisso anföras för eller emot värderingar, men det finns inget rakt logiskt samband mellan dem – för de senare måste giltiga värdepremisser till. Det gäller även när man beskriver hur människor faktiskt värderar.
Inom moralfilosofi har denna tanke respekterats alltsedan 1700-talsfilosofen David Hume. Icke så inom gängse beteendevetenskap, där man obekymrat kliver från empirisk analys till värderingsmässiga slutsatser.
I den andan anför Kärfve ömsom etikers verk som rör moralisk giltighet, ömsom beteendevetares verk som rör egenskaper hos samhälleliga moralkoder. Det gör att man sällan vet hur hennes samlande slutsatser ska förstås, exempelvis tesen om ”trofastheten (gentemot gruppen) som grundvärde i moraliska system”, vilken hon helt sonika anser besvarar frågan ”varför ska jag handla moraliskt”.
Poängens tvetydighet medför att Kärfve skapar en skendebatt. För om poängen skulle vara beteendevetenskaplig är den snarast trivial. Skulle den däremot vara normativt etisk är den rimligen falsk, utifrån stora flertalet moralfilosofiska analyser. Hennes resonemang om exempelvis riter, helighet, dygd, svek, rättvisa, relativa och eviga värden rubbar inget i något av dessa avseenden.
Trots åtskilliga tänkvärdheter kommer Kärfves arbete alltså tyvärr att samtidigt illustrera den utbredda bristande beteendevetenskapliga kompetensen i vad man kanske kunde kalla det moralanalytiska spelet.