Samtidigt som upploppen i England pågår läser jag Förorten, skolan och ungdomskulturen. I städer som London, Birmingham och Manchester bränner och plundrar ungdomar i sina egna bostadsområden – fattiga och mångetniska platser i städerna. Upploppen tolkas olika men att de sker på just dessa platser gör att det är svårt att tro att rasism, utanförskap och fattigdom inte bidrar till desperationen. I Förorten, skolan och ungdomskulturen skriver en grupp forskare om de mekanismer som skapar sådana desperata unga människor. Boken är baserad på ett större forskningsprojekt och handlar om hur skolan fungerar i bostadsområden präglade av fattigdom och etnisk segregation i Sverige men även hur de ungas informella lärande ser ut i dessa områden.
De medverkande forskarna har olika fokus. Bokens olika delar, studier av två olika skolor och de ungas fritidverksamhet, tydliggör helheten i de ungas situation i två bostadsområden. 
Forskning som för samman studier av skola och fritid är inte vanlig och detta gör boken extra intressant att läsa.
De två kommunala grundskolor som studerats är väldigt olika: Älvdalsskolan har siktat på marknadsföringsstrategier från näringslivet och Monroe-pedagogik – en väldigt individualiserad och tävlingsinriktad pedagogik – medan Bergsskolan satsat på jämlikhetsideal som policy och interkulturell pedagogik – en pedagogik som bygger på idén att möten berikar. Johannes Lunneblad och Anneli Schwartz skriver om Älvdalsskolan medan Jan Gustafsson och Åsa Möller skriver om Bergsskolan. Det är intressant att läsa och jämföra de olika strategierna och särskilt frapperande att de kommer ur samma situation: elevflykt och låga betygssnitt och att de brottas med samma problem: den praktiska verkligheten i klassrummen har svårt att leva upp till deras policy och pedagogiska mål.
Det är i stället i fritidsverksamheten som ungdomarna i de två bostadsområdena tycks lära sig mest. I bokens avslutande del skriver Ove Sernhede och Thomas Johansson om det informella lärandet som tar vid när skolan slutar. Ungdomar som på fritiden engagerar sig i teater och dans har en helt annan inställning till sitt lärande i dessa sammanhang – de visar ambition och framtidshopp. Berättelserna om det informella lärandet är mer hoppfulla än resten av boken som målar en mörk bild av skolans roll i Sveriges fattiga och etniskt segregerade förorter. Tyvärr är det ju inte alla ungdomar som engagerar sig i estetiska verksamheter på fritiden. Det hade varit intressant med en djupare analys av vilka ungdomar det är som siktar på att göra karriär – traditionell eller inom dans och teater – och av vilka faktorer och egenskaper det är som får unga att överbrygga utanförskap och segregation.