Makt är ett grundläggande begrepp i Lena Sjöbergs avhandling Bäst i klassen? Hur har makten över skolan förändrats över tid? Vilka har vunnit makt och inflytande och vilka har förlorat? Viktiga frågor som alltför sällan behandlas i skoldebatten.
Sjöberg beskriver en utveckling av skolpolitiken där man tidigare betonade en demokratisk vision och ett demokratiskt uppdrag medan det numera är den ekonomiska nyttan som gäller. I dag ska utbildningen stärka Sverige i den internationella konkurrensen och de demokratiska argumenten är borta.
Sedan början av 90-talet betonas också att lärarna ska vara professionella. Men avhandlingen beskriver en utveckling där lärarnas möjligheter att själva styra sitt arbete har minskat medan statens styrning och kontroll har ökat. Lena Sjöberg ställer frågan om inte läraryrket i verkligheten har deprofessionaliserats trots allt tal om professionella lärare.
Enligt Sjöberg är det nyliberala tankar som har präglat svensk och europeisk utbildningspolitik sedan 90-talet men att de förändringar som regeringen nu inför är nykonservativa.
Sjöberg beskriver dagens utbildningspolitik som en hybrid av nyliberalism och nykonservatism där det är medelklassen som är vinnare, medan invandrare och lågutbildade är förlorare.
Avhandlingens analys av skolpolitiken är skarp, beskrivningen av hybriden av nyliberalism och nykonservatism är på pricken. Men trots de massiva nykonservativa förändringarna som regeringen nu inför är det de nyliberala marknadsinslagen som kommer att dominera även framöver, menar Sjöberg.
Sjöberg hävdar också att Lärarförbundet har medverkat i utvecklingen genom att man ställt upp på den statliga politiken, bland annat genom kampanjen ”Lärarna lyfter Sverige”.
Min beskrivning av denna utveckling är att Lärarförbundet såg att det öppnades nya möjligheter för lärare och skolledare vid kommunaliseringen då makt flyttades från staten till kommuner och profession. Genom att ta initiativet för att sätta professionens prägel på arbetet med att utveckla skolan, skulle man både kunna stärka skolan och lärarna som profession. Det skulle i sin tur leda till en statushöjning för lärarna och då skulle det bli lättare att få gehör för förbättringar av löne- och anställningsvillkor.
Det är en tanke som lärarfackliga organisationer har försökt tillämpa med varierande framgång ända sedan de bildades i slutet av 1800-talet. Problemet är att om ingen kvalitetsutveckling sker kan strategin få omvänd effekt och det är det vi kan se i dag. 90-talets nyliberala skolpolitik har inte gett den positiva utveckling av skolan man förväntade sig utan tvärtom, kunskapsutvecklingen har en fallande tendens.
I denna del av avhandlingen anser jag att Sjöberg analys är ofullständig. Lärarförbundet har bejakat de statliga besluten, det är rätt, men de har gjort det med syftet att stärka professionen för att utveckla skolan. Och det är en klok politik av en facklig yrkesorganisation. I efterhand kan man se att Lärarförbundet mer noggrant borde ha analyserat 90-talets omläggning av skolpolitiken. Men då, i mitten av 90-talet, var skolans resultat mycket goda och alla trodde att utvecklingen skulle fortsätta uppåt. Att marknadsstyrning och minskat demokratiskt inflytande skulle leda till ökade skillnader mellan elever och sämre resultat, det var ingen fråga som diskuterades.