Här är det lärarna som bestämmer

Rektorerna Ingela Haglund och Roger Hansson framme vid scenen är noggrant förberedda och väl samspelta när de börjar prata. Efter information om bland annat ny klassindelning till hösten är det dags för det som föranleder den högtidliga och spända stämningen: utdelning av utmärkelser till dem som varit goda föredömen. En efter en ropas sammanlagt nio elever upp. Lite blyga och tafatta kommer de fram och får skaka hand och bli omhållna av rektorerna.

Varje årskurs på Ramnerödsskolan deltar i tre aulasamlingar per år. Några får utmärkelser för fina prestationer, andra för att de är goda kamrater eller för att de börjat sköta sitt skolarbete bättre. Kopior på diplomen sätts sedan upp i trapphuset så att alla på skolan kan se dem.

– Under samlingarna tar vi bara upp sådant som är positivt och under sina år på skolan ska alla elever ha fått en utmärkelse någon gång, berättar Roger Hansson.

Ramnerödsskolan i Uddevalla är en 6–9-skola med ett delvis socialt utsatt upptagningsområde. För fem år sedan hade man problem med tråkig stämning, trakasserier och dåliga studieresultat. Läraren Lena Nielsen hade skrivit sin c-uppsats om Lorraine Monroes skolor i Harlem och talade sig varm för hennes metodik. Man bestämde sig för att pröva quadricepsprogrammet som är en svensk bearbetning och ett år senare hade skolans salsavärde stigit från -23 till -4. I kommunens egna enkäter kunde man också se hur elevernas trivsel hade ökat.

Både Ingela Haglund och Roger Hansson framhåller arbetsron som en av de främsta vinsterna. Roger Hansson nämner även studieresultaten.

– För mig är nog värdegrunden viktigast. Vi förmedlar tro på framtiden och att man ska respektera varandra, säger Ingela Haglund.

– Det ger en trygghet att veta vad som gäller och att vi alla pratat ihop oss och säger samma sak om eleverna ställer frågor, säger Lena Nielsen.

Roger Hansson framhåller också att skolans varumärke har stärkts:

– Eleverna väljer inte bort oss längre och det finns positiva förväntningar och en nyfikenhet på vad vi gör från andra skolor.

Eleverna i åttan ställer snabbt upp sig på led utanför tekniksalen när läraren Melika Engdahl öppnar dörren. Hon ser varje elev i ögonen och hälsar när hon släpper in dem en och en. På tavlan står ”Börja med: Skriv ner 1–2 olika sorters teknik du har på dig.”

Instruktionerna på tavlan är en del av det så kallade startblocket som alla lärare på skolan måste använda sig av. Eleverna ska kunna gå in i klassrummet och sätta igång att arbeta med något genast. På så vis undviker man dödtid som bara handlar om att skapa tystnad. Startblocksuppgiften är en uppvärmning och ska inte ta mer än några minuter. På tavlan ska läraren också ha skrivit upp vad som är målet med lektionen och eventuell läxa. Varje lektion avslutas med en gemensam avrundning och avstämning: har målet nåtts? Och om inte, varför?

Denna lektion handlar om mobiltelefoner. Hur har utvecklingen av dem sett ut? Varför används de? Hur är mobiltelefonerna kopplade till samhällsutveckling och samhällsekonomi? Melika Engdahl har tagit med ett antal mobiltelefoner och hennes morfars otympliga modell från åttiotalet drar ner skratt.

En bit in i lektionen får jag tillfälle att prata med några elever och fråga dem vad de tycker om quadriceps. Bra, blir svaret från två flickor. De tycker om tydligheten och att veta vad som gäller. En pojke är mer kritisk:

– Det var lugnare och tystare på min förra skola, och ja, jag vet inte, det var bättre där.

Sedan drar bild- och historieläraren Maria Börjesson med mig på en rundvandring i rasande fart. Den är en del i det schema som skolan har lagt upp för mitt besök. Vi hälsar på engelsklärare Eva-Lotta Magnusson som denna dag håller en intensivkurs med de niondeklassare som riskerar att missa sitt slutbetyg.

– Vi frigör tid för eleverna för att de ska få chans att få betyg utan att läsa extra i sommar, förklarar Eva-Lotta Magnusson. Lär ni er något? frågar hon sedan, vänd till eleverna.

– Ja, intygar flera av dem.

– Det är bra att få den här chansen att höja betygen, säger en pojke.

Maria Börjesson och jag hastar vidare och tittar på nya fräscha hemkunskapssalar och NO-salar och särskolans lokaler på bottenplanet. På vägen pekar hon ut var hon och hennes kollega snart ska få tillfälle att sätta upp stora mosaikbilder på fasaden. Jag frågar varför inte eleverna fått vara mer delaktiga i valet av ny inredning och utsmyckning av skolan och Maria Börjesson framhåller att de har fått vara med och styra när det gäller den amfiteater skolan låtit bygga utomhus.

– Och så ska det ju bli långsiktigt bra också.

Ramnerödsskolan har åtta regler som är icke förhandlingsbara. De sitter uppsatta i varje klassrum och här och var i korridorerna. Några av dem lyder: ”Kom till lektionerna varje dag, kom i tid och ta med dig allt ditt material. Häng in dina ytterkläder i skåpet under skoldagen. Du skall använda ett vårdat språk. Det är inte tillåtet att skojbråka.” Reglerna har personalen beslutat om och all personal och alla elever ska helst lära sig dem utantill.

– Vi pratar om dem regelbundet, intygar Maria Börjesson.

– Det räcker inte att bara korrigera ett felaktigt beteende. Du måste få dem att begripa varför reglerna gäller. Vi samtalar mycket på den här skolan, säger rektor Roger Hansson.

Av vad jag kan se vid mitt besök på skolan verkar eleverna följa reglerna. Inget klotter, inget skojbråk och bara en keps. Och i samma sekund jag får syn på den kommer en lärare fram och ber eleven, som just då äter i matsalen, att ta av den. Vilket han gör omedelbart och utan protest.

Men varför får inte eleverna ha kepsar eller mössor på sig?

– Därför att vi har bestämt det så. Vi vill kunna se våra elever, säger Maria Börjesson.

När vi äter lunch tillsammans i matsalen frågar jag rektor Ingela Haglund hur det är med elevdemokratin på skolan och också hon framhåller amfiteatern som ett område där eleverna fått vara delaktiga. Chans till påverkan på undervisningen har de många gånger varje dag eftersom varje lektion avslutas med frågor om hur lektionen fungerat. Och eleverna skriver själva sina individuella utvecklingsplaner.

– Men det är kanske ett område där vi kunde bli bättre, konstaterar hon.

När man utgår från en struktur med mycket hårt mallade lektioner – hur är det då med möjligheterna att arbeta ämnesövergripande och med temadagar eller temaveckor?

– Det är en utmaning för oss. Vi kan helt klart utveckla oss på det området, säger Ingela Haglund.

I sin mastersuppsats har sociologen Thomas Jacobsson tittat närmare på mobbningsarbetet i bland annat en quadricepsskola (som är anonymiserad i uppsatsen). Han beskriver en skola där demokratin är av pseudokaraktär. Man utlovar demokrati men maktrelationerna är i själva verket mycket ojämlika. I utbyte mot trygghet och omvårdnad förväntas eleverna lyda utan ifrågasättande. Vad gäller själva mobbningsarbetet konstaterar han: ”Sålunda ligger tonvikten på övervakning och yttre kontroll och inte primärt på att påverka processer i det sociala systemet som orsakar mobbning (genom att utveckla känslomässig kompetens).”

Bengt Bohlin är före detta specialpedagog och idrottslärare och den som för drygt tio år sedan startade stiftelsen Quadriceps. Jag frågar hur han ser på demokrati och hur det går ihop med att ha icke förhandlingsbara regler.

– Ska man rösta varje år? Om eleverna får vara med och bestämma så kanske de kommer fram till att det är okej att ringa i mobilen på lektionerna. Lärarna är yrkesfolk. De är ytterst ansvariga för andan och för lärandet och de har mer livserfarenhet än eleverna. Den demokratiska delen för eleverna ligger i att förstå vad reglerna innebär och få svar om de har frågor.

Bengt Bohlin framhåller vikten av att skapa ett uppmuntransklimat för att göra det kul att vara i skolan och jag frågar om han tycker att quadriceps verkar i den behavioristiska traditionen.

– Ja, det kan man nog säga. Vi har sett att forskning om framgångsrika skolor pekar i den riktningen.

Hans definition av en framgångsrik skola innehåller två komponenter: harmoni och goda kunskapsresultat. Jag nämner att det finns forskare som har pekat på belöningars negativa effekter på elevers inre motivation att lära. Nyfikenheten och lusten att lära dör och en längtan att vara till lags och få bekräftelse träder i dess ställe. Lärandet blir ytligare och sker för proven i stället för för livet. Ser han några risker med att arbeta så starkt med belöningar som man gör inom quadriceps?

– Jag vill inte tro att man förstör något men det är möjligt att vi behöver börja titta på detta med inre motivation.

Han tror att ro i klassrummet och ett tydligt ledarskap är förutsättningar för inre motivation och berättar att stiftelsen nyligen har ansökt om pengar från Allmänna arvsfonden för att låta någon forskare utvärdera programmet.

Anneli Schwartz vid pedagogiska institutionen på Högskolan i Borås har emellertid redan följt en skola som arbetar enligt quadriceps koncept. Hon konstaterar i en artikel för tidskriften Demokrati och utbildning att eleverna trivs och att det råder ömsesidig respekt mellan lärare och elever – men hon ser också att pedagogiken medför att eleverna styrs och disciplineras. ”Nollställningen” av elevernas bakgrund medför att det blir svårt att använda sig av deras egna erfarenheter och funderingar i undervisningen. Det strikta lektionsupplägget minskar spontaniteten och utrymmet för eleverna att ställa frågor eller kommentera. Andan av att alla kan lyckas bara de vill och anstränger sig ger dessutom budskapet att den som inte lyckas har sig själv att skylla. Skolan når inte heller högre mätbara resultat än andra likvärdiga skolor. Anneli Schwartz konstaterar att eleverna delvis har genomskådat lärarnas eviga mantra om att alla kan lyckas som falskt.

”Inte en bra skola men en excellent” är Lorraine Monroes motto och det är också så hon citeras i Bengt Bohlins manual En framgångsrik skola. I den framhålls att det är kunskapsmålen som är det centrala och som ska prioriteras högst i en quadricepsskola. Det är också något Bengt Bohlin lyfter fram flera gånger under våra samtal. Så hur ser det då ut med kunskapsutvecklingen på de skolor som arbetar utifrån quadriceps idéer?

Stiftelsen har utsett ett tjugotal modellskolor där man menar att programmet används på ett föredömligt sätt. Ramnerödsskolan är en av dem och där ligger man nu på ett salsavärde på -3 (och har som bäst varit uppe på +1). Hjällboskolan i Göteborg har varit med sedan starten och där ligger salsavärdet på +9, vilket är samma som de hade 1998, året innan de började arbeta enligt modellen. Under sin quadricepsperiod har de pendlat i värden mellan -3 och +17, med ett medel på +5. Några andra modellskolor är Sollebrunnsskolan som ligger på +11, Alfred Dalinsskolan i Jönköping, -8, Älvåkraskolan i Älvsbyn, -5, och Tappströmskolan i Ekerö, +6.

För några skolor kan man se en svag utveckling mot högre salsavärde, för flertalet rör sig värdet både uppåt och nedåt och någon skola har en svagt nedåtgående trend. Genomsnittet ligger på +2.

I sin manual skriver Bengt Bohlin att ett av de resultat man kan förvänta sig inom en treårsperiod med quadriceps är att ”betyg och andra resultat blir allt bättre”. Har han verkligen fog för att påstå det?

– Jag har precis själv tittat på salsa-statistiken och nej, i dagsläget har jag inte det. Vi behöver fundera över hur skolorna kan komma vidare. Vi ska titta på vad det är de gör i Nossebro. De började som quadricepsskola men har vidareutvecklat sina metoder och når lysande resultat. Efter att ha arbetat med quadriceps metodik i tio år så känner jag att den möjligen bara är ett första steg.