Barn fångar sin tid i bilder

– Det speciella med oss är att vi inte gallrar ut de bästa teckningarna, utan vi sparar allt för forskningens skull, säger arkivarie Ulla Martola.

Arkivet kom till på initiativ av universitetslektor Jan Brandt. 1962 var han nyutbildad bildlärare från Konstfack.

– Då såg jag en konstutställning i Stockholm av japanska barnteckningar. Den utställningen gjorde ett starkt intryck på mig och jag började att systematiskt samla barnteckningar.

När samlingen växte till 100 000 teckningar förstod Jan Brandt att det var dags att skapa ett arkiv. Han fick Eskilstuna kommun med sig och Barnbildarkivet bildades för 32 år sedan.

Arkivet blev för några år sedan en del av Eskilstunas konstmuseum och då höjdes institutionens status några snäpp.

Det är bland annat genom privata donationer som Barnbildarkivet får in sitt material, men de stora mängderna kommer från skolor och förskolor eller olika tävlingar, som när telefonkata-logernas omslag gjordes av barn eller någon tidning haft teckningstävlingar.

Bland de äldsta teckningarna finns knappast någon som är ritad av ett arbetarbarn. Det var överklassens barn som hade tillgång till ritmaterial och uppmuntrades att teckna.

– För hundra år sedan hade barnen verkligen tid att arbeta med teckningarna och tillgången på material var begränsad. I dag får barn aldrig ha tråkigt, utan det ska hända saker hela tiden och det avspeglar sig också i teckningarna. Allt ska gå så fort till nästa uppgift, men i stället har vi fått en friare bildvärld, säger Ulla Martola.

Generellt är bilderna som barnen har gjort hemma mindre styrda av vuxna än skolteckningarna.

I 1800-talets bilder syns människor, vackra landskap, hästar, vagnar och ryttare. I 1900-talets bilder biobesök, fotbollsplaner, kärlekspar. I dag har karaktärerna från de digitala virtuella världarna etablerat sig i barnens teckningar, medan Fantomen och Stålmannen håller på att försvinna. Man ser också att medias rapportering slår igenom i barnens bilder, som till exempel tsunamikatastrofen eller attackerna den 11 september.

Bildpedagogen Yvonne Grip har arbetat nära Barnbildarkivet i över 20 år, men också med museets visningar, undervisning på Mälardalens högskola och ute i skolor.

– Barnbildarkivet är en guldgruva om man vill följa barns bildutveckling, säger hon. Inte minst har vi lärt oss hur lätt det är att påverka barns bildskapande om man ger för tydliga ledtrådar. När Televerket till exempel ville stoppa skadegörelsen i telefonkiosker utlyste man en teckningstävling. På inbjudan som gick till skolorna fanns en trasig telefonkiosk. Det gjorde att arkivet fick in tusentals bilder med trasiga telefonkiosker.

Ett annat exempel är när teven slog igenom på 60-talet – då försvann profiltecknandet nästan helt.

– Människor avbildades framifrån, precis som i teverutan. Medierna har en stor genomslagskraft, för barn tecknar alltid sin samtid. Bildkulturen är i dag också mycket stark och det gör att barnen ställer stora krav på sina teckningar. De vill att teckningarna ska se ut som bilderna de har runt omkring sig.

Så gott som alltid kan man se om det är en flicka eller pojke som gjort teckningen oavsett vilken tid det är. Flickor tecknar oftare stillastående, enstaka figurer och mönstrade ytor, medan pojkarna tecknar mer teknik och männi-skor i rörelse.

Fortfarande ritar en del yngre barn den klassiska barnbilden med en tydlig baslinje med hus, person och träd, men enligt Yvonne Grip finns en tendens till att barns teckningar blir allt mer fragmentariska. Bildkompositioner där man använder hela pappersytan är nu ovanliga högre upp i åldrarna.

– I dag får barn ta del av en avancerad bildvärld via filmer, tidningar, dator- och tevespel, men de får sällan bild-undervisning förrän i årskurs 7. Det gör att de får många bildintryck, men ingen övning i att gestalta vad de ser.

Nu målas det nästan inte alls med pensel i skolorna, om barn ska måla gör de en teckning som de försöker färglägga, inte en skiss till en målning.

Innan tuschpennorna kom använde barnen blyertspenna och akvarellfärg. Då lärde de sig måleriteknik.

Till Barnbildarkivet kommer en ständig ström av studenter från hela Sverige för att skriva uppsatser utifrån teckningarna. Men även forskare söker sig till arkivet som är det enda i Norden som har full forskarservice. Forskare från olika discipliner studerar till exempel motiv i barnens visuella värld i ett forskningsprojekt, och en konstfacksavhandling om barnbilder i nationens tjänst är också på gång. Både Ulla Martola och Yvonne Grip önskar att fler lärare ska upptäcka Barnbildarkivet.

– Här finns mycket kunskap om barns bildskapande som bara väntar på att bli upptäckt.