De nya behörighetskraven gör att behovet att fortbilda personal är stort i 4–6-skolor. Men behörighetsreformen innebär att vi kommer ha regler för fortbildningen som hindrar lärarna att komplettera sin utbildning på ett enkelt sätt, anser Fredrik Bonander.
Det har sedan många år varit lätt att anställa obehörig personal till skolan. Problemet har förstärkts av att det varit svårt att från statligt håll slå fast vad som avsetts med behörighet. Dessutom har det på senare tid funnits olika lärarutbildningar som gett skiftande behörigheter. Därför var det på tiden att behörighetsreglerna stärktes i den nya skollagen och i en nyskriven förordning (SFS 2011:326). Lärarutbildningen förändras också så att alla 4–6-lärare numera läser svenska, engelska och matematik samt ytterligare minst ett profilämne. Fokus har därmed ändrats från att utbilda ämneslärare till att åter utbilda klasslärare.
Fördelen med behörighetsreformen är att lärare endast är behöriga att undervisa i de ämnen de har utbildning i. Nackdelen är att många lärare i årskurs 4–6 endast är utbildade i ett eller två ämnen eller ämnesområden Eftersom de flesta 4–6-skolor är förhållandevis små kommer dessa lärare att behöva ambulera mellan olika skolor för att få tillräckligt med undervisningstimmar. Problemet med ambulerande lärare är välkänt. Eftersom de ägnar en stor del av arbetstiden på resande fot kommer dessa lärare inte att kunna delta i utvecklingsarbetet i skolorna där de har sin tjänst. För att lärarna ska bli behöriga i fler ämnen och därmed undvika en ambulerande tillvaro behöver de fortbildning. Regeringen har också i propositionen inför den nya skollagen uppmärksammat att skolor och lärare kan ha behov av fortbildning och har därför skapat regler för detta i en särskild förordning.
Hur lätt är det då att fortbilda sig enligt reglerna i den nya förordningen? Tyvärr visar det sig att det är förvånansvärt svårt för lärare i årskurs 4–6 att få behörighet i nya ämnen. De lärare som genom fortbildning vill uppnå behörighet måste först uppnå godkänt resultat om 30 högskolepoäng vardera i ämnena svenska, engelska och matematik. Därefter kan ett eller flera ytterligare ämnen läsas in. För lärare som har lärarutbildning men saknar något eller några av de grundläggande ämnena kan det ta avsevärd tid för att bli behörig i något annat ämne.
Låt mig för att förtydliga ta ett exempel på hur hårt förordningen slår mot de 4–6-lärare med en äldre utbildning som inte till fullo uppfyller den nya lärarutbildningens krav. En skola har det gott ställt med behörigheten i alla ämnen utom hem- och konsumentkunskap. I skolan finns också en ambulerande lärare med behörighet i svenska och SO som gärna vill läsa in behörighet i hem- och konsumentkunskap. För att läraren ska bli behörig i detta ämne behöver denne läsa en termins heltidsstudier vardera i ämnena engelska och matematik, två ämnen utan direkt användning för vare sig skolan eller läraren. Om läraren ändå läser in hem- och konsumentkunskapen kommer läraren inte att anses som behörig i ämnet. För en lärare med ett vanligt liv utanför skolan, exempelvis familj på hemmaplan, är det tillräckligt ansträngande att läsa in ett ämne, men att behöva läsa in flera extra ämnen utan användning är för många oöverstigligt.
Konsekvensen av behörighetsreformen blir att vi kommer att ha en lärarkår med stora behov av fortbildning samtidigt som vi har regler för fortbildningen som hindrar lärarna att komplettera sin utbildning på ett enkelt sätt. Resultatet torde bli att elever även fortsättningsvis undervisas av icke behörig personal trots de nya behörighetsreglerna.
Jag föreslår därför en förändring av förordningen så att lärare i årskurs 4–6 tillåts läsa in ett eller flera ämnen som skolan och läraren behöver utan att för den skull behöva läsa sådana ämnen som inte behövs på skolan. De praktiska problem som kommunerna och friskolorna kommer att uppleva med att anpassa den befintliga organisationen till behörighetskraven är rimligen så stora att behörigheterna flexibelt bör kunna kompletteras för att anpassa lärarnas kompetens efter lokala förhållanden. Ett väl fungerande behörighetssystem bör anpassas så att det utgår ifrån att olika skolor har olika behov och att lärare har olika utbildning och kompetens. Det viktigaste är trots allt att varje elev har behöriga och kompetenta lärare under hela skoldagen.