Tomas Englund och Ingemar Engström har fel när de skriver att Skol-Komet saknar vetenskapligt stöd. Det menar forskaren Martin Karlberg i ett svar på artikeln "Behaviorismens återkomst i svensk skola" i Pedagogiska magasinet nr 2/11.
I senaste numret av Pedagogiska magasinet går Tomas Englund och Ingemar Engström till angrepp mot det som de i en ansökan till Vetenskaps-rådet (VR) kallar ”promoverande och preventiva åtgärdsprogram”. Program som Skol-Komet kritiseras utifrån att de vilar på behavioristisk grund. Jag välkomnar en kritisk granskning av Skol-Komet och liknande program. Min entusiasm är dock något svalare till Englunds och Engströms försök att begränsa vilka inlärningsteorier som ska betraktas som önskvärda i den svenska skolan. Det verkar som att Englund och Engström efterfrågar lite rättning i det inlärningsteoretiska ledet. Lärare ska tydligen inte få tillämpa metoder som visat sig fungera effektivt i klassrummet. Metoderna måste först passera Englunds och Engströms ”teoridomstol”.
I Skol-Komet utbildas lärare i ledarskap i klassrummet. En viktig del i utbildningen är att lärare utbyter erfarenheter med varandra. En ännu viktigare del av utbildningen är att lärare får lära sig att ge effektivt stöd till elever som uppvisar störande eller stökigt beteende i skolan. Dessa elever är en utsatt grupp då de ofta riskerar att skada sina relationer till kamrater och vuxna i skolan. På längre sikt löper dessa elever dessutom ökas risk att hamna i utanförskap och ohälsa.
Genom att få ta del av Skol-Komet får lärare ökade möjligheter att skapa förutsättningar för ett klassrumsklimat som präglas av ömsesidig respekt och arbetsro. Lärare som tagit del av utbildningen i Skol-Komet får förståelse för att de utgör den kanske viktigaste delen av elevens skolkontext och de får förståelse för hur de påverkar och kan påverka denna kontext.
När man ska implementera program i skolan är det viktigt att ta hänsyn till elevers, lärares, skolledares och vårdnadshavares preferenser. Om programmen inte gillas av barnen eller de vuxna så förtjänar de inte att spridas. Drygt hundra lärare ingick i de tre studier som ingår i min avhandling Skol-Komet – tre utvärderingar av ett program för beteendeorienterat ledarskap i klassrummet. Samtliga dessa lärare tyckte att programmet var bra eller mycket bra och kunna tänka sig att rekommendera programmet till en kollega. Föräldrarna till tvåhundra elever fick svara på frågan om hur de upplevde Skol-Komet. Inte en enda förälder tyckte att Skol-Komet var dåligt eller skadligt. Kompletterande studier har gjort vid sidan av avhandlingen och det har visat sig att elever som får ta del av Skol-Komet tycker att skolan blir roligare och att lärarna blir snällare. Inte så konstigt kanske när relationen mellan lärare och elever i studierna visat sig bli bättre. Dessutom visar en av studierna i avhandlingen att eleverna som fått ta del av Skol-Komet i genomsnitt har fått en ny kamrat, något som antyder att relationerna mellan eleverna blivit bättre.
Tvärtemot vad Englund och Engström skriver så menar Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) att det finns vetenskapligt stöd för Skol-Komet. Av SBU:s studie framgår att inget av de undersökta programmen har tillräckligt forskningsstöd men ”[e]tt undantag är Skol-Komet där en studie av medelhög kvalitet nyligen publicerades, dock försent för att ingå i vår granskning”. Synen på vetenskapsstöd verkar sålunda bero på hur noggrant man läser SBU:s rapporter.
Redan 2009 fastslog Engström och Englund i en artikel i Pedagogiska magasinet (nr 4/09) att program av Skol-Komets typ ”inte står i samklang med skolans värdegrund”. Det huvudsakliga innehållet i denna artikel låg sedan till grund för en ansökan till Vetenskapsrådet (VR). Denna ansökan resulterade sedan i att Engström och Englund 2010 fick 4,9 miljoner kronor för att utvärdera hur de program som de anser vara ”artfrämmande för svensk skola” (ur artikeln 2009) förhåller sig till den svenska skolans värdegrund och barnkonventionen. Medel för detta forskningsprojekt utbetalades i början av 2011 och projektet kommer att pågå under de närmaste tre åren. Redan efter drygt fyra månader av projekttiden hade Englund och Engström bilden klar för sig (egentligen hade de bilden klar för sig redan 2009). Under hösten 2011 kommer Englund och Engström att genomföra intervjuer med programföreträdare och företrädare för myndigheter och under hösten 2012 kommer empiriska fallstudier att genomföras. Redan ett och ett halvt år innan Englund och Engström samlat in denna empiri kan de alltså presentera resultaten.
VR borde försöka förklara hur man kan ge närmare fem miljoner till forskare som redan har bestämt sig för svaret, som vet svaret redan innan de ansökt om forskningsmedel. VR:s beredningsgrupp menar att ”Projektet har en mycket stark angelägenhet och originalitet eftersom det på ett ovanligt sätt både problematiserar och ifrågasätter en utvärdering av förekommande program i termer av effektivitet”. Min tolkning är att VR efterlyser mer problematisering och färre effektstudier (i en effektstudie jämför man likheter och skillnader mellan olika grupper under en längre tidsperiod). Eftersom vi i väldigt liten utsträckning vet vad som är effektivt borde behovet av effektutvärderingar vara ganska stort. Behovet av Engströms och Englunds studie kan däremot ifrågasättas. De tycks redan ha svaret.