En stor mängd forskning om elever i mångkulturella skolor pekar ut samma bov i dramat. Inte resurser, inte brister i lärarutbildningen, inte svajiga organisationer, utan lärarnas attityder! Är skolaktörernas attityder och motivation till sitt arbete det egentliga problemet i svenska skolan? undrar Nihad Bunar.
Clik here to view.
I början av juni rapporterar SVT om att Västerås kommun storsatsar på matematikundervisningen i samarbete med Mälardalens högskola. Under lite drygt två minuter får vi veta följande: att syftet är att flytta fokus från mekaniskt till ett mer resonerande räknande; att kommunen egentligen ännu inte har fattat beslut om hur mycket det ska ”storsatsas”; att både elever, lärare och den medverkande forskaren (och journalisten) verkar vara eniga om det positiva med initiativet; och att elevernas attityder till ämnet måste ändras.Trots flera olika inslag i denna lovvärda historia förefaller orsaken till problemet – att elevernas kunskaper i matematik i Västerås och landet sjunker – till slut ändå reduceras till en fråga om attityder och motivation. Om vi bara lyckas vända elevernas ”tråkig och jobbig”-attityder till matematik då kommer deras kunskaper och betyg att höjas. Nog påminner denna enkla orsak-verkan-analyskedja om den sjukdomsdiagnostik på tillståndet i den svenska skolan som allehanda politiker med varierande intresse och förståelse för skolfrågor, liksom akademiker och journalister med varierande analytiskt djup, har ställt. Det hävdas att någonting är väldigt fel med skolaktörernas attityder och motivation och därför måste de på olika sätt tvingas till bot och bättring.
Till exempel, ett av de mest förekommande argumenten i diskussioner om skolvalfrihetens förväntade vinster är att konkurrensen kommer att tvinga lärare och rektorer, främst i den kommunala skolan, att ”skärpa till sig”, bli bättre, ta sitt arbete på mer allvar och arbeta mer aktivt med utvecklingsfrågor. Reformen åtföljdes inte av nya resurser, utan förändringsutrymmet beräknades finnas i skolpersonalens rådande attityder och motivation. Konkurrensen var det incitament som skulle väcka den något slumrande björnen och sätta dess potential i skolutvecklingens tjänst.
Ett annat exempel hittar vi i Skolinspektionens senaste tillsynsrapport om skolorna i Rosengård i Malmö. Inspektörerna hävdar att skolorna inte tillräckligt tar vara på elevernas erfarenheter och det finns i alltför hög utsträckning ett bristtänkande kring barns och elevers förmågor hos delar av personalen. En förutsättning, fortsätter inspektörerna, för att öka måluppfyllelsen är att all personal har höga förväntningar på barnen och eleverna. En stor mängd forskning om elever i mångkulturella skolor pekar ut samma bov i dramat. Inte resurser, inte brister i lärarutbildningen, inte svajiga organisationer, utan lärarnas attityder! I min egen forskning har jag stött på många rektorer, dock oftast nytillträdda som ville dra i gång en stor omdaning av sin skola, som har beklagat sig över personalens attityder, obenägenhet till förändring och bristande arbetsmotivation. Likaså har jag stött på många lärare med dito uppfattningar om sina rektorer.
Således, är skolaktörernas inställning (uttryckt genom attityder och motivation) till sitt arbete och uppgifter det egentliga problemet i den svenska skolan? Och just när jag ska förkasta detta sanningsanspråk som en del av den Björklundsk-nyliberala diskursiva ordningen och börja åkalla strukturella faktorer och betydelsen av relationellt förankrade teoretiskt informerade analyser, drabbas jag av osäkerhet. Tänk om de flesta av oss, på något sätt verksamma i skolans värld, helt enkelt anstränger sig för lite? Jag har inget bra svar. Någon som har det?
