Han berättar att han haft flera möten med kollegor och med skolledningen inför skolstarten.

Erik är en smula skeptisk.

– Det känns lite som en facklig inlaga: Att texten är lite maxad för att visa på behovet av musiklärare med fullständig utbildning, anser han.

Ibland är texten förvånande detaljerad.

– Den gamla läroplanen föreskriver att man sjunger ”sånger från Sverige”, men den här planen säger tydligt att man ska sjunga ”nationalsången och viktigaste psalmerna”.

Fördelen är att planen ger stöd åt planeringen.

– Ja, den gör det enkelt för mig. Faran är väl att man kan missa skogen för alla träd – att man missar helheten för alla detaljer som ska med.

Erik är kluven inför att sätta betyg från sexan.

– Svår fråga. Fördelen är att undervisningen får ett allvar, eleverna får en känsla av att det är viktigt att göra sitt bästa. Lite primitivt, kan man tycka, men innan jag hittar något som kan ersätta betygen så är det värt att pröva.

Han har funderat en del hur betygsbedömningen ska ske. För högsta betyg verkar det krävas uppsjungning, vilket han tycker är problematiskt.

– En del elever är rädda de måste sjunga ensamma medan någon musiklärargubbe sitter och surar i ett hörn. Sånt skapar bara ofeeling. Så jag tänker göra det mesta av bedömningen i gruppsång, så kan de som vill få sjunga upp enskilt. Då behöver det inte bli någon mardröm utan eleverna får välja växel själv.

En annan viktig fråga är gruppstorlekar. Erik har kommit fram till att han klarar kursplanens krav om han får ha grupper om högst 15–20 elever.

– Och så måste vi se till att ha alla instrument planen kräver. Vi får låna en del men det löser sig, säger Erik Mjönes.

Fredrik Winberg är musiklärare på Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm.

Han har haft några möten med kollegor om den nya kursplanen.

– På skolan finns också några personer som läst in sig mer noggrant och varit på kurs för att kunna vägleda kollegorna.

Huvudintrycket så här långt är att den nya kursplanen är tydligare, mer koncis och konkret – men också mer ambitiös. Kanske för ambitiös.

– Planen är någonting mitt emellan en önskelista och en kravlista. Om man ska ta den på allvar blir det svårt eller omöjligt att hinna allt. I all fall om man inte samarbetar med andra ämnen, säger han.

Avsnittet om hörselvård och hörselskador är ett typiskt avsnitt som man kan samköra med fysiken.

– Men samarbete kräver också tid. Mer än vi har, faktiskt.

Styrning är nog bra, och jo, det här är enda sättet att få en likvärdig utbildning, visst. Risken är bara att de många kraven blir så många att lärarkåren tappar gnistan.

I slutänden kan kursplanen undergräva sin egen auktoritet – eftersom lärarna ändå inte hinner med allt börjar de kanske ignorera kursplanen.

– Jag hör redan kommentarer som: ”Allt det här kan vi ändå aldrig uppnå, det måste de ju förstå på Skolverket.”

Kursplanen nämner särskilt digitala tekniker.

– Men det kanske mest är för att en del av oss helst bara jobbar pappersstött. Skolverket vill väl understryka att vi inte får glömma det digitala.

Kursplanen föreskriver att eleverna ska spela olika instrument. Eleven ska både kunna spela melodier, bas- och slagverksstämmor och dessutom ackompanjera sig själv på ett ackordinstrument, ganska väl, för att ett A i betyg, menar Fredrik.

– Jag kan inte förstå hur man ska kunna göra det på allvar. Antingen kan endast de som spelar på fritiden få det högsta betyget. Eller så kommer betygskraven i praktiken inte att motsvara de som står i kunskapskraven.

Det centrala innehållet skulle ha utgått mer ifrån det instrument som alla ändå trots allt har, nämligen rösten, och lämnat fritt till lärarna hur mycket instrument man tar in.

– Men jag kanske är överkänslig, det är en stundtals infekterad debatt det där med instrumentalspel ”kontra” sång i skolan.

Kritiken till trots tycker de flesta lärare ändå att den nya kursplanen känns ok – i alla fall så här långt, anser Magnus Johansson, biträdande rektor på Adolf Fredriks musikklasser.

Stämningen runt den nya kursplanen är på det hela taget god, tycker han.

– Det finns ett sug efter något nytt. Man är taggad och lärarna vill gärna vara med i grupper och gå på konferenser om nya läroplanen i allmänhet och om kursplanerna i synnerhet, trots att det innebär merjobb.

Kanske beror det på att den gamla läroplanen är 17–18 år gammal, medan läroplaner snarare brukat förnyas vart tionde år, tror han.

Den förra läroplanen betonade förståelse, kvalitativt tänkande och tolkning mer än kvantitativt mätbara kunskaper, och avstod därmed från att specificera vad som skulle läras ut och när.

– Man behövde inte skriva ut att eleverna skulle studera andra världskriget i nian, så att säga, det var deras förmåga att förstå och tolka sammanhang som stod i centrum.

Det gav lösa tyglar.

– Likvärdigheten mellan skolorna i landet blev närmast obefintlig, säger Magnus.

Läroplanen vill alltså styra skolorna hårdare – men det välkomnas av de flesta lärare, enligt honom.

– Särskilt de lärare som är nya känner att kursplanerna hjälper dem att lägga upp undervisningen.

Lite snävare styrning ligger i tidens anda, anser Magnus.

– Det är väl naturligt att när pendeln svängt långt åt ena hållet – mot mycket frihet för skolorna och lärarna – då vill många att den svänger tillbaka åt andra hållet.

Magnus Johansson välkomnar formuleringen av de nya kriterierna för betyg. De behövs eftersom betygsstegen är fler.

– Men solklart är det ju inte. Exakt vad som krävs för ett B eller A, det är fortfarande en bedömningsfråga.

Från stråklärare Sven Olav Lyngstads rum strömmar musik av ”stråkkvartettens fader” Joseph Haydn; Kvintkvartetten, opus 76 i d-moll. Fyra tjejer i tio–tolvårsåldern spelar igenom stycket en sista gång innan lektionen är slut. I trekvart har de varit fullt koncentrerade på musiken och på Sven Olav, som lyssnat, uppmuntrat, bekräftat, korrigerat något i vars och ens teknik, jobbat extra med vissa partier och spelat tillsammans med dem på sin altfiol.

Tjejerna kommer överens att de ska öva på andra delen av Kvintkvartetten tillsammans med Spotify tills nästa vecka – trots att den spelas lite väl snabbt där – och packar ner sina instrument.

Alla utom altviolinisten Chentian Jiang. Hon och Rakel Grønberg, som spelar förstafiol i kvartetten, ska söka till Lördagsskolan om ett par veckor – kulturskolans talangutvecklingsprogram för mer avancerade och särskilt motiverade elever.

Men för att få gå Lördagsskolan måste man spela upp inför en grupp lärare. Nu ska Chentian ha en individuell lektion för att förbereda sig för intagningsprovet. Hon ska spela tre musikstycken som hon övat på i flera månader, ibland flera timmar om dagen.

Sven Olav har varit med och byggt upp Lördagsskolan, och i många år haft ansvar för stråkdelen av den, men när hans egna elever gör provet sitter han inte i ”juryn”. Han hoppas att Chentian och Rakel ska komma in, säger han, men säkert är det inte. Dels är de förhållandevis unga, dels kommer bara ungefär hälften av dem som söker in.

Han lyssnar uppmärksamt medan Chentian spelar andra satsen på Telemanns konsert för altfiol, ett obligatoriskt stycke för alla altviolinister som söker Lördagsskolan.

– Fint! Bra att du prövar att göra vibrato, det är mycket bättre att försöka än att avstå. Det visar att du har ett behov av att uttrycka dig och säger mycket om dig som musiker. Men försök använda hela armen och rulla på fingertoppen, det kan vara lättare än att göra handledsvibrato, säger han.

Innan Chentian packar ner altfiolen jobbar Sven Olav och hon även med klangbildning, glissando, lägesbyten och annan teknik. De spelar också tvåstämmigt tillsammans.

– Jag spelar alltid ihop med mina elever på varje lektion, för att de ska få en musikalisk upplevelse och en känsla av att ”jag kan det här”, säger han.

Sven Olav har haft Chentian som elev knappt ett år, men hon har spelat fiol länge. Många börjar i kulturskolan när de är fem–sex år, i så kallad ”minifiol” tillsammans med sina föräldrar. Det gör att de redan kommit långt när de är i tio–elva årsåldern. De har också fått en identitet och självkänsla som violinister, påpekar Sven Olav.

– Det har med gruppundervisningsmetodiken att göra. Genom kammarmusik och orkester följer de bästa delarna av gruppundervisningen med in i fasen där eleverna behöver mer individuell uppföljning på lektionerna, säger han.

– I många sammanhang och på alla nivåer är kammarmusik och orkester ett värdefullt komplement till individuella lektioner. Det låter bättre; eleverna blir inte så exponerade för sin egen klang. Genom samspelet lär de sig spela lyssnande och det har de med sig när de blir äldre och når en högre musikalisk och teknisk nivå.

Sven Olav Lyngstad har många års musikerutbildning och beskriver sig som altviolinist i själen. Under sina 25 år som lärare har han också fortsatt vara aktiv som kammarmusiker i olika sammanhang.

– Det är viktigt. Dels för att det är en input för mig själv, men också för att det kommer mina elever till godo. Jag håller mig i form, både tekniskt och mentalt, och kan vara en förebild även genom att de har möjlighet att uppleva mig ”in concert”.

Nu för tiden undervisar Sven Olav bara undantagsvis nybörjare. Inom stråksektionen på kulturskolan finns ett system där vissa lärare är specialiserade på nybörjarundervisning. Sven Olav är en av dem som tar över när eleverna är på medel- eller mer avancerad nivå.

Hans undervisning bygger till stor del på mästarlära, förklarar han. Det vill säga att han är förebild för eleverna, som härmar honom när det gäller exempelvis hur det ska låta, hur man stråkar och vilken fingersättning det ska vara.

– Det ligger i traditionen och i ämnet och är den mest effektiva formen. Självklart gäller det att vara öppen och ge utrymme för elevernas egen kreativitet också. Men ska de förändra något vill jag att det ska vara medvetet, att de ska kunna berätta varför de gör det, så det inte bara blir slumpmässigt.

Sven Olavs huvudmål som pedagog är att unga människor, genom musikaliska erfarenheter, ska få möjlighet att utvecklas som personer. Att de ska få en styrka med sig utöver det rent musikaliska, ha glädje av att spela, få självförtroende och träning i att stå inför en grupp och en publik.

En del blir professionella musiker, men det är bara en hygglig biprodukt, anser han.

– Många av mina elever har blivit mina kollegor, inte minst musikerkollegor. Flera har kanske gått förbi mig spelmässigt. Det är det naturliga och jag har inga problem med det. Som instrumentlärare måste man se sig som del av ett förlopp, vi kan inte ha ett ägandeförhållande till våra elever. Att veta när man ska skicka sina elever vidare i systemet är en viktig del av professionen.

– Jag brukar märka att jag inte kan ge mer, innan eleven upptäcker det. Men det kan vara svårt att ge ifrån sig sina bästa elever. Det är sådant vi pratar om i kollegiet. Då är det viktigt att veta att man har kanaler att sända dem vidare till. Vi uppmanar dem att söka sig vidare, gå kurser både inom landet och utomlands, gärna ta lektioner med andra lärare.

Under sin lärarkarriär har Sven Olav haft flera elever med exceptionellt stor talang. Just nu har han en tioåring, som spelat i fyra år och redan med bravur spelar virtuosrepertoar som Sarasates Zigeunerweisen och Saint Saens Introduction & Rondo Capriccioso.

– Det är en utmaning och ett ansvar. Hur tar vi vara på den typen av talanger? Vi måste vara försiktiga så att han får utvecklas naturligt och inte blir överexponerad. Vi har sett alltför många ”underbarn” som är utbrända när de är 16. Men det gäller att hitta en balans, för samtidigt är det stimulerande att få uppmärksamhet.

Pojken spelar förstafiol i en kvartett med jämnåriga. De håller kanske inte samma nivå som honom spelmässigt, men gruppen fungerar bra ihop och han får anpassa sig musikaliskt och socialt, förklarar Sven Olav, som hoppas att de ska klara att hålla kvartetten som en bas några år framöver.

Han och kulturskolan har också gjort ett undervisningsupplägg för att tioåringen ska få möjlighet att utvecklas optimalt. Egentligen är han för ung för Lördagsskolan, men har fått en specialplats.

– Det gäller också att hitta intressant repertoar som utmanar honom, samtidigt som det är viktigt att jobba med grundläggande teknik. Pojken har ett genuint musikintresse, han älskar Paganini men blir gärna lite ivrig och spelar för fort. Genom Youtube har han fått många av de största violinisterna som läromästare, till exempel Jasha Heifetz som är hans stora ideal.

Sven Olav skulle gärna vilja utveckla ett talangutvecklingsprogram för barn under 12 år, berättar han. Något för de elever som är för små för Lördagsskolan och ännu inte kan spela repertoaren i de stora ensemblerna, men ändå spelar på ganska avancerad nivå.

– När det gäller stråk ser man redan i 7–8-årsåldern vilka som är riktigt intresserade och har potential, drivkraften och viljan att spela. Jag skulle vilja ha en mer flexibel tidsresurs för dem än vi har möjlighet till. Nu är det upp till varje enskild lärare att försöka trolla med tiden.

Att jobba i en frivillig skolform är ett privilegium, eftersom eleverna är motiverade på ett helt annat sätt än i vanliga skolan, anser Sven Olav. Även de som inte spelar på så avancerad nivå har ett positivt förhållande till sitt instrument. Kanske övar de inte så mycket, kanske har de inte förberett sig – men de kommer iallafall på lektionen vecka efter vecka.

– Min utmaning är då att hitta på något som känns positivt för dem, kanske jobba med improvisation eller spela något de spelat tidigare, så att de får en bra upplevelse med sig från varje lektion. Det är så vi kan inspirera dem att fortsätta.

– Att finnas under samma tak har stora fördelar och öppnar för olika former av samarbeten när det gäller övningsrum, utrustning, lärarresurser, vikarier och konserter, konstaterar Vidar Hjemås, rektor för kulturskolan.

Kulturskolan är dessutom huvudpraktikplats för studenterna på musikkonservatoriet, berättar Wenche Waagen, lektor i musikdidaktik vid Institutt for musikk och Reidun Gran, som är koordinator för praktiken på kulturskolan.

– Det är ett faktum att åtta av tio musiker hamnar i pedagogiskt arbete för att kunna livnära sig, vare sig de vill det eller inte. Då behöver de en pedagogisk utbildning. Vi erbjuder studenterna att bli kulturskollärare, säger Wenche Waagen.

Den praktisk-pedagogiska utbildningen omfattar antingen ett års heltidsstudier eller två år på halvtid. Studenterna kan välja att gå den i samma veva som de gör sin bachelorutbildning, eller komplettera med den senare. Oavsett vilket ingår 100 timmars praktik hos lärarna i kulturskolan.

Först gör studenterna en observationspraktik, där de går runt hos sex lärare och observerar undervisningen i olika instrument, på alla nivåer och med olika gruppstorlekar. Därefter får de instrumentalpraktik på sitt eget huvudinstrument med en lärare som handledare.

– Tanken är att studenterna ska få uppleva nybörjare, mellannivå och avancerad nivå på sitt instrument innan de går vidare. Gradvis får de ta över hela undervisningen; planera, tillrättalägga, välja material och genomföra lektioner, säger Reidun Gran.

I de 100 timmarna ingår också en projektpraktik när studenterna exempelvis arrangerar en konsert, och en ensemblepraktik.

För kulturskolans lärare är det i de flesta fall positivt och inspirerande att ha en praktikant. Det är nästan aldrig någon som tackar nej. ”Det hjälper mig i mitt eget professionella tänkande när det gäller att medvetandegöra och sätta ord på min egen metod”, som en lärare uttrycker det.

– Studenterna utgör en ”frisk fläkt” och lärarna får en samarbetspartner i ett annars ganska ensamt jobb. Någon att diskutera utmaningar och reflektera över undervisningen tillsammans med. Samtidigt får lärarna en inblick i den didaktik och pedagogik studenterna lär sig och håller sig på så sätt uppdaterade, säger Reidun Gran.

Didaktiken på musikkonservatoriet är inriktad mot kulturskolan för att studenterna ska lära sig tillrättalägga för lärande på alla nivåer, kommenterar Wenche Waagen.

- De har åtta timmar i veckan i instrumental- och vokalundervisning där de går igenom repertoar från nybörjare till elever i gymnasieskolan. Gruppmetodik och ensembledidaktik ingår också.

30 av praktiktimmarna ska göras i ett klassrum. I Trondheim används en modell som innebär att studenterna från konservatoriet tar över eleverna, i alla musikämnen på ett gymnasium med musikinriktning, under en hel vecka. Under handledning och med extremt grundliga förberedelser, berättar Wenche Waagen.

– Det är en otrolig lärprocess för studenterna. De växer verkligen under den veckan. Att de är så bra på att spela gör också att de blir fantastiska förebilder för gymnasieeleverna.

– Vi fick ett stort lönelyft när vårt fackförbund Musikernes fellesorganisasjon (MFO) kom med i LO för sju år sedan. Så kulturskollärare har bra betalt, samma lön som lärare i grundskolan. Däremot kämpar vi i facket för att få mer tid för eleverna. En lärare med full tjänst ska inte behöva ha ansvar för mer än 50 elever, säger Sven Olav Lyngstad.

En lärare som jobbar heltid i Trondheims kulturskola har i snitt 72 elever. Med en bunden undervisningstid på 19 timmar i veckan innebär det 16 minuter och 33 sekunder per elev. Men tack vare gruppundervisning på olika nivåer, och eftersom lärarna har stor frihet i hur de använder sin tid, får de flesta elever ändå mer undervisningstid.

– Jag vill ge eleverna så mycket de behöver och skulle inte kunna leva med att ha dem så kort tid som 16 minuter, så jag använder mer tid än jag ska till dem. Det innebär att jag lägger mindre tid på andra uppgifter. Men det kan jag göra i kraft av min undervisningsrutin, jag behöver kanske inte samma tid för förberedelser som en yngre lärare gör.

MFO är ett förbund för utövande konstnärer och pedagoger, och det största fackförbundet i kulturskolan. Att 90 procent av kulturskollärarna är organiserade där beror på att majoriteten är utbildade musiker, berättar Sven Olav Lyngstad.

– Vi har behållit en identitet som musiker, även om vi är lärare också. Jag är själv aktiv som musiker, både jag och många av mina kollegor har till exempel vikariat i symfoniorkestern. Men även de kollegor som arbetar med andra estetiska ämnen ska känna sig hemma i MFO.

De nyexade lärarna behöver någon som särskilt bevakar deras rättigheter. Särskilt nu när de måste söka introduktionsår för att bli legitimerade.

— Under utbildningen finns en studentkår och på arbetsplatserna finns en fackförening. Det behövs att någon lägger extra krut på att bevaka övergången, säger Marcus Friberg. Han är ordförande i Lärarförbundet Student och menar att det är studerandeföreningen som har detta särskilda ansvar.

Han sitter i vardagsrummet i den lägenhet i Helsingborg som han delar med ett par kompisar. Genom vardagsrumsfönstret syns Öresund och längre bort siktar han Helsingör och slottet Kronborg. Det är tydligt att hösten är i antågande.

— Jag får många mejl från nyexaminerade studenter som är oroliga för hur de ska få till ett fungerande introduktionsår, säger han.

Tillsammans med Friedrich Heger, ordförande Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening, skrev han därför en kritisk debattartikel som publicerades i Göteborgs-Posten vid terminsstarten.

Vad är ni kritiska emot?

—Att det inte finns statligt garanterade introduktionsplatser till de nyexaminerade. Det finns en stor risk för att det kommer att uppstå flaskhalsar när många nya lärare söker introduktionsår. Det kan påverka synen på läraryrket negativt.

— Men vi är inte emot legitimationsreformen som sådan, den är mycket bra. Men den måste finansieras fullt ut av staten.

Du efterlyser statligt finansierade introduktionstjänster av den typ som infördes i Skottland, efter att ett system liknande det svenska misslyckats. Varför vill du ha det?

— Jag är övertygad om att vi snart kommer att uppleva samma problem som man gjorde i Skottland och att vi kommer att dra samma slutsatser som de gjorde, nämligen att det behövs statligt garanterade platser.

— Risken är nu att vi tappar en generation lärare som har svårt att få platser eller får plocka ihop introduktionsåret med hjälp av en mängd vikariat men till priset av sämre kvalitet.

Varför det?

— När det inte finns några garanterade platser så kommer de lärare som redan är legitimerade att få de lediga jobb som finns. Först när dessa lärare har fått jobb blir det dags för dem som söker introduktionsår. Det måste finnas någon form av statligt tvång att inrätta platser. Det kan inte bara vara beroende av rektorernas goda vilja.

Men är statligt finansierade tjänster möjliga i ett kommunaliserat system som det svenska?

— Givetvis är det det. Det är inte bara möjligt — det är nödvändigt. Redan i dag har vi en statlig skola på många sätt. Staten styr över läroplan och lärarutbildning. Det är pengahanteringen som är kommunaliserad. Staten ger bidrag till kommunerna i en gemensam påse som de får fördela till sina olika verksamheter.

— Men man kan reglera via lagstiftning och få kommunerna att rätta sig efter det.

Utbildningsminister Jan Björklund menar att det inte blir någon skillnad för de nyexaminerade jämfört med i dag. Nya lärare får söka vikariat för att så småningom få fast tjänst.

Vad är det för fel med att göra det?

— Att hoppa mellan en mängd vikariat och på det sättet få ihop till ett introduktionssår är inte förenligt med kvalitet. Vi tror på idén om introduktionssår och vill att det ska hålla en hög kvalitet.

Varför ska lärare ha en särskild reglering?

— Vi ser det som en del i det reformpaket som går ut på att höja kvaliteten i skolan och statusen i läraryrket. Vill man lyckas med detta måste man garantera reformen fullt ut. Då måste det finnas en reglering som tvingar arbetsgivaren att ta emot nyexaminerade lärare och ha introduktionsplatser.

Vad tycker du är viktigt för att introduktionsåret ska fungera bra för den enskilda lärare om man ser till lärande och trivsel?

— Det måste finnas tydliga ramar och det måste vara en sammanhållen period. Det allra bästa är om introduktionsåret kan genomföras på en och samma skola. Då kan det skapas en bra progression, där både mentor och rektor har möjlighet att följa och stödja den nya lärarens utveckling.

— Om lärare tvingas hoppa runt mellan en mängd olika vikariat, med olika mentorer och rektorer, blir det mycket svårare att få till denna progression. Sedan är det förstås viktigt med en god lön.

Nedsatt tid och eventuell ersättning till mentorer är en förhandlingsfråga mellan parterna. Vad tycker du om det?

— Det är bra att det är en förhandlingsfråga mellan dem. Det här en fråga som handlar om anställningsvillkor och de förhandlas mellan parterna. Men det måste finnas något att förhandla om. Därför måste det in mer pengar i systemet. Det går inte att hela tiden trolla med knäna för kommunerna.

— Jag tror att de nedsättningar i tid som Jörgen Ullenhag föreslog i sin utredning kommer att vara vägledande i förhandlingarna. Han föreslog 10 procents nedsättning för mentorerna och 5 procent för lärarna.

Hur tror du att det går att få fram mentorer?

— Det blir mycket svårt om det inte införs några incitament som ersättning eller nedsatt tid för mentorerna. Det är redan i dag svårt att få fram handledare till den verksamhetsförlagda utbildningen.

Det är rektorn och inte mentorerna som ska bedöma de nya lärarnas lämplighet inför legitimationen. Men mentorerna förväntas samtala med rektor om hur de ser på deras lämplighet. Är det en bra ordning?

— Det är bra att rektor gör bedömningen eftersom hon/han vet hur vardagen fungerar på skolan. När det gäller relationen mellan läraradepten, mentorn och rektorn så är det en del i den professionella rollen att kunna hantera dessa relationer. Det är viktigt att mentorsutbildningen innehåller etiska aspekter på detta.

Mellan 5 och 10 procent av rektorerna är inte lärarutbildade. Vore det bättre att mentorn gör bedömningen?

— Givetvis bör alla rektorer ha en pedagogisk utbildning. Men mentorn bör inte göra bedömningen. Det är rektor som har det pedagogiska huvudansvaret. Mentorn ska fungera som coach.

Vilken praktisk betydelse kan detta få för dig som lärare och förskollärare? Det ska vi granska i den här texten, där vi för enkelhetens skull kallar både lärare och förskollärare för lärare.

Elever, föräldrar, rektorer och kolleger — men också vilken medborgare som helst — som tycker att en lärare är oskicklig eller olämplig på något sätt ska kunna anmäla läraren till Skolinspektionen. Skolinspektionen utreder anmälan och bedömer om det finns anledning för myndigheten att gå vidare med en anmälan till Lärarnas ansvarsnämnd.

— Skolinspektionen kommer att få en helt ny roll. Vi har inte tidigare haft i uppdrag att utreda enskilda lärare på det här sättet, kommenterar chefsjurist Marie Axelsson på Skolinspektionen.
Man kan uttrycka det som att Skolinspektionen får en position som exekutiv åklagare gentemot felande lärare.

Regeringen har i propositionen »Legitimation för lärare och förskollärare« pekat ut fyra huvudgrunder som kan leda till att en lärare får en varning eller att legitimationen dras in.

• Om läraren har gjort sig skyldig till brott som gör att lärarens lämplighet kan ifrågasättas.
• Om läraren på grund av sitt uppträdande är »olämplig« eller »särskilt olämplig« att fortsätta arbeta.
• Om läraren på grund av sjukdom inte kan klara av sitt arbete.
• Om läraren har varit »oskicklig« respektive »grovt oskicklig« i sin yrkesutövning.

Regeringen ger några exempel på hur brott, olämplighet och sjukdom kan leda till varning eller återkallelse av legitimation:

Brott. Den som har sålt alkohol till elever i eller kring skolan kan få en varning för detta. Den som har begått grova våldsbrott, narkotikabrott eller sexualbrott kan få legitimationen indragen, även om brotten inte har samband med arbetet i skolan eller förskolan.

Olämplighet. Den som kränker eller trakasserar elever eller barn ska kunna få en varning eller bli av med legitimationen.

Sjukdom. Den som inte klarar av arbetet på grund av psykisk sjukdom eller missbruk kan få legitimationen indragen. Denna grund kan bara åberopas för indragning av legitimation, inte för varning.

Men vad är egentligen en »oskicklig« eller »grovt oskicklig« lärare?
Det var på den punkten remissinstanserna riktade den skarpaste kritiken mot regeringens förslag till ett system med disciplinpåföljder.

Skolinspektionen hävdade att grunderna »oskicklig« och »grovt oskicklig« är för oprecisa för att en lärare ska kunna fällas och att den nya lagen därför inte skulle uppfylla grundläggande rättssäkerhetskrav. Statskontoret framhöll att det är oklart hur begreppen ska tolkas och varnade för att det kommer att bli svårt för Lärarnas ansvarsnämnd att utreda anmälningar om oskicklighet.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, med lång erfarenhet av disciplinstraff inom vården, påpekade att läraryrket inte omfattas av samma lagstadgade skyldigheter som läkar- och sjuksköterskeyrket och att en sådan otydlighet kan leda till ett disciplinsystem där lärarna utlämnas till rättsosäkerhet.

Inte heller Lärarförbundets ombudsman och expert på lärarlegitimationen, Jan Gladh, kan svara på frågan om vad en oskicklig lärare är:

— Svaret är: Jag vet inte. Inte mer än vad som står i propositionen.

I propositionen till riksdagen försöker regeringen definiera vad det betyder att en lärare är oskicklig eller grovt oskicklig.

Det kan handla om att man »inte förmår vidmakthålla sin professionella förmåga«, genom till exempel kompetensutveckling. Eller det kan handla om att man »inte förmår leva upp till yrkesrollen«.

Då infinner sig nästa fråga: Vad innebär det att en lärare »inte förmår leva upp till yrkesrollen«?

Enligt regeringen handlar det om förmågan att förmedla kunskaper och stödja alla elever eller barn i deras lärande, föra utvecklingssamtal, upprätta individuella utvecklingsplaner och åtgärdsprogram, samt att man klarar av bedömning och betygsättning av elever.

Inte heller detta ger någon klar vägledning. Snarare lämnar det fältet vidöppet för tolkningar. Regeringen avstår helt enkelt från att precisera sig ytterligare. Varför då? Därför att det är för svårt.

När Lärarnas tidning ber statssekreterare Bertil Östberg (FP) att förklara vad oskicklig eller grovt oskicklig skulle kunna betyda i praktiken bläddrar han fram och tillbaka i propositionen och läser högt på utvalda
ställen. Han landar i en väldigt allmän slutsats:

— Ytterst handlar det om att eleverna inte lär sig det de har rätt att lära sig.

Den närmaste medarbetaren till utbildningsminister Jan Björklund (FP) kan alltså inte ge några konkreta exempel på var gränsen går för vad en lärare får och inte får göra.

— Det går inte att i en lagtext exakt precisera hur oskicklig man ska vara för att få en varning eller återkallad legitimation.

Han menar att det till och med skulle vara direkt olämpligt om politikerna skulle definiera var gränsen går för oskicklig yrkesutövning.

— Det går inte att slå fast kvantitativa mått om att en lärare ska varnas om han eller hon till exempel inte har hållit si eller så många utvecklingssamtal. Ett sådant regelverk skulle vara alldeles för stelbent och byråkratiskt. Varje ärende måste avgöras utifrån sina speciella förutsättningar.

Men hur ska man som lärare och förskollärare kunna veta vad man får och inte får göra, när inte ens regeringen kan tala om det? Bertil Östberg medger att detta är ett problem.

— Det är ofrånkomligt att det inte är helt klart var gränserna går när en ny lagstiftning införs.

Och det problemet hamnar i knäet på Skolinspektionen, som ska utreda alla anmälningar mot lärare och sedan ta ställning till om anklagelserna är så allvarliga att de ska föras vidare till Lärarnas ansvarsnämnd.

— Bedömningarna av om en lärare är oskicklig eller inte blir sannolikt de svåraste. Det handlar ju om i vilken grad en lärare är oskicklig. Och innan det finns en rättspraxis vet vi inte riktigt var gränsen går. Vi får tilllämpa lagen efter bästa förmåga, säger chefsjurist Marie Axelsson på Skolinspektionen.

En annan svårighet blir att leda i bevis att en lärare är oskicklig.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, (HSAN) påpekade i sitt remissvar att sådan bevisföring är ännu svårare i skolans värld än i hälso- och sjukvården, där varje steg i ett händelseförlopp noteras i journalen och där ändå ord ofta står mot ord. HSAN tror därför att anmälningar till Lärarnas ansvarsnämnd bara i undantagsfall kommer att leda till varning eller indragen legitimation.

Regeringen skriver i sin proposition att »endast de omständigheter som direkt går att styrka« bör kunna leda till disciplinpåföljd.

Men vilka brister hos en lärare är det egentligen som »direkt går att styrka«?

Att en lärare till exempel slarvar med att genomföra utvecklingssamtal eller skriva skriftliga omdömen, och även att en lärare sätter betyg slumpvis, går förhållandevis lätt att leda i bevis, även om gränsen för när det ska kallas oskickligt ter sig flytande. Men att bevisa att en lärare brister i sitt huvuduppdrag — att undervisa och lära ut kunskaper till elever och barn — blir sannolikt betydligt besvärligare.

— Det räcker inte med att några högstadie-elever klagar i allmänhet på sin lärare. Det kommer att krävas stark bevisföring för att nämnden ska kunna fälla en lärare för oskicklighet, säger Lärarförbundets ombudsman Jan Gladh.

Lärarnas ansvarsnämnd måste till exempel luta sig mot utsagor från berörda parter, där ord står mot ord. Även elever och barn kan höras, även om nämnden ska vara för-siktig med att kalla minderåriga.

— Det är klart att det är ett svårt bevisläge när det handlar om bedömningar av en lärares förmåga. I de här utredningarna måste vi vara mycket noggranna, säger Marie Axelsson på Skolinspektionen.

Jan Gladh menar att det ändå bör vara möjligt att skaffa fram övertygande bevis genom vittnesmål och skolans kvalitetsrapporter.

— På en skola vet man ganska väl hur det ser ut i ett arbetslag, vilka lärare som fungerar och inte fungerar. Är det en lärare som går över gränsen känner skolans ledning oftast till det.

Lärarnas ansvarsnämnd, som är en självständig nämnd med placering i Skolverket, ska huvudsakligen bestå av lärare som har sin dagliga gärning ute på skolor och förskolor och är väl insatta i vad som krävs för att man ska vara en skicklig och lämplig lärare. Avsikten med detta är att nämnden ska ha en stark koppling till lärarvardagen.

Det går bara att spekulera i vilken genomslagskraft och betydelse ansvarsnämnden får. Skolinspektionen har utifrån HSAN:s ärendehantering inom sjukvårdsområdet räknat ut att det översatt till skolans värld kan komma in 2 900 anmälningar mot lärare per år. Vilket givetvis ska ses som en mycket grov uppskattning. Antalet fällningar blir sannolikt bara en bråkdel av detta.

I Skottland, som stått som förebild för det nya svenska påföljdssystemet, mister 10—20 lärare per år sin legitimation på grund av lagbrott, misskötsel eller bristande kompetens. Det är mycket ovanligt att skotska lärare mister sin legitimation på grund av inkompetens i yrkesutövningen, som dåliga ämneskunskaper eller bristande pedagogiska färdigheter.

— Det kommer sannolikt inte att vara särskilt många lärare som får en varning eller indragen legitimation på grund av oskicklighet här heller, bedömer Jan Gladh.

Varning är den mildare disciplinpåföljden Lärarnas ansvarsnämnd har att ta till. Rent formellt har varningen ingen arbetsrättsrättslig betydelse; den påverkar alltså inte anställningsförhållandet.

Så om en lärare skulle varnas — vilken praktisk betydelse får detta?

— En varning är självklart en tydlig signal till arbetsgivaren om att det finns ett problem som måste följas upp. Handlar det om kunskapsbrister hos läraren kanske det behövs kompetensutveckling. Handlar det om relationsproblem kan arbetsgivaren behöva överväga om det är nödvändigt med en annan åtgärd, till exempel att flytta läraren, säger Jan Gladh.

Återkallelse av legitimation är ansvars-nämndens tyngsta vapen. Regeringen konstaterar att en indragen legitimation i praktiken kan jämföras med ett yrkesförbud. En lärare som får legitimationen åter-kallad har ju inte längre rätt att självständigt ansvara för undervisningen eller sätta betyg. Men själva återkallelsen av legitimationen innebär inte med automatik att anställningen avslutas.

Jan Gladh menar att arbetsgivaren har ett ansvar för att i så fall hitta andra arbetsuppgifter åt läraren.

— Det kan handla om att man får arbeta tillsammans med en annan lärare eller att man kanske får administrativa uppgifter.

Om legitimationen återkallas för att läraren på grund av psykiska problem eller missbruk inte klarar av sitt arbete har dessutom arbetsgivaren ett långtgående ansvar för att sätta in rehabiliteringsåtgärder.

Återkallelsen kan ändå till slut landa i en uppsägning — om läraren har gjort sig skyldig till något som är så allvarligt att det i arbetsrättslig mening är saklig grund för uppsägning.

Agneta Jöhnk, direktör för avdelningen för arbetsgivarpolitik på Sveriges Kommuner och Landsting, är mycket tydlig med vilka konsekvenser en indragen legitimation får.

— Då kan man inte fortsätta arbeta som lärare. Vi kommer som arbetsgivare att vara mycket tydliga med att den som har blivit av med sin legitimation vill vi inte ha kvar som lärare.

Hon menar att detta egentligen inte förändras med legitimationssystemet. Finns det lärare som är helt olämpliga finner kommunerna utvägar att göra sig av med läraren.

— Då hittar man andra arbetsuppgifter åt läraren eller köper ut honom eller henne. Och är det en lärare som till exempel har slagit en elev är det skäl för avsked.

Samtidigt som skolan inför en helt ny möjlighet att anmäla och fälla lärare så utmönstrar hälso- och sjukvården sitt system. Läkare och sjuksköterskor ska fortfarande kunna få legitimationen indragen, men de två disciplinpåföljderna erinran och varning slopades vid årsskiftet.

Erfarenheten är nämligen att erinran och varning i praktiken ofta bara blir administrativa påföljder som inte följs upp. Dessutom är det svårt att hitta tillräckligt starka bevis för dessa lindrigare disciplinstraff.

Men huvudargumentet för att slopa de mildare disciplinpåföljderna är att regeringen vill att sjukvården fokuserar mindre på att anmärka på enstaka syndabockar och satsar mer kraft på att hitta övergripande systemfel i vården så att inte misstag upprepas.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd tycker att det är »synnerligen anmärkningsvärt« att regeringen nu på skolans område går rakt motsatt väg och inför en helt ny institution som ska jaga syndande lärare.

Statssekreterare Bertil Östberg tycker dock att det finns anledning att skilja på disciplinsystemet inom hälso- och sjukvården och det inom skolan.

— I hälso- och sjukvården handlar det ofta om att utreda en enstaka händelse, till exempel om rätt behandling eller rätt medicin har satts in vid ett tillfälle. I skolan handlar det mer om att granska en lärares hela gärning.

— Har vi infört ett legitimationssystem har man rätt att ställa höga krav och kräva att läraren ska vara skicklig i och lämplig för yrket.

Men vad som är en oskicklig eller olämplig lärare står alltså fortfarande skrivet i stjärnorna.

Frågan är då: Hur länge dröjer det innan lärarna får klarhet i vad som leder till en varning eller indragen legitimation?
Antagligen flera år, tror flera av dem som Lärarnas tidning har talat med.

— Rättsläget kommer att klarna när Lärarnas ansvarsnämnd genom en rad avgöranden formar en vägledande praxis, säger Skol-inspektionens chefsjurist Marie Axelsson.

— Varje beslut bildar en yttre ram för hur man får och inte får bete sig som lärare. Det ska bli oerhört spännande att se var den gränsen går, säger Lärarförbundets ombudsman Jan Gladh. 

– Den nya lärarutbildningen erbjuder enbart upp till 30 högskolepoäng drama, vilket kommer att ödelägga underlaget för att få in allmänlärarstudenter på masternivån, säger han.

Stig A. Eriksson tycker att regeringen begår ett misstag som reducerar ett ämne som forskningen visar gör stor nytta i skolan. Den internationella studien Dice (Drama Improves Lisbon Key Competences in Education) visar bland annat att elever som har drama/teater är bättre på att läsa, löser problem bättre, är mer empatiska, oftare röstar i val på olika nivåer, har fler planer för framtiden och är bättre på att hantera stress än andra elever.

Stig A. Eriksson tycker att lärarutbildningen fokuserar för mycket på det allmänpedagogiska och för lite på ämneskunskap. Departementets intention, enligt honom, var att de blivande lärarna ska läsa drama (och andra ämnen) inom pedagogikämnet, men detta utan att det bestämdes hur mycket. Det ledde till att det blev dragkamp mellan ämnena om antal timmar under utbildningen studenterna ska läsa respektive ämne.

– Jag tycker att vi nu har en fattigare lärarutbildning och sämre rustade lärare med färre erfarenhetsbaserade, konkreta metoder att ta till när de möter eleverna, säger Stig A. Eriksson.

Något positivt är att de grundskolor som vill, kan utveckla en egen kursplan för drama, precis som för musik och konst och hantverk.

– Men timtalet för estetiska ämnen i grundskolan är inte stort, musik har en timme i veckan i ungdomstrinnet, i barntrinnet något mer. Estetisk verksamhet finns inte heller i Norge som obligatorium i den videregående skolan.

Även i Norge är man upptagen av de sjunkande PISA-resultaten och i kampen för att höja dem, har estetiska ämnen ingen hög status. Det är läsa, skriva och räkna som gäller och man satsar mer på norska, matte och engelska än några andra ämnen.

– Jag tror att Norge i många år har levt på att vi har Den kulturelle skolesekken för alla barn, som alla tycker är jättebra, jag också, säger Signe Kalsnes.

– Men bara för att man har den kan man inte sluta tänka på hur det ser ut resten av tiden.

I teorin ser det bra ut i Norge, enligt henne; den röd-gröna regeringen har lagt en grund för estetiska ämnen och konst och kultur i skolan.

– Jag kan inte jämföra Norge och Sverige, men jag vet att det skulle kunna vara bättre i Norge, även om tanken är god här. 

Till tonerna av Spanien övar eleverna på vändning. Lite rörigt, men alla förstår snabbt hur man rättar in sig i ledet och hur man vänder utan att ta för stor plats. Efter en stund knatar de iväg och kvarteret ljuder av elevernas taktfasta toner och trampet av deras fötter. Mitt bland husen i bostadsområdet tränar de unga musikanterna på 17 maj-uppträdandet; för aspiranterna det första och för juniorerna det andra någonsin. I Norge är det tradition att alla skolekorps marscherar på stan på nationaldagen, och även om det inte är lätt att spela och gå samtidigt – dessutom i raka led även i svängarna – låter det imponerande bra.

Emma som har spelat i två år tycker att det är svårt att marschera, särskilt att gå med rätt fot och svänga.

– Men det är kul att spela för man får kompisar, säger hon.

I Norge är skolekorps ett kulturarv starkt förbundet med 17 maj. När ledaren och musikläraren Svanhild Mosavi var barn marscherade alla korps från klockan sju på morgonen och hela dagen.

– Det är olika från stad till stad, men så gjorde vi här i Bergen, säger hon.

Efter andra världskrigsslutet 1945 startade många korps och är fortfarande ett viktigt inslag i norrmännens nationaldagsfirande, och har också något militäriskt och nationellt över sig. I dag spelar dock korpsen även i andra sammanhang. Musikkorps tillhör det norska kulturarvet och många av dem som spelar går vidare till högre musikstudier och läser till både musiker och musiklärare.

– Faktum är att många blir musiklärare eftersom det är svårt att försörja sig som musiker i ett sådant här litet land, säger Svanhild Mosavi.

Hon vet inte varför det har blivit så stort med korps, men förmodligen spelar nationaldagsfirandet in och att det under flera år efter andra världskriget hade hög status att spela i korps. Fast nu är det svårare och svårare att rekrytera barn och ungdomar till korps, kanske inte minst för att vuxna inte i lika hög grad ställer upp som frivilligarbetare, tror Svanhild Mosavi.

– Det hänger mycket på ledaren. I dag både jobbar folk mer och lägger tid på andra aktiviteter, ”vuxensaker”, som spa, säger hon.

Skolekorps är trots nergången fortfarande mycket större i Norge än i Sverige och Svanhild Mosavi tycker att budskapet om vad man lär sig borde spridas till ännu fler.

– Gör man flera saker samtidigt ökar det inlärningen, det finns det forskning på. Alla blir inte automatiskt duktigare i skolämnena, men de lär sig samspel och att samarbeta. Dessutom lär man sig att använda hjärnan på fler sätt när man musicerar, inte oviktigt i dagens samhälle.

Hennes ideologi är att barnen ska lära sig att spela och göra det bra, men framför allt att korpset ska vara tryggt för alla.

– Det finns en stor glädje i att spela tillsammans med andra.

Det finns outtalade regler, som att ingen ledare dricker alkohol när de är med korpset. Därmed blir det en kultur som smittar av sig på barnen och ungdomarna.

Korpsen finaniseras dels med medlemsavgifter och dels med bidrag från kommunen och intäkterna man får vid konserter. Ibland är det tävlingar och festivaler och i sommar ska de åka till en musikfestival i Italien för att fira sitt 50-årsjubileum. Alla som varit med i korpset ett år får varje år en stjärna. Efter tre år får de en medalj.

Varje elev har en halvtimmes eller timmes instrumentallektion på kulturskolan och korpsövning en gång i veckan. Ibland är de med i tävlingar, där de fokuerar väldigt lite på att vinna, berättar Svanhild Mosavi.

Men i början av maj vann Manger Musikklag EM för brassband. Manger ligger precis söder om Bergen och musikklaget har en historia som sträcker sig ända från 1922. Orkestern har många unga medlemmar och övar ibland med lokala skolekorps. Det kan man nog kalla kulturarv.

I förra numret av Lärarnas tidning granskade vi Stockholm stads 100 miljonerssatsning på Ross-konceptet på Tensta gymnasium. Vem tog beslutet om satsningen, har konceptet varit värt pengarna och är det okej att skattepengar går till ett privat företag i USA?

Artiklarna har skapat en bitvis infekterad diskussion på Lärarnas tidnings hemsida. Men självklart måste ansvariga, Lotta Edholm (FP) och skolans ledning, tåla relevanta frågor kring resultatet.

Har skolans elever blivit fler och har resultatet förbättrats sedan 2003? Statistiken visar att det inte har skett någon märkbar förbättring.

Siffrorna till trots kan naturligtvis både lärare och elever ha fått en ökad arbetsglädje på grund av ett gemensamt arbetssätt, vilket gynnar skolan. Så går åsikterna isär om Ross Tensta gymnasium.

Ingen har dock svarat på den stora frågan om det är okej att betala skattepengar till ett privat företag i USA för att sprida Howard Gardners tankar om ämnesintegrering. De kanske kunde ha varit gratis i Sverige?

De flesta lärare är positiva till legitimationen men vår granskning i det här numret visar att det återstår ett jättejobb innan rektorer får scheman att gå ihop och innan man säkert vet vilket ansvar som följer med legitimeringen. Många frågor återstår, vi återkommer till dem. 

Anledningen är att han inte är säker på att det kommer att bli så bra som alla säger. Och Jan Kjellin vill alltid bilda sig en egen uppfattning om nymodigheter. Om det som alla talar om. Om det som är »mainstream«.

— Jag har ett lite obstinat personlighetsdrag. Jag vill inte tycka som alla andra, inte vara som alla andra.

Han har en ledig eftermiddag och är hemma i villan i Falun med barnen Tora och Holger. Sensommarvärmen dröjer sig kvar. I bakgrunden blånar bergen.

— Jag vill se mera av vilka konsekvenser legitimationen får i praktiken innan jag tar ställning, säger han.

Jan Kjellin menar att det är mycket som tyder på att legitimationen mest är ett luftslott. Åtminstone för förskollärarnas del. Förskolans kvalitet kan garanteras på andra sätt.

— Legitimationen flyttar fokus från den verkliga orsaken till de problem som finns, nämligen den omfattande neddragningen av resurser. På min förskola kan vi till exempel numera bara ha ett par timmars kvalificerad pedagogisk verksamhet per vecka för varje åldersgrupp. Resten av tiden leder resursbristen till att vi får improvisera verksamheten.

Han tror att legitimationen kan föra med sig att ytterligare ansvar läggs på förskollärarna för hur det är i förskolan.

— Legitimerade förskollärare ska klara av att hantera alla situationer, oavsett hur resurserna ser ut. Det ligger underförstått i den fina titeln.

Han undrar också hur man kan bedöma om någon är tillräckligt bra för att bli legitimerad under det första året.

— Jag var inte en särskilt bra förskollärare under mitt första år. Så är det väl för de flesta. Risken finns att legitimeringen bara blir en tom ritual.

Och vilken roll får den förskollärare som eventuellt avstår från att legitimera sig? undrar han. Enligt den nya skollagen så är det bara legitimerade förskollärare som får bedriva undervisning. Och enligt den reviderade läroplanen är det förskollärarna som har ansvaret för den pedagogiska verksamheten.

— Blir olegitimerade förskollärare kanske ett slags barnskötare i praktiken?

Det är Jan Kjellin som ligger bakom lärarbloggarna »Flumpebloggen« och »Skäggig dagisfröken«. Flumpe i Flumpebloggen är en brutalt förkortad flumpedagog. Tillsammans med några likasinnade har han velat erövra benämningen flumpedagog från utbildningsminister Jan Björklund och förknippa det med antiauktoritär pedagogik. På Flumpebloggen har han luftat sin kritik mot legitimationen.

— Först var det bristen på ordning och reda som var skolans problem. Sedan blev lärarna det stora problemet i Björklunds värld. Nu ska legitimeringen lösa problemen. 

Karl gör spellistor för olika känslolägen. En av hans spellistor heter Känslan, efter en textrad i en av Kents låtar. Vad som finns på den vill han inte berätta.

Erik pluggar till dataingenjör och har 13 000 låtar på en server i sin garderob. Han har aldrig köpt en skiva och lyssnar på musik hela tiden.

Patricias man har köpt en fin och dyr musikanläggning. Men själv har hon tappat sugen att använda den, för mannen tycker att hon har dålig musiksmak. Hon gillar Barbados.

Karl, Erik och Patricia är tre av deltagarna i Lars Lilliestams och Thomas Bossius intervjuundersökning Musik i människors liv. Undersökningen sträcker sig över fyra år och presenteras i boken Musiken och jag, som utkommer i höst.

Lilliestam och Bossius, professor respektive doktor i musikvetenskap på institutionen för kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet, är inspirerade av engelska musikforskare och verbet ”to music”.

– Musik är inte ett föremål, utan något som människor gör. Man lyssnar, spelar, dansar, går på konsert, skapar, tänker, talar om, diskuterar, läser om, köper, samlar, är fan, lär sig nya saker, sköter musikteknik, minns, får tröst, bekräftelse, upprätthåller sin identitet, får andliga och existentiella upplevelser. Musikintresse yttrar sig på ett otal sätt och musikandet satt i sitt sammanhang säger mycket om människors vardag, säger Lars Lilliestam.

Även om undersökningens resultat inte är statistiskt användbart, ser Lilliestam och Bossius vissa mönster och trender. De tydligaste är att ungdomsåren formar musiksmaken och att mäns musikintresse tenderar att dominera över kvinnornas.

– Det är när man är ung som man skaffar sig en mall över vad som är bra musik. Gymnasieåren är en brytpunkt. Därefter ändrar man inte sin musiksmak drastiskt, säger Lars Lilliestam.

Kanske hänger detta delvis ihop, för i synnerhet kvinnorna hade inte haft tid att odla sitt musikintresse sedan de fick barn. Männen hade i högre grad fortsatt att spela, samla och ägna sig åt musikteknik. Som i ett fall, där en av de intervjuade berättade att hon slutade spela gitarr när hon fick barn, medan hennes man fortsatte.

Flera par ägde exklusiva musikanläggningar, men det var männen som stått för inköpet. Och som Patricia ovan sa: ”Min man, han är väldigt fixerad vid sin musikanläggning och sina högtalare och sånt där, så att det blir otroligt fint ljud, och det tycker jag är jätteroligt, men det blir lite för mycket när han … han menar ju inget illa, men jag kan tycka att han dominerar, och då går jag tillbaks lite.”

– Folk gifter sig, mannen fortsätter att odla musiken, men kvinnan lägger av. Det är något som vi anat sedan tidigare, men vi blev ändå lite kalla i kroppen när vi upptäckte detta. Kvinnor underordnar sig, säger Lars Lilliestam.

Många tonårsföräldrar kom i kontakt med ny musik via sina barn, och många unga har delvis samma musiksmak som sina föräldrar. Men de talar betydligt oftare om pappas musiksamling.

– 80- och 90-talisterna verkar ha en känsla av att pappas skivsamling är väldigt viktig, men ingen pratar om mammas skivsamling. Den har inte samma status, men är också sällsyntare. Vi kan utan vidare konstatera att betydligt fler män samlar på skivor och behåller sina samlingar. För dem är det uteslutet att slänga en enda skiva. De ser skivsamlingen som ”min biografi”, säger Thomas Bossius.

Några intervjuade hade ett starkt musikintresse, andra inte. En av de äldre kvinnorna hade aldrig gått på konsert eller gått ut och dansat, men hade sjungit mycket för sina småsyskon, sina egna barn och i allsången i en frikyrka.

– Men själv tyckte hon inte att hon hade någon musik i sitt liv. Vi fick flera historier där intervjuade berättade många fina minnen knutna till musik om glädje, gemenskap och vila. Vissa berättade sitt livs historia upphängt på musiken. Ändå såg de sig kanske inte som särskilt musikintresserade. Musiken finns där som en fond till viktiga händelser i människors liv, säger Thomas Bossius.

Flera intervjuade pratade om hur musik hjälper vid sorg och saknad, hur den triggar igång minnen och vad de undviker att lyssna på för att inte bli ledsna.

En av de intervjuade jobbar i en cykelverkstad och har P4 på hela dagen.

– Utan radion blir det för tråkigt, tycker han. Men han sa också att han hade svårt att lyssna på musik när han kör bil. Han blir för påverkad. Folk vet exakt vad musik gör med dem, säger Lars Lilliestam.

Karl ovan, som gör spellistor för olika känslor, sa att han tycker det är ”gött att lyssna på Miles Davies Kind of Blue när man går i regnet”.

– Musik skapar starka upplevelser. För inte minst många unga är den en väg att bearbeta existentiella frågor och fyller behovet av andlighet, säger Thomas Bossius.

Karl berättade att han försöker se alla Morrisseys konserter i Skandinavien och att han anpassar stil och uppträdande när han går på konserter. Är det pop, har han en viss stil, är det punk, väljer han en annan.

Han är också en av många repeatlyssnare bland intervjupersonerna. Andra tycker om att ligga på golvet och lyssna på musik. Många vill gärna komma riktigt nära musiken. De lyssnar med hörlurar och hög volym.

– Andra är intresserade av ljud i största allmänhet. En tjej lyssnar på amerikanska tåg som far över prärien när hon duschar. En man tyckte att spårvagnens övertoner är häftiga. En del vill bara ha det tyst. En man åker ensam till sommarstugan i Bohuslän och gör ingenting och har det tyst – ingen radio, ingen tv, ingen musik, ingenting, säger Lars Lilliestam.

– Om ni glömmer vad ni ska säga får ni hitta på. Ni är på scen nu. Inga manus! säger Daniel Andersson.

Han har arbetat åtta år i kommunen som drama- och cirkuspedagog. Han minns Sagateatern, som han fick städa själv, och kontorslokalerna nere vid kanalen där han och kollegorna var tvungna att ha jacka på när de hade möte vintertid. I våras flyttade han och ytterligare ett femtiotal anställda in på N3(uttalas entré), det nya ungdoms- och kulturhus som gjort att många av Trollhättans musik-, dans- och dramapedagoger för första gången fått helt ändamålsenliga lokaler.

– När jag först såg ritningarna tänkte jag att det här har politikerna sagt så många gånger tidigare, det blir nog inget. Men den här gången har de verkligen lyssnat på oss. Jag har fått bestämma jättemycket själv. Jag fick peka ut var i salen jag ville ha garderoben, högtalarna, scenen, allting, säger han.

En av grundtankarna med bygget av N3 var att samla flera olika verksamheter på ett och samma ställe, och föra olika pedagogiska verksamheter närmare varandra. För Daniel Andersson innebär det att han slipper bära runt rekvisita och annat arbetsmaterial mellan olika arbetsplatser. Han blir också mycket mindre ensam i sitt arbete.

– När jag hade lektioner på Sagateatern var det ofta bara jag och eleverna i huset. Om man stöter på problem i ett sånt läge är det svårt att få hjälp. Det är väldigt mycket skönare nu. Det finns alltid en annan vuxen som man kan prata med, säger han.

Problemet med pedagogernas utsatthet och bristen på bra lokaler har också präglat den politiska debatt som föregått bygget av N3. Planerna på ett ungdomshus har funnits ända sedan början av nittiotalet, men projektet har förhalats många gånger. Kultur- och fritidsnämndens ordförande Carina Lorentzon (S) blev själv inblandad i processen 2003.

– Till slut kände vi att vi måste vara så djärva att vi genomför det. Det hade gått så lång tid. Samtidigt hade det reserverats pengar till kultur- och fritidsnämnden i kommunstyrelsens budget. När vi väl fick tillgång till de pengarna bestämde vi oss, säger hon.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet röstade för att starta bygget. Oppositionen röstade emot. Efter åratal av löften och planering kunde N3 bli verklighet, och huset invigdes 9 april 2011.

Carina Lorentzon hoppas att de nya lokalerna höjer statusen för pedagogerna. Under sin tid som kulturpolitiker har hon bland annat undersökt arbetsmiljön för de instrumentlärare som åker runt och undervisar på olika grundskolor.

– Det har varit katastrofalt. På en skola satt lärarna i ett litet, trångt skrymsle högst upp på vinden och undervisade. Enda anledningen till att det fungerade någorlunda var att ingen var där hela dagarna, utan oftast bara ett par timmar i taget, säger hon.

En av de pedagoger som under många år åkt runt mellan olika skolor och undervisat är Jonas Wadenbrandt. Som lärare i slagverk, elgitarr, ensemble och för vanliga grundskoleklasser har han undervisat i allt från källare till vindsrum. Nu är han bara i N3-huset.

– Själva lokalerna är den mest radikala förändringen. Vi har suttit i små rum innan, utan ventilation. Nu är lokalerna verkligen anpassade efter oss. Storlek, akustik, allt sånt stämmer, säger han.

Många av rummen på N3 har en sorts rörliga väggar som förhindrar basljud från att vibrera vidare i huset. Det sitter också dämpningsplattor på väggarna i rummen, vilket håller ljudnivån nere.

Rummet där han har det mesta av sin trumundervisning är utrustat med fem digitala trumset. Det gör det möjligt för honom att undervisa flera elever samtidigt, utan att ljudet blir för starkt. Han bestämmer själv vem han vill höra och hur högt.

– Just de här trummorna hade vi redan innan flytten, men det är ändå stor skillnad eftersom lokalen är anpassad för precis det här ändamålet, säger han.

Jonas Wadenbrandt berättar att det rör sig väldigt mycket ungdomar i huset på eftermiddagar och kvällar. Allt från balettdansöser till hårdrockare. Han har redan hittat flera olika sätt att samarbeta med pedagoger inom andra områden. De elever som han undervisar i att skriva låtar får till exempel göra musikvideor tillsammans med mediapedagogernas elever. Musikeleverna kan å sin sida skriva filmmusik och på så vis hjälpa filmarna.

– Det är lite som att vara i himmelriket. Eleverna är väldigt glada och för egen del känner jag att jag behöver mycket mindre tid till att varva ner efter jobbet än förut.

För om barn är trygga kan de känna sig fria!

Utbildningsradion, UR, gör program för vetgiriga människor. Det är inte underhållning rakt upp och ner. Innehållet karakteriseras av kunskap och fördjupning men också av entusiastiska röster som har något viktigt att berätta.

Teveproducenten Barbro Ljungström har gjort många program med pedagogiskt innehåll. För ett par år sedan producerade hon serien ”Barn av sitt språk”, om läsande och högläsning i grundskolan, och kom då på att fritidshemmens betydelse för skolbarns utveckling faktiskt kräver ett eget program.

Varför då?

– Jo, i skolans värld stöter man på skuggfigurer, de finns men syns inte. Nyfikenheten gjorde mig väldigt intresserad av fritidspedagogernas arbete. Fritidshemmet är hjärtat i skolan, alltså det viktigaste. Att göra program om fritidshemmens verksamhet lockade mig mer än alla skolprogram gjort, för här handlar det inte om metoder för inlärning av fakta, utan om livet självt, om att få självkännedom, lära sig umgås och skapa relationer, säger Barbro Ljungström.

Därför ville hon göra program om fritidshem som hon på sätt och vis menar är en fortsättning av en verksamhet som förskolan står för. När Barbro Ljungström presenterade idén på Utbildningsradion mottogs den inte genast positivt.

Vad sa de?

– Sådana där ”gulliga” program, uttryckte någon kollega. Men då svarade jag: Gulligt? Nej, inte snällt och gulligt utan viktigt och lärorikt! Inga offerroller, det handlar om glädje och kunskap. Eftersom jag med glöd kunde beskriva varför en teveserie om fritidshem var viktig blev det grönt ljus. Möjligen hjälpte det till att Skolinspektionens rapport om fritidshemmen kom i samma veva. Frågan var aktuell.

Vad handlar serien om?

– Om den meningsfulla verksamheten samt intervjuer med pedagoger och experter. Det är fem avsnitt med skilda teman från olika delar av landet. Vi har besökt arbetsplatser som bland annat berättar hur de arbetar med lek, musik, rastverksamhet och äventyr. Dessutom berättar vi om uppdraget och hur verksamheten kompletterar skolans pedagogiska arbete, säger Barbro Ljungström.

Blev du överraskad?

– Det finns en fantastisk entusiasm och kompetens bland fritidspedagoger. Man hör ofta att det är bra att fritids finns, men allt positivt som sker syns sällan, nu får tevetittarna se!

Hur känns det nu när alla program är redigerade?

– Jättebra! De som har fått smygtitta är mycket positiva. Jag hoppas att programmen medverkar till en fortsatt diskussion i både teve och radio. Fritidshemmen måste lyftas och få erkännande för den verksamhet som så många barn får ta del av!

Läsare av denna tidning kommer nog att känna igen en del inslag i teveprogrammen. UR har inspirerats och fått tips genom att läsa tidigare nummer av Fritidspedagogen.

Detta är något som han senare upprepat vid olika tillfällen och varje gång drar han historien om den tjej han träffade i Botkyrka då han besökte en musikskola. Tjejen berättade att dansen gav henne vingar och Håkan blev berörd. Man kan undra vad danseleven gjorde på musikskolan. Kanske var hon också på studiebesök? Kanske varvade hon sin dans med lite klarinettlektioner? Eller så var Håkan kanske rentav på en kulturskola? Vad vet jag …

Hur som helst. Håkan vill ge mer pengar till kulturskolan och detta besked får mig att reagera på följande fyra sätt:

1. Fan va fett!!! Karln förstår att uppskatta det väsentliga i livet.

2. Är det inte lite skrämmande att han baserar sitt löfte på ett enda möte med en elev? Tänk om en tax åt upp Håkans prickigkorvmacka när han var ett litet barn. Ska alla taxar då tvingas bära munkavel på offentlig plats om han blir statsminister?

3. Hur ska pengarna nå fram till skolorna? En god vän till mig arbetade för en tid sedan på finansdepartementet. Han berättade för mig om statens svårigheter att få öronmärkta pengar som betalas ut till kommuner att faktiskt nå fram till rätt ändamål. Kommunerna gör vad de vill med pengarna trots öronmärkningen. Förbannade självstyre som Castro sa …

4. Hur ska han fördela pengarna? Att större kommuner med många elever ska ha mer verkar logiskt, men kanske ska man räkna till antalet elever per kommuninvånare för att få fram vilka skolor som faktiskt når ut till flest barn och ungdomar, och kanske är det de kommuner som har minst antal elever som ska ha mest pengar? Dessutom finns kommuner som lagt ner sina musik- och kulturskolor och andra som konkurrensutsatt sina och öppnat upp för privata alternativ. Hur gör man med dem?

Om jag fick tipsa Håkan, skulle han börja med att förstatliga grundskolan och musik- och kulturskolorna. Han skulle sedan ge varje kommuns kulturskola uppdraget att sköta musikundervisningen på samtliga grundskolor. På så sätt borgar man för en likvärdig undervisning som ger eleverna samma chanser att nå målen i musik. Inte som nu när vissa elever kommer till högstadiet med massor av kunskap, och andra kommer dit helt rudis. (Ja, jag vet att alla redan nu ska ha en likvärdig musikundervisning, men det har aldrig varit så i de kommuner jag jobbat.)

Om kulturskolan hade ansvar för grundskolans musikundervisning, skulle detta också öka möjligheten till samarbete över skolgränserna. Dessutom skulle han ålägga kulturskolan att sörja för kommunens kulturutbud genom att anställa kulturproducenter på skolorna. Detta skulle ge kulturskolan en mer aktiv roll i samhället och ge elever och lärare fler möjligheter att möta verksamma kulturutövare och kulturutövarna skulle få en bredare publik. Jämför följande:

Scenario 1: Kommunen bokar en jazztrio att spela på kommunens scen. 15 pensionärer kommer och lyssnar.

Scenario 2: Kulturskolan bokar en jazztrio att spela på skolans scen. Efter att jazztrion varit på en grundskola och spelat för lågstadieelever, håller de en workshop med intresserade elever och lärare under eftermiddagen. Kvällens konsert inleds med förband från kulturskolan och på slutet av konserten spelar elever, lärare och jazztrio en låt tillsammans. 15 pensionärer, elever och en större mängd anhöriga kommer och tittar.

Slutligen skulle Håkan ge en viss musiklärare i Gnesta en rejäl löneförhöjning och en stadig fallskärm som tack för fina tips!

Adjö!