Egentligen hade hon tänkt göra något annat. Men så fick Britt-Marie Stridh frågan om att starta en förberedelseskola. Första uppdraget: Att lära 85 nyanlända barn från Somalia vad en skola egentligen är.

Åttaåriga Argjenda Gashi från Albanien reser sig upp. Med luft i lungorna och med stor glädje sjunger hon orden som var obekanta för henne för några veckor sedan: ”En två tre fyyyra fem sex”. Sången som känns igen från slutvinjetten i Fem myror är fler än fyra elefanter fyller klassrummet med magi. Hon är så stolt. Framför henne på golvet ligger siffrorna 1–20, texten till musiken.

Samtidigt som hennes klasskamrat från Somalia, Mohamedamin Olow, tar över vid ”sju åtta niiio tio”, berättar specialpedagog Britt-Louise Norlander Lundin om hur utmärkt musik och sång fungerar för att få in intonationen av svenska språket.

Närmast orgeln sitter Mohammed Ibrahim Abaker, som varit i Sverige tre veckor. Han formar sina läppar efter de underliga ljuden som hans klasskompisar har lärt sig sjunga. I dag mimar han. Om några dagar sjunger han kanske lika tydligt som de andra.

Pianot tystnar. Musikläraren Therese Östman reser sig upp och visar hur tretakt fungerar, först en klapp på knäna, sedan två klappar med händerna.

– Knä, händer, händer. Knä, händer, händer, sjunger hon.

Och medan de fem eleverna, åtta–tio år gamla, från Kurdistan, Albanien och Somalia omedvetet lär sig orden knä och händer, ser deras rektor Britt-Marie Stridh, som även har titeln samordnare, lika stolt ut som Argjenda Gashi.

– Så jobbar vi hela tiden med lektionerna, säger Britt-Marie Stridh och syftar på orden knä och händer som smyger sig in i lektionen.

– Jag har sökt efter lärare som kan anpassa lektionerna utifrån fantasi, förnuft och flexibilitet. Det som jag kallar de tre F:en. Och varför? Jo, det handlar inte bara om kunskap som ska in i barnen. Vi måste se vilka behov de har. När vi kan koppla bild och musik till att plugga in svenska, då ökar vi glädjen.

 

 

Egentligen skulle honägna sig åt att vara ledig just nu, för hösten 2012 gick hon i pension efter bland annat 20 år som rektor vid Åttagårdsskolan. Men så ringde skolchefen med ett nytt, spännande uppdrag: Att ordna skolgången åt de barn som kommit till kommunen från Somalia. Hon tackade ja.

– Det var fantastiskt att bara få jobba med en sak. Det är sällan man får göra det som rektor, då man ofta har ansvar för allt från asfalt till dyslexi. Jag gick in för det med liv och lust.

Bakgrunden var ett beslut hos Migrationsöverdomstolen: att familjer kunde återförenas i Sverige genom DNA-analys som fastställer släktskap. Många asylbeviljade kunde då få sina barn till Sverige. För Falköpings del, som sedan 2008 tagit emot många som flytt från inbördeskrigets Somalia, innebar detta väldigt många nya barn. En stor utmaning för kommunens skolor.

 

De första barn som dök upp placerade Britt-Marie Stridh i skolorna inne i Falköping. När där var fullt stod landsbygden på tur, vilket av bara farten räddade två nedläggningshotade skolor. Många lärare som kunde undervisa i svenska som andraspråk anställdes.

Men till slut sa grundskolorna stopp.

– De ville ha arbetsro. De kunde inte ta emot fler för tillfället. Då fick jag frågan av skolledningen om jag kunde tänka mig att starta en förberedelseskola.

På skolan, som fick namnet Passagen, jobbar fyra personer. Till att börja med är det Britt-Louise Norlander Lundin. Hon är specialpedagog, med lång erfarenhet av skola och att jobba med personer med funktionsnedsättningar. Therese Östman är förskollärare i botten, ämnesutbildad i bild och musik, och undervisar även i matematik. Hassan Boodaye från Somalia talar både somaliska och arabiska och jobbar som resursassistent, men kallas också kulturöversättare av sina kollegor. Här finns också Anneli Johnsson, som är socialpsykolog och undervisar i idrott och samhällskunskap.

– Jag har alltid velat anställa en socialpsykolog i mina tidigare tjänster, så att lärarna kan slippa ta hand om alla konflikter som finns på skolan, men jag har inte lyckats göra det tidigare. Nu äntligen! säger Britt-Marie Stridh.

 

Under 2014 passerade drygt 85 barn Passagen, alla från Somalia. Specialpedagog Britt-Louise Norlander Lundin berättar att mycket handlar om att lära barnen gå i skola, i allt från att pojkar och flickor sitter tillsammans till att man har maten på tallrikar i Sverige. Mat i Somalia serveras i ett stort fat på bordet, som man doppar till exempel bröd i. I södra Somalia har den statliga skolan inte varit i gång sedan 1991. Har barnen över huvud taget gått i skola är det några timmar i veckan på privatskolor som lär dem recitera Koranen. 75 procent av de barn som kom till Passagen förra året var analfabeter.

– Därför jobbar vi mycket med bilder, säger Britt-Louise Norlander Lundin och tar fram Silvergruvan, ett pedagogiskt matematikmaterial.

Illustrationer på uttryck som ”att betala” och ”hög, högre, högst” ska få barnen att förstå uppgifterna i matematikboken. Oavsett vilket språk de pratar.

Hon tar också fram en burk med knappar. Den har hon tagit med sig hemifrån, hennes mormor hade en sybutik.

– Med de här knapparna, som inte bara känns sköna i händerna och ser roliga ut, kan de enkelt räkna ihop både plus och minus, säger hon och lägger fem knappar i en rad på en bänk.

 

 

Idag har Passagen en annan roll än när den startade. Den somaliska anhöriginvandringen avtar. Familjerna har återförenats. I stället är det en annan typ av invandring till Falköping.

– Nu är det syrier som behöver hjälp, skydd och stöd. Och det kommer många hit, även från andra kommuner. De har hört att det fungerar bra här i Falköping, precis som somalierna hade hört, säger Britt-Marie Stridh.

 

På skolan går just nu tre syriska elever i åldern 15–16 år. Zein Alabdin Hallak lyckades ta sig hit med sina föräldrar. Ammar Abosiam och Issam Othman Raef är ensamkommande flyktingbarn, som dock har släkt i Falköping.

Issam Othman Raef berättar att hans föräldrar och syskon bor kvar i Damaskus. Dagen innan vi träffas har deras hus träffats av granater, men endast taket har skadats. Ingen människa. Han pratar med sina föräldrar ungefär var tredje dag, genom appen Viber, när täckningen är tillräckligt bra. Han undrar om Sverige är ett säkert land.

Eleverna berättar om sina drömmar: Zein Alabdin Hallak vill bli IT-ingenjör. Ammar Abosiam vill bli arkitekt, och Issam Othman Raef själv vill bli hjärtkirurg.

– Och simmare, säger han på engelska.

Han har varit på Passagen i sex dagar.

– Det är en bra skola. Men jag lär mig kanske mer svenska i boendet just nu, dit kommer det svenskar och pratar med oss. Om man bestämmer sig för att lära sig svenska, då går det lättare.

Elevernas bakgrund ställer helt andra krav på skolan i dag, säger Britt-Marie Stridh. Syrierna har till exempel en del engelska i bagaget, och har lättare för sig att lära sig svenska än vad de somaliska nyanlända hade.

– Personalen måste ändra sitt arbetssätt och anpassa sig. De måste hitta nytt material som passar för de här eleverna. Men den personal som jag har i botten fungerar bra, just för att de jobbar enligt de tre F:en. De kollar upp barnen och letar efter material som ska passa just dem.

 

Britt-Marie Stridh funderar en del över frågan om förberedelseskolornas vara eller inte vara. I Falköping får alla grundskoleelever som kommer direkt från utlandet och inte talar svenska gå i förberedelseskola. Men de syriska barnen som kommer, de kanske passar bättre att gå in i vanliga skolan med en gång? resonerar hon.

– Somalierna som kom 2014, för dem var det jätte-bra med förberedelseskola. Men barnen ska gå max tre-fyra månader i förberedelseskola. Sedan måste de ut till våra grundskolor. De måste ut i den svenska miljön och översköljas av svenska.

Rektorer och lärare måste bli bättre på att snabbt se och förstå vad nyanlända elever kan för att anpassa undervisningen efter varje individ. Anniqa Sandell Ring vet mer om hur det kan gå till.

Förskolechef Patrik Björk ogillar kontorsarbete: – Jag är utbildad för att jobba med barn, inte med papper. På personalkooperativet Yxan kan han välja att i stället brottas, busa och kasta snöboll.

På fönstret sitter en skylt: ”Se upp för busiga barn… Och busiga vuxna!” Därinne, på personalkooperativet Yxans kontor, skymtar vimplar med Hammarbymotiv och en man som till utseendet skulle smälta in bland huliganerna i en hejarklack. På skolledarkonferenser, däremot, sticker Patrik Björk i stället ut.

– Det händer att folk tittar snett. Vad är det katten har släpat in, liksom. Chefsutbildningar där man måste sitta stilla en hel dag tar knäcken på mig. Jag vill röra på mig, använda kroppen och överdosera frisk luft.

När Patrik Björk sökte sitt första förskollärarjobb i början av 1980-talet kom han till anställningsintervjun med röd tuppkam, för stor kavaj och säkerhetsnål i örat.

– De frågade om jag var en sådan där vapenvägrare. Även på den tiden fanns det få män i yrket, och de var oftast långhåriga och bar mjukisbyxor. Inte punkare som jag.

Så var han också rekordung i branschen. Kom in på förskoleseminariet som 17-åring och gick ut när han var 19.

– Jag älskade storebrorsans skolböcker lika mycket som han hatade dem. Jag kunde läsa i 5-årsåldern och ansågs därför skolmogen tidigt. Det är bland det sämsta som hänt mig. När klasskompisarna kom på mopeder var jag fortfarande för liten för att köra. På skoldanserna var det ingen som ville bjuda upp mig för att jag var yngre. Jag passade inte in.

Utanförskapet förstärktes av att han var nyinflyttad till Stockholm från Eskilstuna och hade avvikande dialekt. Dessutom bodde han med sin ensamstående mamma i betonghusen i Brandbergen, medan de flesta andra i skolan kom från villorna och radhusområdena runtomkring.

– Brandbergen på den tiden hade extremt dåligt rykte. Det förknippades med brottslighet, narkotika och misshandel. Kom man därifrån blev man stämplad som knarkare.

Förskolan Yxan ligger vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm. På nedre botten finns kontoret, en trappa upp lokalerna som ursprungligen var lägenheter och därför består av många små rum. Innergården ramas in av de höga tegelfasaderna. De flesta av de 30 barnen bor i närheten, i liknande hus.

– Jag tror att stadsbarnen måste få klättra i berg och se saker som inte är så tillrättalagda, säger Patrik Björk.

Så en dag i veckan åker hela förskolan till friluftsområdet Rudan i Haninge, i närheten av förorten där han själv växte upp.

– Det är enormt stort. Man kan gå en hel dag utan att träffa en människa. Tyvärr är det lätt att bli bekväm i det här yrket. Man stannar på gården för att det är säkrast och tryggast. Men då missar man själva poängen med jobbet. Att få se stoltheten hos ett barn som lyckas klättra upp för en bergsknalle efter att ha kämpat i två år.

Pendeltågsresan till Rudan tar 25 minuter och Patrik Björk ser den som en viktig del i barnens utbildning.

– De ska lära sig att åka kollektivtrafik och rulltrappa i förskolan. Det är något de måste kunna när de kommer till skolan. Då går läraren på först, sedan gäller det att hänga med. Tvekar man kan det bli direkt livsfarligt. Det har jag lärt mig som förälder.

 

De senaste åren har barnen även fått testa ett annat transportmedel – längdåkningsskidor.

– Det var en kollega från Norrland som kom med idén. Du är inte klok! sa jag. Men han tog reda på var man kunde hyra utrustning. Nu åker vi skidor en dag varje vinter och senast hade vi femton barn ute i spåret. De lär sig och utvecklas på ett fantastiskt sätt. Som chef är det viktigt att vara öppen för nya idéer och låta dem växa. Jag säger aldrig att ”så här gör vi, för det har vi alltid gjort”. Vi måste hela tiden utvecklas.

I ett personalkooperativ finns alla möjligheter till det, menar Patrik Björk.

– Det här är den bästa driftsformen, eftersom det är vi som jobbar här som äger och driver förskolan. Om en förälder har en fråga på morgonen så hinner vi alltid diskutera den under dagen och komma med ett besked vid hämtning. Det är fördelen med en liten enhet.

Beslutskedjan är också kort.

– I ett föräldrakooperativ kan det lätt bli intressekonflikter. Här är det helt upp till personalgruppen att se till att vi ligger på topp och lever upp till vår slogan: ”Förskolan Yxan – alltid på hugget!” Varje gång vi går ut i parken eller åker till skogen gör vi reklam för oss själva.

Även om resurserna är knappa, så är det en fördel att ha kontroll över ekonomin, tycker Patrik Björk.

– När vi annonserar efter ny personal skriver vi att vi söker någon som är beredd att jobba ihjäl sig utan att tjäna en spänn. Då hör Arbetsförmedlingen av sig och säger att vi måste betala dem vi anställer. Självklart följer vi alla avtal, men det är ingen av oss som blir rik av att jobba här. Och med en drastisk formulering sållar vi bort dem som saknar humor. Jag är otroligt stolt över alla duktiga medarbetare vi lyckats rekrytera.

 

Attityden och viljan att utmana etablissemanget känns igen från punkrörelsen, som Patrik Björk fortfarande tillhör. Det var i tidiga tonåren han upptäckte band som Sex Pistols, Ramones, Sham 69, Ebba Grön och KSMB. Med sina erfarenheter kunde han lätt identifiera sig med idealen.

– Punk handlar om att acceptera människor precis som de är. Det formade mig på ett positivt sätt. Jag lärde mig att stå upp för mig själv och vara stolt. När vi gick på stan kunde folk spotta, skrika och slå efter oss för att vi såg ut som vi gjorde. Därför ogillar jag automatiskt när någon behandlas illa. Det bär jag med mig i jobbet. Jag är en sådan som säger ifrån direkt när jag märker att någon är taskig. Det är i förskolan barnen måste lära sig social kompetens. I skolan matas de bara med kunskap.

Själv vill han hellre se sig som kollega än chef. I punkgenerna sitter en naturlig misstro mot auktoriteter.

– Jag trodde faktiskt att det här var ett förskollärarjobb när jag sökte och fick det. Jag hade tydligen inte lyssnat ordentligt under intervjun. Det kändes läskigt och omtumlande att hamna på ”andra sidan” eftersom jag alltid haft svårt för chefer själv. Jag ogillar speciellt chefer som har ojämnt humör. Personalen måste veta vad de ska hantera. I dag har jag till exempel ont i tanden. Då säger jag det på morgonen så att alla vet anledningen om jag råkar fräsa åt dem.

 

Eftersom han inte trivs med att sitta på kontoret har Patrik Björk lyckats minimera det administrativa arbetet till en dag i veckan. Resten av tiden är han ute i verksamheten.

– Jag är utbildad för att jobba med barn, inte med papper. I vissa situationer är det såklart viktigt att ta chefsansvaret. Om en förälder varit otrevlig, personalen uppträder oprofessionellt eller om vi har gjort något fel. Men i allmänhet litar jag på varje individs sunda förnuft.

Det är tillsammans med barnen han vill vara. Få brottas, busa och kasta snöboll under respektfulla former. Eller föra pedagogiska samtal om matematik och rymden.

– Jag har alltid tyckt att barn är häftiga. De är sanna. Ärliga. Jag är nyfiken av mig och gillar att träffa nya människor i alla åldrar. Jag tror att det är en bra egenskap när man jobbar i förskolan. Med den inställningen sporrar man barnen i deras lärande. Är man intresserad av deras idéer leder det till fantastiska diskussioner. Och så är det viktigt att våga driva med sig själv, det har jag nog med mig från punken.

 

Skolvalet kan kännas som att ge sig ut i en djungel. Men från och med nästa år ska alla rådvilla elever och föräldrar lätt kunna hitta den viktigaste informationen om skolor samlad på ett ställe.

Det är inte så att det saknas information. Men den är svåröverskådlig, säger utbildningsminister Gustav Fridolin (MP).
– För de allra flesta är det ett ganska stort steg att ta sig in i de offentliga databaserna och hitta statistik Vi vet också att alldeles för många skolor får lägga alldeles för mycket resurser på reklam och pr. Men det ska inte vara bäst reklamkampanj som avgör vilken skola en elev väljer, utan det ska vara lätt att kunna jämföra de faktorer som man själv tycker är viktiga, säger han.

Det kan vara sådant som lärartäthet, tillgång till elevhälsa och idrottssal och elevernas och föräldrarnas betyg på skolan.

Skolverket får i uppdrag av regeringen att samla och skapa en hemsida för informationen, som ska omfatta förskoleklassen till och med gymnasieskolan. Systemet ska vara i drift senast juli 2016.

Att bygga upp informationssystemet beräknas kosta 22 miljoner kronor, och driftskostnaden 2,5 miljoner kronor per år.
 

Läraren ska få mer tid med eleven. Det är grundtanken i regeringens satsning på ökad lärartäthet i lågstadiet, där speciallärare och specialpedagoger blir en del av förstärkningen.

Regeringen och alliansen är eniga om behovet av riktade satsningar på lågstadiet. I den budget som regeringen styr med i dagsläget – alliansens budget – finns två miljarder kronor avsatta för ett lågstadielyft. Regeringen har nu utformat innehållet i detta.

Huvudmän ska kunna ansöka hos Skolverket om statsbidrag för att minska klasserna och anställa fler lärare, förskollärare, speciallärare och annan personal.

– Insatserna handlar i grunden om att eleverna ska få mer tid med sina lärare genom att det blir fler anställda i skolan, säger Sandra Ahlstrand, politiskt sakkunnig på utbildningsdepartementet.

För att ta del av statsbidraget måste skolornas huvudmän, det vill säga kommunerna och fristående skolor, ta fram en rekryteringsstrategi.

– De behöver visa hur de ska rekrytera till skolan. Det är svårt att rekrytera, särskilt inom specialpedagogik, säger Sandra Ahlstrand.

Lärarförbundet har tidigare uppmanat kommunerna att se över sitt rekryteringsbehov.

– Det är bra att regeringen lyssnat på vårt förslag om rekryteringsstrategier, och för de 40 procent av kommunerna som inte har en strategi i nuläget gäller det att börja ta lärarbristen på allvar, säger Johanna Jaara Åstrand i ett pressmeddelande.

För att lågstadielyftet ska kunna bli verklighet lägger regeringen i sin kommande vårbudget också fram förslag på en utökning av antalet platser på grundlärarutbildningen samt specialpedagog- och speciallärarutbildningen.

Regeringen föreslår 300 nybörjarplatser årligen på speciallärar- och specialpedagogutbildningen. Även vad gäller satsningen på dessa lärarkategorier är regeringen och alliansen i princip överens. I den alliansbudget som gäller nu finns satsningar på närmare 350 nya platser under 2015 på speciallärarutbildningen.

I den budget som regeringen lade fram i höstas, men som röstades ner, lovade regeringen 150 nya platser på specialpedagog- och speciallärarutbildningen för 2015, och 450 platser årligen 2016-2108, alltså något mer än vad som nu föreslås i vårbudgeten.

Fler lärare, mindre klasser redan i höst och fler platser på lärarutbildningen. Så vill regeringen snabbt skapa förbättringar på lågstadiet. – Det finns pengar för att anställa folk redan till hösten, säger utbildningsminister Gustav Fridolin (MP). Men det finns ett motkrav: huvudmännen måste presentera rekryteringsstrategi.

Det som regeringen kallar för"lågstadielöftet" ska göra det enklare än tidigare för skolans huvudmän – kommuner och fristående skolor – att ta del av de pengar som avsatts för att höja utbildningskvaliteten i lågstadiet.

– Stora krav på administration och medfinansiering har gjort att de huvudmän som har minst resurser, där ofta de skolor ligger som har mest behov av det här, inte har fått har fått några pengar. Och det ändrar vi på nu, säger Gustav Fridolin.

I regeringens nya förslag är det enda krav som ställs på huvudmännen att de presenterar en lokal strategi för hur skolans stora och växande rekryteringsbehov ska mötas. Det handlar om att möta stora pensionsavgångar, se till att elever möter behöriga lärare, att ta emot inflyttning och nyanlända elever och hur visa hur arbetet med att utveckla ett gott ledarskap på skolan bedrivs.

Lärarförbundet tar emot lågstadiesatsningen med öppna armar och då särskilt kravet på en rekryteringsstrategi.

– Det är någonting som vi länge har efterlyst. Många kommuner har i dag inga rekryteringsstrategier framme, samtidigt som vi står i en stor lärarbrist som kommer att växa betydligt under de kommande åren, säger Maria Rönn, förste vice förbundsordförande på Lärarförbundet.

Regeringen vill också satsa på fler platser på lärarutbildningarna för att möta bristen på lärare. Grundlärarutbildningen och även speciallärar- och specialpedagogutbildningen ska få fler platser. Fullt utbyggd kommer satsningen 2019 att uppgå till cirka 450 miljoner kronor per år och omfatta 6.000 utbildningsplatser.

Men frågan är hur fler utbildningsplatser kan lösa lärarbristen när många platser på utbildningarna redan i dag gapar tomma. Fridolin tror att det dels handlar om att vända utvecklingen där lärarlönerna halkat efter under lång tid, men också om andra saker.

– Vi måste minska administrationen och återuppväcka kreativiteten i läraryrket som gör att det står sig väl i konkurrensen mot vilket annat jobb som helst Jag lovar dig, det är världens bästa yrke om man ger lärare rätt förutsättningar.

Folkpartiledaren Jan Björklund tycker också att satsningen är bra, men poängterar att pengarna och ett liknande förslag fanns redan i Alliansens budget före jul.

En småländsk fjärdeklassare blev under lång tid trakasserad i skolan för sin hudfärg. Nu har en kommun i Kronobergs län en stämning att vänta från diskrimineringsombudsmannen (DO), som anser att skolan brutit mot både utrednings- och åtgärdsskyldighet.

Både flickan och hennes mamma pratade flera gånger med skolpersonalen om trakasserierna. På skolan hölls samtal med elever och vårdnadshavare, men DO anser att agerandet var för passivt och att skolan bröt mot både utrednings- och åtgärdsskyldighet.

"Det här ärendet visar på hur afrofobi kan drabba barn och det visar behovet av kraftfullare åtgärder när samtal inte fungerar och trakasserierna återkommer", skriver Laine Nõu Englesson på DO:s processenhet i ett uttalande.
 

All användning av våld ska tydligt förbjudas i skollagen, föreslår Barnombudsmannen. Men Lärarnas Riksförbund är kritiskt. – Lärare tvekar redan i dag inför att hjälpa elever som råkar illa ut. De är rädda för att kränka den som slår om de tar tag i den, säger vice ordförande Anders Almgren.

Barn som trakasseras i skolan får inte det stöd de har rätt till, anser barnombudsmannen (BO), och presenterar en rapport med förslag för att stärka deras rättigheter. Ett är att "skollagen behöver innehålla ett tydligt förbud mot all användning av våld".

Anders Almgren, vice ordförande vid Lärarnas Riksförbund, tror inte att det löser problemen.
– Jag ställer mig bakom nolltolerans mot mobbning, men i verkligheten skulle det leda till ännu mer villrådiga lärare, säger han.

Anders Almgren är själv lärare på en högstadieskola och säger att det redan i dag är svårt för lärare att veta vad som är nöd- och vad som är nödvärnssituationer.

Är lärare rädda för att hjälpa elever som råkar fysiskt illa ut?
– Absolut! De är rädda för att kränka den som slår om de tar tag i den, säger han.

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) kan inte på rak arm svara på om BO:s förslag om ett tillägg i skollagen kommer att införas.
– Lagen är redan väldigt tydlig med att barn inte ska behöva utsättas för våld. Men sedan har vi gränsdragningsproblem där lärare behövt skydda sig eller har haft en våldsam situation i klassrummet och där man har upplevt att lagen är otydlig, säger han.

Enligt Fridolin finns redan en utredning, som utfördes på uppdrag av den förra regeringen, med förslag som kan göra lagen tydligare.

Fridolin säger att BO:s rapport om kränkningar och trakasserier i skolan "pekar på ett par saker vi måste ändra på för att räcka till".

– En väldigt viktig del är att se till att alla lärare får de verktyg de behöver för att kunna ta tag i kränkningar man ser och för att också se kränkningar och identifiera dem.

Verktygen ska Skolverket ta fram.

– Skolverket har ju underkänt alla antimobbningsplaner som finns i hela landet så det är väl bra att de plockar fram någonting annat då, säger Anders Almgren.

– Det är bra om vi vet hur vi ska agera — det är steg ett — men jag har svårt att se att det finns några klockrena lösningar som fungerar på allt.

Anders Almgren tycker att man måste lyfta in andra yrkesgrupper i diskussionen om barn som far illa i skolan.
– Om det blir bråk i korridoren eller någon sitter där och gråter så måste jag välja att lägga tid på det eller på 25 elever som sitter och väntar på lektion. Som lärare är man både polis, kurator, psykolog och förälder till dem som behöver det, säger han.

Lärarnas tid räcker helt enkelt inte till. Genom att förstärka skolhälsovården anser Almgren att man kan hjälpa både mobbarna och de utsatta bättre. Och med fritidsledare som alltid finns på plats kan många konflikter lösas innan de går för långt.

På Kråkbergsskolan arbetar man nästan bara ämnesintegrerat. Samarbetet får ta tid. Då hinner eleverna tänka.

– Här är Gustav Vasa. Han har tyvärr råkat bryta benet.

– Här är Karl IX och lite saker som fanns på 1600-talet.

– Vi har gjort en balsal. Det var ganska populärt att visa upp sina pengar på 1700-talet, det gjorde man genom en bal.

Klass 9C på Kråkbergsskolan, i Södra Sunderbyn utanför Luleå, är på sluttampen av kunskapsområdet Århundraden i historia och bild. Nästan hela hösten har de hållit på. Nu visar grupperna sina tredimensionella miljöer för varandra och berättar om ”sitt” århundrade. I papplådor har de byggt upp tidstrogna miljöer. En grupp har gjort en stadsbild från senare delen av 1800-talet. Där finns gatlyktor, kanske är de elektriska. Alicia Södergren har gjort de två dockorna, en man och en kvinna.

– Jag satt och kollade i en bok för att se hur de klädde sig på 1800-talet. Det varierade från början till slutet.
Jag valde slutet av 1800-talet.

Maria Andersson är klassens lärare i SO och svenska. Eftersom Kråkbergsskolan utgår från elevinflytande, så var eleverna med från början och bestämde vad de skulle göra, berättar hon. Den här gången behövde de fokusera på historia, så de styrde in temat på det och valde att samarbeta mest med bildämnet. Andra ämnen har varit med kortare tid, som musik och NO.

Grupperna har samlat fakta från olika källor om personer, händelser och företeelser från sitt sekel. De har också undersökt vad människor läste och vad de lyssnade på för musik. På 1700-talsgruppens mindmap står det exempelvis Gustav III:s krig mot Ryssland och romanen Gullivers resor. Nu letar de musik på Spotify inför presentationen, gärna Mozarts Rondo Alla turca.

– Alltså, det finns typ tjugo versioner på den!

Genom samarbetetmed bilden fördjupas historiekunskapen. För att göra 3D-miljöerna blev eleverna tvungna att ta reda på mer om hur människor levde och om arkitektur och mode.

– När du ska göra något i bild måste du veta exakt hur det ska vara, det räcker inte med ”ungefär såhär”, som i andra ämnen, säger bildläraren Berit Renström.

Bild är också ett långsamt ämne. Det tar tid att göra saker med händerna. Då hinner det dyka upp frågor i huvudet. I andra ämnen går det så fort, eleverna lär sig lätt mekaniskt och glömmer snabbt. När eleverna arbetade med sina miljöer i bilden kunde Maria Andersson gå runt och prata historia med dem. Hon ställde frågor och eleverna förklarade, som hur kvinnor och barn hade det, hur det var med hygienen. Då satte sig kunskaperna.

Det är Maria Anderssons andra år på Kråkbergsskolan. Hon gjorde sin praktik här och fick vänta i några år på att en tjänst skulle bli ledig.

– Jag kände direkt att här vill jag vara! Jag brinner för det estetiska och för att jobba ämnesintegrerat. Man kommer ihåg så mycket mer när man arbetar med hela kroppen, säger hon.

Tillsammans medbildläraren Berit Renström, som var med och startade skolan, sätter vi oss i skolans elevdrivna kafé. Som besökare välkomnas man av kaffelukten och av det öppna inomhustorget, en mötesplats för lärare och elever. Där finns en scen, parkbänkar, gatlyktor, skulpturer, bord och stolar. Slöjden, musiken och bilden har sina salar i direkt anslutning till torget. Placeringen är inte oviktig – ämnena är hjärtat i skolans verksamhet. Redan när skolan byggdes 1993 var ämnesintegrering en bärande idé, med tonvikten på praktisk–estetiska uttryck.

Fördelarna med arbetssättet är många. Undervisningen blir intressantare och roligare. Eftersom olika ämnen har olika vinklar, så blir det lättare för alla elever att hitta lusten. Båda lärarna understryker också tidsvinsten – för både lärare och elever. Eleverna brukar klaga när de ibland måste arbeta med ett ämne i taget – de blir stressade och känner sig splittrade. Maria Andersson förstår inte hur hon skulle hinna med allt annars.

– Jag har fem ämnen, så jag vinner verkligen tid. Jag integrerar ofta med mig själv, mina egna ämnen, säger hon.

Framför allt vinner eleverna i förståelse. När allt hänger ihop så får alla ämnen draghjälp av varandra. Det blir bredd och djup i undervisningen. Samtidigt som man som lärare arbetar med sitt ämne, kan man hjälpa ett annat. De gäller att vara trygg med att eleverna lär sig ens ämne under tiden de integrerar.

– Man ska inte tro att de ska lära sig allt först och sedan använda det! I bild finns en miljon tekniker, då kommer man aldrig fram till användandet, säger Berit Renström.

Ibland är man som lärare med hela tiden i ett kunskapsområde, ibland bara en del av det. Men det är viktigt att det blir en process mellan lärarna. Det gäller att prata ihop sig om vad man ska göra. Ämnena ska integreras, flätas ihop med varandra. Det får inte bli så att man delar upp området, ”du gör det och du gör det”, jobbar parallellt och inte träffas på tre månader. De stora frågorna går in i varandra.

Projekten på Kråkbergsskolansträcker sig ofta över flera månader. Lärprocesserna blir annorlunda när man arbetar länge med samma sak. Elever och lärare hinner utveckla tankar och samband. Men man måste samla ihop klassen med jämna mellanrum, för att se var man befinner sig och påminna om vart man ska, understryker de. Två veckor är en evighet för eleverna, två månader är oöverskådligt. Eleverna tappar bort sig om man inte driver och ger dem perspektiven.

Förutsättningen för att jobba ämnesintegrerat är att lärarna får stor frihet. Därför är rektor oerhört betydelsefull, påpekar Berit Renström och Maria Andersson. Hen ska vara noga med vart man ska och hålla ihop lärarna och skolan, men utan att peta i detaljer. Två timmar varje måndag har arbetslagen planeringstid. I arbetslag C finns även lärare i textilslöjd och trä- och metallslöjd. På tis-dagar ”äger” arbetslaget dessutom bildläraren Berit Renström. Annars handlar det om att haffa varandra i flykten och röra sig i huset och besöka varandras lektioner. Det finns också en poäng i att ta möten på stående fot: när man arbetar i längre projekt behöver man växla i tempo.

– Vi har inte mer tid än andra. Men vi tar oss tid, säger Berit Renström.

Arbetssättet gör att detfaktiskt blir lättare att bedöma elevernas kunskaper. Genom att fler lärare ser eleven, så får man en gemensam bild av honom eller henne. Då minskar risken att man missar något. En elevs kunskaper i historia kan lika gärna bli synliga i bilden. En annan lärare kan upptäcka att någon inte förstår matten och be matteläraren sätta sig med eleven.

Det ställer förstås krav på lärarna att hela tiden prata med eleverna om kursplanerna, målen, nivåerna och vad som är kvaliteter. När eleverna ser varandras arbeten för-står de hur man också kan tänka.

Lärarna påpekar att det finns en stor risk att läroplansmål som värdegrunden försvinner om man inte är vaksam – även om de är överordnade kursplanerna. På Kråkbergsskolan står därför läroplansmålen i centrum. Det ger tyngd. Inom varje kunskapsområde formuleras också sociala mål, som att öva förmågan att samarbeta.

– Vi börjar i det stora. Då blir det tydligt vad vi håller på med. Börjar du i kursplanerna så hinner du aldrig dit. Då blir det bara betyg och ämnen, säger Berit Renström.

Ämnesundervisning och ämnesintegrering utesluter inte varandra. Med rätt frågeställningar kan arbetssätten tillsammans fördjupa lärandet. – Sök problemen i fogarna mellan ämnena, säger didaktikforskare Peter Hobel

När lärare ämnesintegrerari skolan blir det ofta ytligt och eleverna reproducerar befintlig kunskap. Det säger Peter Hobel, lektor i ämnesdidaktik vid Syddansk universitet i Odense.

– Om man återger vad andra kommit fram till så har man lärt ämnet på en lägre nivå, än om man använder resurserna från olika ämnen till ett undersökande arbete.

I sitt jobb som forskare och lärarutbildare har han sett många lärare som arbetar ämnesövergripande. Den kanske vanligaste formen av ämnessamverkan är när man i flera ämnen parallellt belyser samma sak, utan att ämnena egentligen integreras. Det kallar han flerfaglighed, ungefär flerämnesintegration, och det ger ofta en ytligare inlärning, med fokus på att reproducera kunskap från de enskilda ämnena.

För att få en högre grad av ämnesintegration behöver man formulera en problemställning som hämtas utanför ämnena – en komplex fråga hämtad från verkligheten, eller ett autentiskt problem. Ämnena kan då bidra med olika delar av lösningen och samverkan blir naturlig. Det fördjupar inlärningen. Peter Hobel kallar detta fællesfaglighed, ungefär samämnesintegration.

Han talar om en ständig rörelse in i och ut ur ämnet. Man arbetar sig in i det enskilda ämnet för att utveckla resurser för att förstå världen. Samtidigt arbetar man sig ut ur ämnet och använder ämneskunskapen för att lösa problem. Genom denna rörelse får man även syn på ämnet utifrån och vad det kan användas till. Ämneskunskapen fördjupas.

– Kanske är det förutsättningen för att lära ett ämne på djupet – att man samtidigt arbetar med hur det kan användas.

Även Sara Blancksåg i sin licentiatuppsats hur lärare rörde sig ut och in i ämnet när de arbetade i projekt. Hon är högstadielärare i SO och svenska och undersökte hur samhällskun-skapsämnet uttrycks när man arbetar ämnes-övergripande. I studien följde hon tre olika ämnesintegrerade projekt på högstadiet och såg hur samarbetet skiftade karaktär under projektets gång. Lärarna kunde också själva välja i vilken grad de ville integrera ämnena. I starten av ett temaarbete är integrationen ofta hög, med gemensamma lektioner och frågeställningar. Därefter blir undervisningen ofta mer ämnesuppdelad, när lärarna går igenom stoff och ämnesspecifika begrepp, för att sedan mot slutet nå en djupare integration i redovisningar och slutarbeten.

Från början trodde Sara Blanck att det fanns en motsättning mellan att arbeta ämnesspecifikt och att arbeta ämnesintegrerat. Men i sin studie såg hon i stället en ömsesidig relation, att de olika undervisningssätten förutsatte varandra.

Hon benämner fem olika grader av ämnessamverkan. Lägst integrering har det förvetenskapliga samspelet, som är vanligt i förskola och i de lägre årskurserna. Eleverna möter vardagsverkligheten så som den är, inte uppdelad i ämnen. Det kan vara ett studiebesök eller en film, där delar av ämnena kommer in utan att de specificeras eller att några ämnesspecifika begrepp nämns.

Nästa steg kallar hon hjälpande ämnessamspel: ett par ämnen samarbetar, men ett av dem är ett tydligt huvudämne, som formulerar problemet. Det andra ämnet är stöttande, och blir ett hjälpämne.

I det sammankopplandesamspelet behåller lärarna de traditionella ämnenas tankesätt, men gör vissa kopplingar mellan ämnena. De olika ämnena tar upp samma kunskapsområde parallellt och ämnesintegrationen förväntas ske i huvudet på eleven. Det motsvarar det som Peter Hobel kallar flerfaglighed.

Förenande samspel är en högre grad av integration. Ämnena förenas genom att man formulerar ett aktuellt, verkligt problem utifrån flera ämnen eller bortom ämnena. Lärarna hjälper eleverna att se relationer mellan ämnena. Det är vad Peter Hobel kallar fællesfaglighed.

Mest integrerat är det omskapande ämnessamspelet. Där står syftet och problemet i centrum och ämnenas kunskaper i bakgrunden. Ämnena möts och ger nya kunskaper och ämnesgränserna suddas ut.

I Danmark införde man i gymnasiereformen 2005 det obligatoriska ämnet ”Almen studieforberedelse”, som innebär ämnessamverkan, på de studieinriktade programmen. Ämnet ska förbereda eleverna för projektarbeten, ­arbetslivet och vidare studier. I varje årskurs ska eleverna dessutom skriva flera ämnesintegrerade projektarbeten. I årskurs 3 gör eleverna ett nationellt prov, med ett centralt bestämt tema, som ”Framtidens stad” eller ”Katastrofer”. Eleverna bestämmer själva vilka ämnen som ska ingå i arbetet, avgränsar problemformuleringen och redovisar sedan muntligt vid studentexamen.

– Det intressanta är att undersöka vilka pro­blemställningar som ligger i mellanrummen. Man ska söka i fogarna mellan ämnena och reflektera över vad varje ämne bidrar med, säger Peter Hobel.

Förslaget väckte en del kritik när det kom. Kritikerna befarade att ämnesintegrationen skulle ta tid från fördjupade ämneskunskaper och menade att ämnesintegration först kräver djupa kunskaper i ämnet. Peter Hobel håller inte med, ”ska man vänta tills alla har fått en PhD?”, frågar han retoriskt.

Lärare i danska språket och matematik var och är också bekymrade över att deras ämnen lätt förvandlas till hjälpämnen för andra ämnen. Visst kan man säga att matematiken blir ett stödämne om man använder matematiska formler när man pratar om arbetslöshet i samhällskunskapen.

– Men man kan också säga att matematiken berikar diskussionen i samhällskunskap. Samtidigt ställer ju samhällskunskapen krav till matematiken.

I Sara Blancks studie fanns ingen risk att samhällskunskapen suddades ut. I de projekt hon följde såg hon ett tydligt samhällskunskapsämne, som var ett orienteringsämne, analysämne och diskussionsämne. Dessutom blev samhällskunskapen genom projekten även ett handlingsämne: eleverna fick redskap och kun-
skaper för att exempelvis sköta sin egen ekonomi, agera mer miljövänligt eller att agera som samhällsmedborgare. Kanske är det så att eleverna tränar sig mer på att analysera problem och hitta lösningar när de arbetar ämnesintegrerat, funderar hon.

Däremot fick svenskämnet rollen som hjälpämne i de studerade projekten. Den viktigaste förklaringen till det var att svensklärarna inte hade varit med i planeringen av projektet. Hur mycket tid och vilken funktion man har i arbetslaget spelar alltså roll, understryker hon.

– Det är i början man bestämmer var skåpet ska stå. Då kan man sitta ner och på ett jämbördigt sätt planera projektet. Lärarna blir representanter för sina ämnen.

Sara Blanck såg även att ämnessamverkan väckte didaktiska och ämnesdidaktiska diskussioner mellan lärare.

– Det blev så levande diskussioner i kaffe­rummet mellan lektionerna, när lärarna hade ett gemensamt projekt. En lärare sa att det brukade de inte ha annars, säger hon.

Att arbeta ämnesövergripande är bra både för eleverna och för samhället, anser Peter Hobel. Dels är det alltså bra för lärandet – man lär sig på en högre nivå. Dels finns ett bildningsteoretiskt argument: man fostrar samhällsmedborgare, som har ämneskompetens nog att kunna förhålla sig kritiskt till olika problem. Dessutom kräver arbetslivet att man kan sam­arbeta mellan professioner och känner till varandras områden.

– Men ämnesintegration är lika mycket till för samhället. Eleverna blir då också potentiella whistleblowers, som kan avslöja oegentligheter och etiska problem i arbetslivet, säger Peter Hobel.

En flykting får röst i en monolog, Vilhelm Mobergs utvandrarepos diskuteras i seminarieform. På Fryshusets gymnasium i södra Stockholm samarbetar lärarna i svenska, samhällskunskap och bild i ett projekt om migration.

Om man genar över den gamla kolerakyrkogården intill Gullmarsplan, ser man snart Fryshusets röda skylt sticka upp över de gamla industribyggnaderna i Södra Hammarbyhamnen. I tegelhuset bredvid håller gymnasieskolan till, en del av aktivitetscentrumet Fryshuset.

Fyra trappor upp har en av estettreorna samhällskunskap och jobbar med migrationsprojektet. Nina Jepson, lärare i samhällskunskap och historia, sätter igång dagens lektion.

– Hur var det på Bonniers konsthall i går, fick ni någon inspiration?

Då var treorna på utställningen Stadsvandringar, om städer i förändring.

– Den var fin – men vad hade den med migration att göra? Där var en film om Paris förändring, men den handlade mest om att stan skulle bli snyggare, menar en kille.

Nina Jepson berättar att det handlar om ett vidgat konstseende, att man genom olika konstnärliga uttryck kan få syn på omdaningar i samhället.

Projektet har utgått från inledande frågor, gemen-­samma för de tre ämnena svenska, samhällskunskap och bild. Som var­för man flyr, varför människor kommer till Sverige och hur migration kan ta sig uttryck i samhälle och kultur. Arbetet börjar i respektive ämne, vart och ett på sitt håll, för att efterhand gå upp i varandra.

Nu börjar projektet närma sig upploppet och eleverna jobbar med sina examinationsuppgifter. Det är fritt fram för dem att använda sig av något konstuttryck; visuellt, skönlitterärt eller gestaltat på något annat sätt. Det går lika bra att välja en mer traditionell form som uppsats, seminarium i mindre grupp eller Keynote-presentation, det vill säga muntlig framställning med visuella inslag.

Det är första gången eleverna får välja så pass fritt, berättar Nina Jepson och Annica Thoré, som också deltar i projektet. Hon är lärare i bild- och konstkurser, bland annat Konsten och samhället.

– De är treor nu, så vi tycker att det är dags att de har insikt i ”hur lär jag mig bäst?”, säger Nina Jepson.

– Vi är öppna för elevers olika sätt att lära, säger ­Annica Thoré.

Medan eleverna jobbar går Nina Jepson runt i klass­­rummet och diskuterar enskilt med dem. Corinne Jendesten går inriktningen skrivare, men det är teckning som har blivit hennes grej. Hon tänker redovisa genom ett collage på temat kulturkrockar. Det gäller att få in till-räcklig analys i konstuttrycket.

– Har du tänkt på att rasism kan verka oberoende av migration? frågar Nina Jepson och tipsar henne om att se ett par avsnitt av Uppdrag granskning, om antisemitism och islamofobi.

För bänkgrannen Liv Nielsen, som går musikproduktion, är utmaningen snarast den motsatta, att få med kulturperspektivet i sin seminarieredovisning. Hon ska bland annat ta upp varför man flyr, hur man söker asyl och jämföra migration till och från Sverige förr och nu.

– Utifrån samhällskunskap och svenska är ditt upplägg klockrent, säger Nina Jepson.

Marcus Anderson, som går inriktning teater, tänker ta hjälp av sina kunskaper om att ”gå in i roll” för sin redovisning, som han ska skriva i reportageform. Han lever sig in i faderns roll i en fiktiv familj, som har flytt från ett krigsdrabbat land.

– Titta i projektbeskrivningen på skolnätet. Där har Ingvar, svenskläraren, lagt in en mall för hur man skriver reportage, råder Nina Jepson honom.

Marcus Anderson gillar att jobba ämnesövergripande.

– När jag började här var det nytt för mig. Först tyckte jag att det var lite jobbigt och rörigt, men nu har jag vant mig. Jag tycker att det är bättre, att man får in mer i arbetet och mer översikt, säger han.

Nina Jepson, Annica Thoré och Ingvar Selberg har arbetat mycket ämnesintegrerat men det är första gången de prövar temat om migration.

– Man behöver alltid justera lite, men på det stora hela fungerar det bra. Det återstår dock examination och där blir det tydligt vad som fungerar och inte, säger Annica Thoré.

Temat är delvisen fortsättning på projektet Konst som protest, som de har arbetat med i många år, senast i höstas. Det integrerar samma ämnen och fungerar mycket bra, tycker lärarna. Utifrån en analysmodell i samhällskunskap väljer eleverna ett problem eller en fråga att fördjupa sig i och sedan uttrycka i konstnärlig form. I svenskan arbetar de med retorik för att bli mer medvetna om hur budskap kan förmedlas och förstärkas.

– Att göra ett konstuttryck som protesterar mot något förutsätter att man är väl bevandrad i just den frågan. På samhällskunskapen jobbar vi mycket kring orsaker och konsekvenser av olika samhällsproblem, och jag ser väldigt tydligt i kvaliteten på konstuttrycken att eleverna har mycket hjälp av det, säger Nina Jepson.

Just deras lärarlag arbetar ämnesintegrerat en stor del av tiden.

– Vi försöker hitta naturliga beröringspunkter mellan kurser, så att samarbetet inte känns konstlat. Vissa moment kanske inte passar så bra för det. Men i bildämnet jobbar jag i projekt nästan hela tiden – för att estetiska ämnen och lärprocesser fungerar så bra att kombinera med andra ämnen, tycker Annica Thoré.

Svenskämnet ingår ocksåofta. I migrationsprojektet använder sig Ingvar Selberg av Vilhelm Mobergs utvandrarepos, både böckerna och filmerna.

– När vi planerar sitter vi med våra olika centrala innehåll och ser vad man kan aktivera i sin kurs i just det här projektet. Kanske finns det något i temat som stämmer med litteraturmålet, säger han.

Samhällskunskap och historia blir inte sällan det som driver innehållet i projekten.

– Men den stora poängen är väl just att ämnena befruktar varandra, att eleverna får en bättre helhetsbild, att det ”klickar” för dem. Som nu när vi gör en resa från 1800-talets Sverige och emigrationen härifrån, till dagens värld. Hur människor flyttar och att det ger effekter på samhälle och kultur, säger Nina Jepson.

Det blir mer tid att problematisera kring en fråga, när man arbetar med den i flera ämnen, tycker hon.

– Och mer lust också, för eleverna! De kan ha med en fråga i tanken under flera lektioner och på det viset göra lite friare saker, säger Annica Thoré.

Hon märker tydligt att många elever har ganska lång startsträcka, att de först måste komma in i ett ”flow” och då är det en fördel att jobba med samma sak i flera ämnen.

Nina Jepson tycker att den stora fördelen är att eleverna får en helhet. Dessutom får de på sätt och vis flera betyg på en gång; en examination i flera delar, i olika ämnen.

– Men det har också en baksida. Missar man en examination, i tre kurser – då har man också missat alla de kurserna. Där har vi en problematik, inflikar Annica Thoré.

När sådant händer får eleven ibland en ny chans, en omexamination, men ofta räcker det med de underlag lärarna hämtar in under projektens gång. Eftersom de pågår under ganska långa perioder, brukar lärarna göra avstämningar under tiden.

Men trots att detämnesintegrerade arbetssättet ska hjälpa eleverna att få en helhetsbild, är det ändå inte alla som klarar det. Det är något som man ibland måste acceptera, menar Ingvar Selberg. Att arbeta i teman eller projekt kan kännas rörigt och till och med flummigt för en del elever. De som är borta mycket eller som generellt tycker att det är rörigt och söker en tydligare struktur kan uppleva det så. Det kan i viss mån avhjälpas genom att lärarna skriver en tydlig projektbeskrivning, men det är inte alla elever som tar till sig den.

Fördelarna med arbetssättet överväger ändå, tycker de alla tre.

– Sen är det ju roligare att jobba så här, ur ett lärarperspektiv! Man lär sig jättemycket av varandra och genom det vad som är de viktigaste punkterna i ens egen kurs, vad det är man måste få fram, säger Nina Jepson.

Inga fler hätska debatter med elever som kränker varandra. Sedan Per Ahlkvist och Martin Löfgren flyttade klassrumsdiskussionerna till forum på nätet, så möter eleverna varandra i respektfull dialog. Alla gör sin röst hörd, de blir sedda och ser varandra.

Norrevångskolan ligger i Mörrum, kanske mest känt för sin å med världens största laxar. Men än är det inte laxtider, en kall, regning storm drar in över södra Sverige när vi är på besök.

Här över Blekinge har Sverigedemokraterna också vind i seglen. I Mörrum blev SD näst största parti, efter Socialdemokraterna, med runt 20 procent av rösterna. Lärarna Martin Löfgren och Per Ahlkvist tar arbetet med värdegrunden och skolans demokratiuppdrag på stort allvar. I sju år har de träget arbetat med argumentationer i online-forum.

– Det är en fördel att tänka efter innan man uttrycker en åsikt. Eleverna lär sig att grunda åsikter i fakta och inte bara i känslor, säger Per Ahlkvist, lärare i SO.

Lektionen i klass 8 Cbörjar med en uppvärmning. I dag är tiggeriet i fokus. Det är en fråga som eleverna spontant har pratat om länge och själva valt att gå vidare med. Svenskläraren Martin Löfgren projicerar en rad på-ståenden på tavlan som eleverna ska ta ställning till med hjälp av Mentimeter, ett omröstningsprogram i datorn eller mobilen. Genom att svaren är helt anonyma, så vågar eleverna svara mer spontant.

Snabbt ska de tycka till om påståenden som ”Jag tycker att det är synd om tiggare”, ”Jag ger pengar till tiggare” och ”Samhället borde erbjuda tiggare mat och husrum”. Lovisa Gustavsson tvekar och funderar:

– Jag tycker synd om dem som ska få sitta där eller bo i gympasalar. Samtidigt vet jag inte vad de gör med pengarna – köper de sprit och tobak?

Ingen av eleverna ger alltid pengar till tiggare, de flesta aldrig – mest för att de sällan har pengar på sig. Till påståendet att samhället borde hjälpa tiggarna är det en enda elev som väljer alternativet ”Nej, de får klara sig själva”.

– Den eleven kommer inte att avslöja sig i klassen. Men det är viktigt att bemöta åsikten med respekt, kommenterar Martin efter lektionen.

Allt är genomtänkt. När eleverna är varma i kläderna börjar dagens egentliga uppgift. Martin och Per visar två påståenden om tiggare på tavlan, ett mer positivt och ett mer negativt. Eleverna ska välja ett av dem och skriva vad de tycker. De ska också belägga sina tankar med källor – texter, filmklipp eller radioinslag.

Påståendena är elevernas egna. Vid en tidigare lektion fick de svara fritt i ett Googledokument på frågan ”Vad tycker du om tiggeri?”.

Martin och Per valde ut två av svaren. Det är lättare att starta en diskussion när eleverna har något att förhålla sig till, påpekar de. Tidigare brukade de utgå från frågor, men påståenden fungerar bättre.

– Det kräver mer av eleverna, annars letar de bara svar. Frågorna finns ju hos dem, säger de.

Eleverna börjar genastskriva. De skriver direkt på nätet, som inlägg i ett socialt forum som heter Ning, där klassen har en egen grupp. Alla kan se vad kamraterna skriver och det är lätt att följa kommentarerna. Martin Löfgren och Per Ahlkvist rör sig i klassrummet. Emil Berntsson har hittat en artikel om att det finns bättre sätt att hjälpa tiggarna.

– Det var en intressant artikel, den vänder på sättet att tänka! Den ska du använda i ditt svar. Ta en kopia och skicka till mig, säger Martin.

Alex Persson tycker att det är jobbigt med tiggare, det känns som om man måste ge till dem. Per Ahlkvist läser vad han skrivit.

– Kan du hitta en källa som stödjer det?

När eleverna har skrivit sina första inlägg om tiggeriet får de snabb respons. Till nästa lektion kommenterar Per och Martin varje elevs inlägg, ställer följdfrågor om innehållet och ger tips om hur eleverna kan utveckla sina svar. Det är viktigt att inte fördöma några åsikter, utan bemöta dem med fakta och visa på källor. Då får eleverna själva tänka efter och vässa sina argument. På nätet är det heller inte så svårt att ändra sig. Eleverna utvecklar sina tankar i nya inlägg – inte sällan läser och skriver de på fritiden, hemifrån. Eleverna ska också kommentera några kamraters inlägg. Ju äldre de blir, desto mer återkoppling ger de varandra.

Språket kommenterar Martin Löfgren enskilt med eleven eller per mejl, så att inte alla kan se. Ingen ska känna ett språkligt motstånd mot att få fram sitt budskap.

Feedback till en elev blir feedback till alla, eftersom de läser varandras kommentarer. Även den elev som bara skrivit litet lär sig mycket genom att läsa allt. De får ett metakognitivt perspektiv när de ser sina egna och andras texter och argument utifrån. Eleverna brukar också få välja ut sitt bästa inlägg och förklara varför de valt det. Det momentet brukar Martin och Per bedöma.

Sammantaget skriver eleverna nu tre–fyra egna inlägg i ett ämne. Det är stor skillnad sedan sjuan. Då skrev många elever bara två meningar utan att utveckla tankarna.

– Nu orkar de inte få alla kommentarer, så de skriver mer redan från början. De vet vad som krävs, säger Martin.

Det hela började med en gemensam lektion som spårade ur. Per Ahlkvist och Martin Löfgren diskuterade invandring i en klass. En elev uttryckte främlingsfientliga åsikter, diskussionen blev hetsig och känslostyrd, positionerna låsta. De båda lärarna ställde eleven till svars, killens kompisar tog parti för honom, klassen polariserades. Bara några få elever hördes, resten satt tysta.

Per och Martin lämnade lektionen med en känsla av misslyckande. De insåg att de hade kränkt eleven.

– Det är lätt som lärare att gå in och ta ställning, trycka ner elever och måla in dem i ett hörn.

De började fundera på hur de skulle kunna föra ett mer nyanserat samtal. Tillsammans med IT-pedagogen Mikael Jönsson beslöt de att flytta diskussionen ut ur klass­­rum­met, till sociala medier. Han hittade den tekniska lösningen, webbtjänsten Ning, för sociala nätverk. Där är det lätt att skapa en grupp, bjuda in klassen och låta eleverna skriva inlägg. Kommentarerna ordnas i strukturerade trådar, som är lätta att följa.

Nu har de utvecklat sin egen metod, som de kallar formativ dialogmetod, med inspiration från den norska forskaren Olga Dysthe. Utgångspunkten är att eleverna ska känna sig trygga, frågorna som ställs ska vara öppna och autentiska och eleverna måste få snabb feedback på sina inlägg. Nu vågar alla skriva fritt, eftersom de arbetar i ett stängt forum.

I första hand är Ning-diskussionerna en övningsplats. Eleverna får tid att utveckla sina förmågor, träna sig i att argumentera och lyssna på varandra utan att hela tiden behöva bli bedömda. Även om bedömningen inte är i fokus är det lätt att se elevernas framsteg, eftersom allt finns kvar.

Diskussionen börjar alltid i elevernas egna frågor. Ämnet måste beröra.

– Berör det inte så dör det med en gång. Klassiska frågor som dödshjälp eller dödsstraff ligger för långt ifrån dem, säger Per Ahlkvist.

När alla elever harskrivit några inlägg med kom­men­tarer brukar Per och Martin ta in diskussionen i klassrummet igen. Klassen tittar tillsammans på de olika inläggen, lärarna lyfter fram förtjänster och goda exempel.

– Särskilt visar vi på oväntade elevprestationer. Det är rätt mycket stolthet om det blir uppläst, säger Per.

Ämnesområdet brukar avslutas med en kortare muntlig diskussion, där alla lyssnar på varandra. Sedan stänger lärarna och klassen gemensamt gruppdiskussionen.

Arbetssättet fungerar för alla elever. De tar till sig kommentarerna och utvecklas på sin nivå. Det är också bra att se andra elevers exempel, särskilt för dem som tycker att det är svårt att skriva.

Martin Löfgren och Per Ahlkvist har numera en schema­lagd, gemensam lektion i veckan med klass 8 C, när de arbetar med Ning-diskussionerna. Tidigare dubbelbemannade de själva. En stor del av planeringen sköter de medan de tittar på Champion’s League-matcher, genom ett gemensamt Googledokument.

Samarbetet ger oerhört mycket, tycker de båda. Innehåll och planering blir bättre, de vinner tid och får större djup och bredd i frågorna. Svenskan tillför mer fokus på språk och form. Med SO:n kommer mer innehåll. De ser också olika saker vid bedömningen.

Per Ahlkvist och Martin Löfgren har hållit på sedan 2008. De skulle aldrig ha orkat så länge om de inte sett att det ger resultat. Möjligen kan de vara lite för­undrade över att inte fler lärare följer efter. För alla lärare kan arbeta så här, menar de, det enda som krävs är att eleverna har egna datorer. Det är bara att börja. Samarbeta, ge inte upp och samtala är tre goda råd. Men de understryker att arbetet tar tid.

– Det kräver att man vill något på sikt. Det är ingen quick fix, säger Martin Löfgren.

Undervisning om hållbar utveckling borde fokusera mer på framtiden – och få eleverna att se att de kan påverka den. Det visar Tomas Torbjörnsson i sin aktuella avhandling.

När framtiden nämnsi undervisning om hållbar utveckling så görs det ofta kort och ur ett orosperspektiv. Det konstaterar Tomas Torbjörnsson, ämneslärare i SO i botten och numera doktorand vid Uppsala universitet, i sin färska avhandling Solidaritet och utbildning för hållbar utveckling.

– I stället borde lärare betona att det finns flera olika scenarier. Genom att prata om framtiden i plural och titta på olika alternativ, blir eleverna medvetna om att de själva har möjlighet att forma den, säger Tomas Torbjörnsson.

Men tyvärr tycks det vara ganska få som i dag hinner ta undervisningen om hållbar utveckling så pass djupt. För det kräver tid och helst ämnesövergripande samarbeten, säger Tomas Torbjörnsson.

– I dag har många lärare så fullt upp med olika moment som ska prickas av för att nå kunskaps­målen, att få prioriterar att låta undervisning om hållbar utveckling ta den tid som temat kräver.

Tomas Torbjörnsson har jämfört olika elevgruppers syn på hållbar ut­veckling. Och där kommer just det här fram: många sätter tilltron specifikt till naturvetar­elever att ordna framtidens lösningar på de globala hållbarhets­problemen. Tomas Torbjörnsson tar ett citat, sagt av en elev på ett sam­hällsvetenskapligt program, som exempel: ”... jag tror att dom här miljöfrågorna är för stora för mig, jag känner att dom här naturvetarna kan ju mycket mer, jag är mest angående moral och sånt där...”.

– Det är talande för vad många elever gav uttryck för under mina intervjuer. De ser inte att lösningarna på hållbarhetsfrågor kan ligga på en gemensam politisk nivå, utan att de avgörs av olika enskilda naturvetenskapliga lösningar.

Tomas Torbjörnssons forskning visar också att attityderna gentemot hållbar utveckling är mer positiva på de teoretiska programmen än vad de är på yrkesprogrammen.

– Tyvärr tycker många på de praktiska programmen inte att temat berör dem särskilt mycket. Det är anmärkningsvärt, tänk så mycket som skulle kunna göras för hållbar utveckling på till exempel fordons- och byggprogrammen. Det finns ju massor som eleverna skulle kunna påverka i vardagen inom de branscherna.

Tomas Torbjörnssonsforskning visar också att det finns skillnader mellan hur pojkar och flickor förhåller sig till hållbar utveckling: flickorna är mer positiva.

– Det är viktigt att som lärare vara medveten om det så att man i klassrumssituationen inte hamnar i att förstärka och cementera den rådande fördelningen utan även hittar pojkarnas engagemang.

Ett sätt att nå de elever som från början inte är engagerade är att inte enbart undervisa om någonting utan att ta det ett steg längre, visar Tomas Torbjörnssons forskning. När elever exempelvis enbart lär om demokrati får de inte alls samma förståelse som när de undervisas i demokrati, menar han. Men hur når man dit då, till att göra det abstrakta konkret?

– Det handlar om att ta in verkligheten i undervisningssituationer. Att till exempel använda sig av lokalsamhället, säger Tomas Torbjörnsson och ger ett exempel på en klass han själv hade i geografi som försökte påverka lokalpolitikerna att börja väga kommunens hushållssopor.

– Det växte sig till ett stort projekt där de ordnade en studieresa för lokala politiker och tjänstemän till en kommun som hade genomfört detta. All den kunskap som detta gav dem i demokrati, hållbar utveckling och påverkansarbete tror jag blev en viktig grund för hela deras framtida liv.

Tomas Torbjörnssonhar i sin avhandling också undersökt elevers inställning till begreppet solidaritet. Resultatet visar att det finns ett tydligt samband mellan att vilja värna och bevara naturen och viljan att vara solidarisk med en vid krets av människor. Med andra ord: de elever som har en positiv inställning till att leva miljömässigt hållbart visar också stor solidaritet med andra människor. Dessa elever är också mer framtidsorienterade.

– Det visar på behovet av ett begrepp som förenar dessa attityder. För värdeord är viktiga fundament i skolans styrdokument och bör inte politiseras och likställas med övriga mål, säger Tomas Torbjörnsson.

En annan slutsats han drar av att miljömässigt och solidariskt engagemang tenderar att höra ihop, är att när elever kommer ut i naturen och berörs av den, kan också deras känsla av samhörighet med andra människor öka. Därför är det viktigt att skolans undervisning ger tid till både naturmöten och till starka möten med andra människor, till exempel genom bio, konstupplevelser och litteraturläsning, menar han.

– Min forskning om värden utgår från en teori som menar att de skapas genom starka möten som får oss att överskrida gränsen för våra tidigare jag. Det vill säga det räcker inte att övertalas eller undervisas om vilket värde som är bra – du måste få uppleva det.

Hallå Lisa Blohm, journalist, som har startat nukunskap.se, en nyhetsbaserad sajt för elever och lärare.

Varför har du startat sajten?

– Jag har länge velat jobba med skolor och journalistik. Jag tycker att barns och elevers frågor är spännande och att de kan ha andra infallsvinklar än vi vuxna har. Att utgå från något aktuellt och ta reda på nya saker är ett roligt sätt att lära sig på.

Vilka syften har den?

– Att underlätta för lärare att jobba med nyheter och att väcka elevers intresse för att följa med i nyhetsflödet. Var man kan hitta nyheter, vad man kan lita på och att ställa mer obundna frågor utifrån det.

– När det var riksdagsval hörde jag en tioåring fråga: ”Vad händer om inget parti får fyra procent?” Det är ett exempel på den typ av frågor som jag tycker är spännande och som aldrig något ”vuxenmedia” skulle svara på.

– Det är inte någon heltäckande sajt. Du hittar inte alla nyheter här, utan mer ett smakprov. Jag försöker vara tydlig med varifrån jag får saker och längre fram kommer jag också att väva in lite mer om källkritik, väldigt grundläggande.

Vilka åldrar vänder du dig till?

– Jag testar det på årskurs 4–7 till att börja med. Eftersom jag inte är lärare själv ser jag det som mycket värdefullt med synpunkter och respons, för att hitta rätt nivå. Det är mest SO-lärare som har hört av sig, men det är ämnesbrett, för NO också – jag är själv naturvetare.

Vad kan man hitta på sajten?

– Det är olika teman kopplat till något aktuellt i nyhetsflödet. Jag har börjat med teman om sopor, brott, tiggeri, virus och is – det senare med anledning av konståknings-EM. På det temat till exempel finns det allt möjligt, från tåget över Bält till hur många killar och tjejer som håller på med olika issporter, plus något litet experiment.

Hur kan elever och lärare använda sig av sajten?

– På en massa olika sätt, tror jag. Jag har förstått av de lärare jag har träffat att de gillar teman och är måna om att de ligger kvar länge på sajten. Det kanske inte passar att arbeta med tema brott den här veckan, men längre fram på terminen.

– Sajten kan även användas på olika nivåer. Dels för elever som behöver stimuleras lite extra och vill läsa mer, hitta mycket länkar. Dels för dem som kanske tycker att det är tråkigt att lära sig på annat sätt. För dem kan man hitta nya sätt att lära sig och det finns även kortare texter. Det är väldigt mycket upp till lärarna hur man vill använda den.

– Sen har jag märkt att nyhetsquizen är väldigt populära ute på skolorna!

Hur har du fått möjlighet, tid och pengar att göra det här?

– Jag har sparat pengar och tagit tjänstledigt från mitt vanliga jobb som sajtchef på tidningen Dagens Medicin, eftersom jag tycker att det här är roligt – och viktigt, hoppas jag. Än så länge är det mitt eget projekt och det beror på vilken respons jag får hur jag går vidare. Det är för tidigt att säga men jag hoppas kunna koppla det till någon form av abonnemang, att det finns andra som är intresserade av att vara med för att kunna erbjuda det till skolorna till en låg kostnad, eller ingen kostnad alls.

Regeringen dubblerar anslaget till Läslyftet, redan innan det har börjat. Men fortfarande räcker det bara till mindre än hälften av de lärare som vill delta.

Det var som att öppnaen dammlucka. Ansökningarna vällde in från kommuner och andra huvudmän. De har ansökt om bidrag för att nära 20 000 lärare på 1 600 skolor ska få gå Läslyftet. Från början fanns 24 miljoner kronor att fördela för läsåret 2015/2016, vilket bara räckte till 4 400 av de 20 000 lärare som huvudmännen sökt bidrag för. Nu skjuter regeringen till lika mycket till, 25 miljoner.

– Det var ett större intresse än vad jag tror någon räknade med från början. Det är väldigt roligt att det är på det sättet, säger utbildnings-minister Gustav Fridolin till Lärarnas tidning.

Det innebär att det nu blir 9 000 lärare som får möjlighet att gå Läslyftet. Antalet handledare dubbleras också, till cirka 900. Erica Jon-vallen, projektledare för Läslyftet, tycker att det är roligt att fler får gå, även om det inte är alla som huvudmännen ansökt för.

– Det är nog ungefär vad vi klarar av med så kort varsel.

Hon tror att det länge har funnits ett uppdämt behov av kunskaper om läsning.

– I flera år har man längtat efter en satsning på läsområdet. Vi har märkt en jättestor efterfrågan. Många förstår inte varför man satsat så mycket på matematiken men inte på läsningen, säger hon till Alfa.

Bara de senaste åren har hon märkt att skolorna fått upp ögonen för att läsning rör alla lärare, inte bara dem i svenska och svenska som andraspråk. Det var också ett tydligt budskap från de lärare, forskare och lärarutbildare som deltog i samråden inför Läslyftet.

– Det sa entydigt och samstämmigt att vi skulle betona att det är alla lärares ansvar!

Frågan är hur många ämneslärare som är med på tåget. Det varierar nog, enligt Erica Jonvallen.

– Det kanske är lättare för en SO-lärare att känna att det ligger nära till hands, än för en kemilärare. Men jag tror att de kommer att känna att de får verktyg för sin undervisning. Språket medierar ju ämnet, jag ­hoppas de får syn på det.

I Läslyftet lyfts särskilt svensklärarnas kompetens fram och de får ofta fungera som handledare. Men det är inte säkert att det är en svensklärare som är bäst lämpad att leda en grupp NO-lärare, påpekar Erica Jonvallen, eftersom ämneslärarna är specialister i sina ämnesspråk. Därför har Skolverket gått ifrån det strikta kravet att handledaren ska vara legitimerad lärare i svenska eller svenska som andraspråk. Kravet är nu att man ska ha motsvarande kompetens.

– Vi ser en fara i att det blir svenskläraren som är experten. Handledarens uppgift är inte att vara expert, utan att ställa frågor och leda samtalet.

Eftersom pengarna inte räcker till alla, så kommer Skolverket att göra ett urval utifrån geografisk spridning, med särskilda kvotgrupper för mycket små huvudmän och för friskolekoncerner. Sedan är det upp till huvudmännen att fördela anslaget på skolorna. Inget hindrar dock att huvudmännen själva bekostar handledare och hänger med på Läs­lyftet, till exempel genom att använda sig av de förstelärare som har ansvar för läsutveckling, påpekar Erica Jonvallen.

– De har ju i många fall redan nedsättning i tjänsten för detta. Materialet i Läslyftet är öppet och tillgängligt för alla.

Kristina har förberettett fat korngrynsgröt till de enkla festligheterna i samband med dopet av hennes nyfödda. Men äldsta dottern, den förståndiga Anna, kommer på var modern gömt gröten. Hon kan inte låta bli. I sin ensamhet äter hon upp nästan allt. Det klarar inte en mage van vid svält. Katastrofen är ett faktum.

Kristinas make, Karl-Oskar, har under en tid haft siktet inställt på Amerika. Där finns framtiden, där kan man, som han säger, ”förkovra sig”. Kristina har bestämt sagt nej. Resan är riskfylld och så skulle hon aldrig igen få se sin sin mor och far, sin hembygd, sitt älskade astrakanträd. Men plötsligt är allt annorlunda. När Anna är satt i jorden inser Kristina att det land som hon är född i inte erbjuder någon framtid.

Historien om Kristina och Karl-Oskar ger en förståelsebas som jag och mina elever utgår från när vi försöker analysera vilka faktorer som kan trycka människor bort från ett land som de älskar. Statistiken – en miljon svenskar ut­vandrade – blir levande och intressant. Genom Mobergs fantastiska berättelse försöker vi också förstå vår samtid. Alla de människor som i dag söker sig till Sverige, hur tänker de? Vem är Kristina? Vem är Karl-Oskar? Och vem är Robert, drömmaren som flyr sin husbondes aga? Vem är Danjel, Kristinas morbror, som förföljs på grund av sin tro?

I det nya landetsaknar Kristina Sverige. Hon känner sig aldrig hemma. Men hon finner sig i sitt öde. Barnen trivs, och det är ju för deras skull hon flyttat. Och som alltid litar hon på Gud. Men relationen till Gud är inte enkel. Prövningarna leder till tvivel. Vad är meningen med detta? Vad vill Gud egentligen? Tänk om?

Jag spelar låten från Kristina från Duvemåla, Björn och Bennys musikal. Helen Sjöholm tolkar Kristinas frustration, ilska och vanmakt. Och rädsla. För tänk om Gud inte finns. Nej, han måste finnas. ”Du måste finnas”, ropar Kristina till Gud. Och eleverna sitter helt stilla.

Religionskunskap blir lätt en fråga om regler, riter och dogmer. Det är handfast och konkret. Men religion är så mycket mer, relation inte minst. Det är svårt och allt annat än konkret. Men Kristina ger oss något att utgå från, genom henne kan vi närma oss det svåra, försöka förstå, diskutera.

Det finns så mångatillfällen då jag finner anledning att knyta an till Mobergs mäktiga mästerverk: som utdrag, återberättat, i musikalens form, som filmavsnitt. Och som hel roman!

Som svensklärare bör man alltid fråga sig hur en viss roman passar till elevgruppen. Men det finns en annan
aspekt. Boken måste passa läraren. Min kärlek till Mobergs verk ger mig många ingångar, som hjälper både mig och eleverna i arbetet. En läsande lärare ger läsande elever. Och dessutom smittar passion!

Så när jag delar ut Utvandrarna till mina elever i årskurs tre har jag krattat manegen. Visst boken är tjock, så
lite knorr blir det. Men många är nyfikna. Nu ska de få läsa boken jag pratat om i två år. Och när de läst är de flesta stolta. De har läst en svensk klassiker, en tjock en. Och majoriteten gillar den.

Eleverna i årskurs 3 på Oxledsskolan skriver om kampen mellan ont och gott, om monster och magiska amuletter. De är med i novelltävlingen Partille stories. Temat är fantasy – med Partilleanknytning.

Det är tyst i klassrummet. Eleverna är uppslukade av sitt skrivande. Några sitter vid datorer och renskriver. Andra tänker igenom miljöbeskrivningar eller planerar hur de ska avsluta sina fantasynoveller.

– Det svåraste är att komma på slutet. Vad ska hända när huvudpersonen kommer tillbaka till sin egen värld? säger nioåriga Tindra Sjöberg och funderar.

Hon skriver om fyra bästa vänner som går till en skog i Partille. Där hittar de en spegel. När de tittar i spegeln förflyttas de till ett annat land.

– Jag ville ha något roligt att fantisera om, därför bestämde jag mig för att vännerna skulle hamna i Godislandet. Där träffar de Klubba och Karamell och en kung som förvandlas till ett monster.

Efter en stund tror hon att hon kommit på slutet. Tindra berättar att vännerna ska få var sin magisk amulett av Klubba och Karamell som gör att de kan återvända till Godislandet när de vill.

Jonathan Björk Ekström gör en miljöbeskrivning av en grotta. På sitt planeringspapper kring innehållet skriver han: ”Det är en stor mörk grotta med många stenar. Det känns kallt. Det luktar sten.” Bredvid honom vid en bärbar dator sitter Irmelin Viidas Selatnia och skriver. Hennes text blir lång.

– Har du fått med allt? Jag tycker att du ska läsa igenom din planering på nytt. Det är lätt att man glömmer att ta med något när man skriver mycket, uppmanar hennes lärare Ida Karlsson.

Det är andra gångensom klassen är med i Partille stories, en novelltävling för elever som går i grundskolan eller på gymnasiet i Partille kommun. Den här omgången deltar 75 skolklasser. Förra året skrev eleverna deckare. I år är temat fantasy med Partilleanknytning. Varje klass utser sin finalist och alla finalbidrag läggs ut på en gemensam blogg. Tävlingen är indelad i olika åldersklasser och vinnarna utses genom röstning på webben samt av en jury med elever från skolor i andra städer.

– Det är roligt att se hur eleverna går in för novellskrivandet. Jag tror att de blir mer motiverade av att det är en tävling och att de vet att andra kommer att läsa deras texter. Det blir på riktigt, säger klassläraren Ida Karlsson.

Vinnaren i varje åldersklass får tillsammans med sina klasskamrater vara med på ett lajv som utformas efter den vinnande fantasynovellen. Dessutom kommer alla finalister att få delta i en skrivarworkshop med en författare. Även alla klasser som är med i tävlingen får träffa en författare. Till klass 3 på Oxledsskolan kom Kim Kimselius, som skriver äventyrs- och fantasyböcker för barn.

– Det var spännande för barnen att höra om hur en författare jobbar. Efter besöket ville alla barnen läsa hennes böcker. Vi fick göra en lång kölista, berättar Ida Karlsson.

I novelltävlingen finnsdet utrymme för varje lärare att anpassa upplägget till sin klass. Ida Karlsson har valt att arbeta i halvklass med skrivandet.

– Jag ställer många frågor till eleverna när de jobbar. Annars är risken att de skriver på utan att stanna upp och fundera kring innehållet.

Ida Karlsson har bestämt att novellen ska ha en röd tråd – med början, problem, lösning och ett slut. För att underlätta att strukturen följs måste eleverna göra en planering av innehållet och dela in novellen i de fyra kapitlen: ”Någonstans i Partille”, ”Den andra världen”, ”Kampen mellan ont och gott” och ”Tillbaka till Partille”.

Ida Karlsson har också bestämt att eleverna ska ge varandra feedback på planeringar och texter. Omdömena ska innehålla både bra saker och förbättringsförslag.

– Jag försöker få dem att reflektera kring sina egna och kompisarnas texter. Det är lätt att de bara säger att allt är bra. När de läser igenom en text noggrant brukar de upp-­täcka saker som kan förbättras, ofta handlar det om stavfel eller om miljö- eller personbeskrivningar som fattas eller kan göras tydligare.

Hon räknar med att avsätta omkring tio lektioner för skrivandet i samband med Partille stories. Därefter kommer eleverna att få fortsätta att skriva noveller, men kring temat vänskap.

– Jag märker att de börjar få upp ett flyt i skrivandet och inte behöver tänka så mycket på strukturen längre. Därför vill jag ta tillvara deras skrivarglädje.

Jonathan Björk Ekströmhåller på att planera innehållet i sin novell. Han har ritat en teckning som visar hur fjortonåriga Marty från Båtsmansvägen i Partille hittar en dörr som öppnas, när han går till Ica för att handla. Marty blir nyfiken och går in genom dörren. Under nästa teckning som föreställer Marty omgiven av svarta stenblock, skriver han: ”Marty ser sig omkring då märker han att han kommit till en annan värld. Det var mörkt i den här världen han tyckte nästan att det var lite läskigt.”

Jonathan berättar att han gillar att hitta på egna berättelser. Ibland tar han med sig texten hem och skriver. Han tycker att han skriver för långsamt.

– Jag har lärt mig att stava mycket bättre. Innan vi började skriva fantasy kunde jag inte ens stava till zombie, säger Jonathan och ser nöjd ut.

Sveriges tre största friskoleföretag – Academedia, Internationella engelska skolan och Kunskapsskolan – ökade både omsättning och vinst förra skolåret, skriver Dagens Industri. Det i särklass största av dem, Academedia, ökade sin omsättning 2013/2014 med 26 procent till drygt sex miljarder kronor.

Men den pågående utredningen om vinster i välfärden får skolföretagen att söka sig utomlands.

Enligt Peje Emilsson som äger Kunskapsskolan ihop med Investor är det utländska intresset stort.

– Vi har haft många delegationer från Sydkorea här, och även Indien, där vi nu öppnar skolor, säger han till DI.

Academedia, som ägs av riskkapitalbolaget Investor vill bland annat öppna förskolor i Tyskland.

– Vi har historiskt gjort enorma satsningar i Sverige, men det tror jag inte att vi kommer att göra i samma omfattning framöver. Vi lägger istället mer av de initiativen i Norge och utomlands, säger vd Marcus Strömberg till tidningen.

Assistansbolag begär ut klasslistor från särskolor i jakt på nya kunder, skriver Upsala nya tidning.

En förälder i Uppsala har flera gånger blivit uppringd av assistansbolag som undrar om familjen är i behov av assistans till sonen som har en funktionsnedsättning, rapporterar Upsala nya tidning. Föräldern har då frågat varifrån bolaget har fått uppgifterna. Endast ett av företagen har svarat på denna fråga, enligt pappan, och då sagt att det är kommunen som lämnar ut klasslistorna.

Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar bekräftar att det blir allt vanligare att assistansföretag söker reda på särskolebarn.

– Många familjer tycker att det här är en aggressiv marknadsföring, säger generalsekreterare Henrik Petrén till tidningen.

En klasslista hos kommunen betraktas som allmän handling, men den kan klassas som hemlig om den innehåller känsliga uppgifter i enlighet med personuppgiftslagen. Uppsalas kommunjurist Torkel Winblad säger till Upsala nya tidning att kommunens grundprincip är att inte lämna ut klasslistor från särskolor. Samtidigt säger han det gäller att personen som får in begäran bedömer uppgifterna om eleven som känsliga.

– Det finns en risk att det händer att företag får ut uppgifterna eftersom det inte finns en klar sekretessregel som skyddar eleverna, säger han till tidningen.