Med dessa siffror i minnet kan man fråga sig hur dagens svensklärare ska kunna vända trenden att barn och unga läser allt mindre.

I en ny bok tar Maria Ulfgard, docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, ett stort grepp om frågan. Boken bygger på enkäter och intervjuer med lärare om olika syn på litteratur, litteratur­didaktik och litteraturundervisning.

Vilka verktyg för sin egen litteratur­undervisning får de på lärarutbildningen och vilken syn på litteratur förmedlas där?

Ingen ska halka efter i läsning, räkning eller skrivning. Det låter ju utmärkt. Den 4 mars publicerade utbildningsminister Gustav Fridolin en debattartikel i Dagens Nyheter, där han lovade att ”alla elever ska få en ärlig chans”. Han kallar det regeringens lågstadielöfte – en läsa-skriva-räkna-garanti. Insatser ska sättas in redan i förskolan där det behövs.

Samma dag som artikeln publicerades besökte utbildningsministern Finland, som vi lärt oss är ett föredöme när det kommer till tidiga stödinsatser och hög måluppfyllelse i basfärdigheter som de ovan nämnda. I den finländska skolan får cirka 30 procent av eleverna stöd någon gång, enligt Svenska Dagbladet 2014. Redan i första klass är det vanligt eftersom finländarna menar att en sådan insats, den har man nytta av under hela sin skolgång.

Det här är inget nytt och man kan undra varför inget sådant här initiativ har tagits i Sverige förut. Eller hur var det nu?

Under åren 2008­–2012 beviljade Skolverket, på uppdrag av regeringen, 1,5 miljarder kronor i statsbidrag för att stärka basfärdigheterna läsa, skriva och räkna. Merparten av resurserna gick till årskurs 1–3 och framför allt till personalförstärkningar. Nästan nio av tio huvudmän som fick statsbidraget uppgav i Skolverkets utvärdering från 2013 att pengarna gått till förstärkningar mot elever i behov av särskilt stöd.

Huvudmännen uppger också att bidraget har gett effekt, framför allt i svenska i år 1–3 men även i matematik.

De elever som fick del av den förra regeringens satsning under sin lågstadietid går i dag på mellanstadiet eller högstadiet. Jag har inte sett någon studie där man granskat effekten på några års sikt. Det vore intressant. I Skolverkets utvärdering från 2013 uppger huvudmännen som sagt att resultaten förbättrats, men verket noterar samtidigt att ”andra nationella och internationella uppföljningar inte visar på några sådana förbättringar”.

Så vad ska man dra för slutsatser? Att det inte hjälper med miljardsatsningar? Nej, men att uthållighet är en nyckel. Den nuvarande regeringen talar om en permanent förändring och det tror jag är en viktig lärdom från både Finland och den förra läsa-skriva-räkna-satsningen: vikten av kontinuitet. I utvärderingen från 2013 skriver Skolverket att när stödet upphör, då upphör också satsningarna: ”En väsentlig del av insatserna som finansierats av statsbidraget kommer enligt huvudmännen att upphöra i och med att satsningen har avslutats.”

Samtidigt kvarstår den stora frågan: Vem ska förverkliga utbildningsministerns vision och se till att ordet garanti inte förlorar sin innebörd? Varifrån ska alla välutbildade pedagoger i förskolan och skolan komma? För de går inte på lärarutbildningen i dag, i alla fall inte tillräckligt många för att de ska kunna garantera att alla barn får rätt stöd, rätt mängd stöd och i rätt tid.

Senare samma dag ringer Annette Enbuske tillbaka. Hon beskriver förändringen med det nya telefonsystemet som positiv. För hennes del innebär det färre samtal och mindre stress och av dem som ringer är det fler som får svar på sina frågor med en gång.

På kontaktcentret fångar de nämligen upp och svarar på mer generella frågor som när det är lov, hur man gör för att byta förskola eller skola, hur man ansöker om ledighet och så vidare. Bara de som har ett mer specifikt ärende hänvisas vidare till skolan, varav vissa till rektor. Annette Enbuske får ett meddelande om vem som sökt henne och vad det gäller.

– För oss är det en lättnad! Att man blir förberedd och kan ringa tillbaka när man har tid blir ett stressmoment mindre. Annars kanske man sitter i möte och ser att det ringer, men man kan inte ta det direkt trots att man vill vara tillgänglig. Man blir splittrad.

Samtidigt har några föräldrar redan uttryckt missnöje.

– För den som har ett klagomål eller som är orolig över något kan det vara sämre att inte få komma fram direkt. Men om personen inte får något svar hos rektor kan det ändå vara bättre att någon på kontaktcenter svarar än att inte få svar alls.

För förskolornas del har man valt att ha kvar telefonnummer till avdelningarna på nätet medan förskolecheferna omfattas av det gemensamma numret till kontaktcentret.

Solna har fått beröm av Arbetsmiljöverket för sitt system eftersom det avlastar cheferna, men är inte ensamma om upplägget. I till exempel Skellefteå finns liknande struktur.

Skolinspektionen har grans­kat hur 36 huvudmän, varav 19 kommunala och 17 enskilda, styr sina grundskolor. Resultatet är tydligt: de flesta behöver bli bättre och tydligare.

I rapporten som publicerades i början av året konstateras till exempel att huvudmännen ibland formulerar mål som att ”80 procent av eleverna ska nå minst godkänt”, i stället för att alla elever ska nå kunskapskraven. Det skapar otydlighet och förvirring för rektorerna.

– Hur huvudmannen styr påverkar rektorernas förutsättningar att leda sina enheter, säger IngBeth Larsson på Skolinspektionen.

I rapporten framgår även att roll- och ansvarsfördelningen ibland är otydlig – alla vet inte alltid vem som är huvudman. För små enskilda huvudmän kan rollen som rektor och huvudman glida samman, medan det i stora kommuner kan råda förvirring för att det finns så många olika nivåer i organisationen.

Tydliga roller och en god kommunikation mellan olika nivåer är viktigt. Finns inte en god dialog påverkas rektors möjlighet att leda sin skola.

Andra saker som lyfts är att många huvudmän inte analyserar elevernas och skolornas resultat, trots att man ofta begär in omfattande underlag från rektorer.

– Huvudmännen har förstått att de behöver en bild av hur det ser ut i skolorna, framför allt när det gäller kunskapsresultaten. Men sedan famlar de, säger IngBeth Larsson.

Utifrån underlaget måste man bli bättre på att ställa frågor, söka orsaker och se samband. På vilka skolor är resultaten bra? Var är de sämre? Vad beror skillnaderna på? Först när man närmar sig svaren på dessa frågor kan man sätta in de resurser och åtgärder som krävs.

Extra svårt tycks huvudmännen ha att följa upp arbetet med trygghet och studiero, samt arbetet mot kränkningar. Många utgår enbart från brukarenkäter trots att det finns fler sätt att arbeta på. Dessutom är det få som kopplar dessa resultat till kunskapsresultaten, konstaterar Skolinspektionen.

Fast det finns förstås undantag i granskningen. Varken Hammarö kommun eller de fyra friskoleföretagen Pysslingen, Vittra, Kunskapsskolan och Internationella engelska skolan fick några anmärkningar på sitt arbete med att styra och stödja sina skolor.

_{Fotnot: Skolinspektionens rapport, Huvudmannens styrning av grundskolan 2015:1, finns att hämta på skolinspektionen.se}

Danderyd tog hjälp av Specialpedagogiska skolmyndigheten när kommunen uppdaterade sin plan för tillgänglighet för några år sedan. Genomgången visade att förskolor och skolor behövde hjälp att analysera hur tillgängliga de är i olika situationer.

Marie Altenbergär rektor på Stocksundskolan och Långängsskolan, båda F–6-skolor. Skolan satsar mycket på kompetensutveckling för att möta elever med olika funktionsnedsättningar. Men hos henne visade personalens egen granskning också att några klassrum hade bättre ljudmiljö än andra. Nu har skolledningen lagt om schemat så att eleverna med nedsatt hörsel är i klassrummen som fungerar bäst.

– Det ställer krav på organisationen, vi måste kunna vara flexibla, säger Marie Altenberg.

På förskolan har personalen gått igenom hur samlingar och påklädning går till. En del barn kan behöva bildstöd, bilder som gör det lättare att veta vad som händer under dagen.

Kommunen har tecknat avtal med Inläsningstjänst som ger alla elever tillgång till inlästa läromedel.

– För oss är det bra tillgänglighet att ta höjd för elevernas behov. Det är bra om läromedlen finns på plats innan vi har identifierat elevernas behov. Det är också en ekonomisk fråga, om eleven behöver inlästa läromedel i ett ämne så behöver han eller hon troligtvis det i andra också, säger Björn Johnson, controller, som lett kommunens tillgänglighetsarbete.

Specialpedagoger och speciallärare har nyligen börjat ta fram checklistor över vad som är bra stöd för elever med olika funktionsnedsättningar.

– Min erfarenhet är att ju mer man jobbar med checklistor och extra anpassningar desto mer blir det ett förhållningssätt i arbetet. Har man en hög tillgänglighet så gör man en rad extra anpassningar av sig själv, säger Björn Johnson.

Det är rektor Carina Cederholm som levererat brevet. Hon går runt i skolan så ofta hon kan. Ibland blir det bara en promenad genom korridoren eller på gården och lite småprat, andra gånger längre besök med efterföljande samtal. Som härom dagen, då hon var inne i en fyra som höll på med grupparbete.

– I en av grupperna såg jag att pojkarna inte fick den utmaning de behövde. De satt tillbakalutade och lät flickorna sköta jobbet. Så det påpekade jag för pedagogerna.

För tre år sedan, då Carina Cederholm var ny som rektor, skulle pedagogerna nog ha reagerat med försvar. Nu tackade de.

Höga förväntningar är nämligen en av hörnstenarna på St Olofsskolan. När Carina Cederholm var ny här, 2011, visade en enkät att många elever inte hade uppfattat att det fanns både höga och positiva förväntningar på dem. Detta förvånade lärarna, som numera hela tiden jobbar med att vara tydliga med detta. Carina Cederholm, i sin tur, har skrivit ett dokument om sina förväntningar på elever, vårdnadshavare och medarbetare.

Vi är i hennes lilla arbetsrum nu. Här har hon utsikt över en bäck, några ståtliga pilar och den modul där sjätteklassarna håller till. Tanken med den fristående placeringen är att de äldsta barnen har ett ansvar, utifrån rektors visioner om tydligt ledarskap hos såväl henne själv som hos pedagoger och elever.

St Olofsskolan är en kommunal F–6-skola. 2011 hade den länge tampats med låga resultat: 38 procent godkända på nationella proven i svenska och matematik i årskurs 3. Bara 220 elever var kvar. Då övertalade skoldirektören den ”gamla och rutinerade” rektorn Carina Cederholm att ta tjänstledigt från en annan rektorstjänst för att försöka rädda skolan. Men då hon kom möttes hon först av skepsis.

– Så jag sa att nu jobbar vi förutsättningslöst i ett år. Om ni eller jag är missnöjda efter det går jag tillbaka till min gamla tjänst. Det var ett bra ingångsläge, för då gick de med mig från början.

Hon gjorde genast en hel rad rejäla förändringar.

– Jag tyckte att skolan allmänt, alltså inte bara St Olofsskolan, hade varit ett riktigt mischmasch under hela 2000-talet, med otydlig organisation och otydligt uppdrag. Jag ville driva den som ett företag.

Med hjälp av en mentor från företagsvärlden fick hon den utifrånblick hon behövde. Bland annat delade hon upp arbetsorganisationen i olika ”bord”. Det löpande arbetet med skolskjutsar, schemaläggning, renskrivning av dokument, vikarieanskaffning etcetera delegerade hon till två samordnare. Ett annat bord är de fackliga frågorna, ett tredje fritids, ett fjärde lärprocesserna. Det sistnämnda har skolans utvecklings-pedagoger fått ansvar för, i samarbete med förstelärarna.

En enkät i grannskapet visade att många föräldrar oroade sig för skolans dåliga resultat och över att en så stor andel – 78 procent – av eleverna inte hade svenska som modersmål.

– Mångfald gynnar alla skolor. Men det ska helst vara bättre proportioner.

Så hon åkte runt i förskolorna för att marknadsföra skolan. Förskolepedagogerna bjöds in att vara med på lektioner i skolan, medan vårdnadshavarna, som hon mötte på föräldramöten, fick berätta vad de förväntade sig av skolan.

– Det var otroligt givande! Föräldrarna har ju ett annat perspektiv, som är väldigt viktigt att ta till sig.

Hon ändrade också skolans ekonomiska fördelningssystem. Hela budgeten lades under rektors ansvar. Stora inköp görs numera vid fasta tillfällen och skolan gör inga småinköp.

– Förut försvann pengar utan att någon hade ett helhetsperspektiv på budgeten.

Däremot får arbetslagsledarna varje månad information om budgetläget.

– Det ökar ansvarskänslan ute i verksamheten.

I stället för det tidigare vikariesystemet anställde Carina Cederholm klassresurser, vilket innebär att de kan fördelas mellan klasserna utifrån dagsbehovet. Hon har också kunnat öka personal-tätheten till i snitt en lärare och en klassresurs per klass.

St Olofsskolan är en så kallad forskarskola. Samtliga pedagoger gick härom året en 15 poängs distanskurs på Karlstads universitet som gav dem verktyg att utvärdera sin egen undervisning, i sex lärgrupper. Carina Cederholm ändrade gruppindelningen så att fritids blev en egen grupp.

– De har ju ett helt annat uppdrag.

Varje år formulerarärgrupperna fråge­ställningar som de diskuterar på möten varannan månad. Det kan till exempel handla om hur Matematiklyftet kan bidra till att pedagogerna ska kunna stötta elever med annat modersmål än svenska, eller hur IKT (informations- och kommunikationsteknik) kan användas till att stimulera elevernas skrivande. En gång per år presenterar grupperna forskningsfrågorna och de lösningar de har kommit fram till för varandra. Några medarbetare per år får också någon form av längre utbildning.

– Vår ambition är att hela tiden utvecklas vidare.

Skolan jobbar också språkutvecklande, med så kallad genrepedagogik. Till och med matsalspersonalen har fått utbildning i detta.

– De kan tänka på hur de talar med barnen, till exempel först tar ni pastan, därefter finns det sås, sist står det en skål med ost, säger Carina Cederholm, medan hon leder oss över skolgården, mot matsalen.

Det är lunchrast och eleverna är utspridda i olika aktiviteter, tillsammans med rastvärdar. Det är klassresurserna och fritidspersonalen som turas om att leda aktiviteter på skolgården varje rast – också detta en nymodighet. Lärarna, däremot, behöver aldrig vara på skolgården.

– Lärarna ska fokusera på sitt huvuduppdrag, nämligen att ge eleverna det de behöver för att uppfylla målen. Om alla medarbetare har tydliga uppdrag blir verksamheten fokuserad.

Under den korta promenaden kommer flera barn fram och kramar Carina Cederholm, elever som hon haft extra mycket kontakt med. När hon kom hit till skolan införde hon genast intensivstöd i läsning och matte för vissa elever.

– När en elev diskuteras på elevhälsoteamets möte lägger vi upp en plan direkt. Samma vecka är insatsen på plats. Det har varit väldigt framgångsrikt.

Skolan har också satsat på att erbjuda studiestöd, eller läxhjälp, som barnen brukar kalla det. Framför allt sker detta på fritids. Detta har blivit så populärt att också barn som inte är inskrivna på fritids brukar komma dit.

Förra våren hade nästan 100 procent av ettorna i St Olofsskolan knäckt läskoden och skolans tredjeklassare presterade bra på nationella provet: 88,4 procent aveleverna fick godkänt i matematik.

Under de här tre åren har skolan också ökat antalet elever till 320, och ett 50-tal står i kö för att börja.

– Kommunen är lite ovan vid sådant, säger Carina Cederholm med ett leende.

Innan vi lämnar St Olofsskolan tittar vi in till förskoleklassen igen. Nu sitter eleverna och jobbar för sig själva. Två av dem har fått i uppgift att skriva en berättelse på en surfplatta.

– Men jag kan ju inte skriva, säger Doris, sex år.

– Du får spökskriva, säger Carolina Strömberg och berättar att det handlar om metoden ”skriva sig till läsning”.

Barnen får låtsasskriva på tangenterna samtidigt som de berättar. I nästa steg skriver en vuxen ner deras berättelse. Nu far Doris fingrar över plattans tangentbord medan hon säger vad hon ”skriver”:

– Hej rymdvarelser!

Fyrorna plockar fram datorerna och sätter sig vid borden för att fortsätta arbetet med klassens tidning. Själv rör jag mig i klassrummet med block och penna redo. En flicka fäster blicken på mig och tar upp en penna.

– Ska du arbeta med tidningen? frågar jag.

Hon nickar och säger oväntat:

– Jag vill intervjua dig.

Jag förstår att hon vill ta chansen att utföra skoluppgiften.

– Jaha! Visst, det går bra, säger jag och sätter mig i bänken intill.

Shikiana Alexander ser på mig med spänt och allvarligt ansikte, vippar med pennan.

– Jag förstår inte vad jag ska fråga, säger hon.

Sedan ställer hon tio frågor om journalistyrket. ”Är journalist ditt drömjobb? Vad är det roligaste med det? Det mest speciella? Är det svårt?”

Hon behöver inte tänka länge mellan frågorna. Det behöver däremot jag innan jag svarar, ovan vid att vara i den här änden av pennan.

Lutad över bänken skriver Shikiana Alexander mina svar, snabbt och utförligt.

Det blir min tur att ställa frågor.

– Vill du kanske själv bli journalist?

Shikiana Alexander nickar.

– Faktiskt, jag gillar att läsa böcker och att skriva. Jag kanske vill bli både författare och journalist.

Om hon väljer något av de yrkena har hon flera språk att utöva dem på: Urdu, engelska, hindi, och så svenska, som hon erövrat under de tre år som gått sen hon kom från Pakistan, hit till det lilla samhället Fellingsbro i Västmanland.

Som nyanländ fick hon, som alla elever i samma situation, tillbringa större delen av skoldagen i den dåvarande förberedelseklassen. Det var tråkigt, säger Shikiana Alexander, för där jobbade hon mest enskilt, och inte med så många ämnen.

Uray Bodur, som är lärare i svenska som andraspråk och som har arbetat fem år i verksamheten för nyanlända på Ekbackens skola, var inte heller helt nöjd med hur F–6-skolan tog emot eleverna.

– Förberedelseklassen var mer som en pysselstuga än som en skola, med leksaker, mjuka mattor, glitter. Det blev så mysigt och bekvämt att eleverna drog sig för att gå över till vanlig klass, säger hon.

Ekbackens skola är sedan år 2001 mottagningsskola för asylsökande. Ungefär tjugo procent av de drygt tvåhundra eleverna hör till den kategorin. Många av dem väntar sedan flera år på avgörande besked, antingen om uppehållstillstånd, eller, om de har fått det, på så kallad kommunplacering.

För ungefär tre år sedan beslöt Ekbackens skola att göra en förändring. Förberedelseklassen fungerade inte så bra, säger rektor Åsa Jönsson. Eleverna kom inte riktigt att tillhöra skolan, trots att lokalen fanns i skolbyggnaden och att de sam-tidigt ingick i en ordinarie klass. Uray Bodur, med sin erfarenhet och specialkompetens i kultur och migration, blev motorn i omorganiseringen.

– Tjopp, så tänkte vi om! säger hon.

Verksamheten för de cirka fyrtio asylsökande eleverna döptes om till språkverkstad. Lokalen möblerades om till ett klassrum. Numera har alla nyanlända elever sin tillhörighet i en ordinarie klass från det de börjar i skolan. Under skoldagen växlar de mellan språkverkstaden och klassen, redan som helt nyanlända. Så snart undervis-ningen i något ämne är i en språkmässigt mindre krävande fas, tillbringar de mer tid i klassen.

– Vi låser oss inte till när eleverna är fullt redo för till exempel NO, utan vi passar på att ta med dem i lämpliga moment, som rymden, med mycket bilder eller experiment, säger Uray Bodur.

Kleri Angjellari sitter vid ett bord i ”språkis”. Hon har helt nyligen kommit från Grekland och kan knappt ett ord svenska. Sva-läraren Lotta Byrath sitter mitt emot. Hon pekar på mattetalen i en uppslagen bok, räknar upp pennor i olika stora högar, förklarar och frågar på svenska.

– Vilket tal fattas för att de ska bli fyra?

Kleri Angjellari ser från boken upp på läraren.

– Tre, säger hon tydligt.

– Bra, säger Lotta Byrath.

För närvarande finns här också elever bland annat från Syrien, Somalia, Eritrea, forna Jugoslavien, Tjetjenien och Azerbajdzjan. Tre sva-lärare utgör den fasta personalstyrkan i språkverkstaden. De kan enstaka ord på några av de aktuella språken, men de måste ta hjälp av barnen för att kommunicera.

Uray Bodur beskriver hur det kan gå till. En arabisktalande flicka får hjälp via en pojke som talar arabiska och ryska, att kommunicera vidare till en annan flicka som pratar ryska och svenska, som i sin tur kommunicerar vidare till någon av lärarna …

Skolan strävar efter att alla ska få moders­måls­undervisning och informerar alltid föräldrarna om att de kan ansöka, vilket alla gör. Men undervisningen är svår att organisera, eftersom tillgången på modersmålslärare är mycket liten och eleverna utspridda på många små skolor i kommunen. För närvarande får endast en knapp fjärdedel av eleverna i Ekbackens skola undervisning eller studiehandledning på modersmålet.

– Vi får inte fastna i uppgivenhet inför detta, säger Åsa Jönsson.

Så Ekbackens skola gör en dygd av nödvändigheten. När studiehandledning på modersmålet inte är möjlig, då får det bli på svenska, med material som sva-lärarna själva sammanställer.

Lärarna har pratat mycket om hur de ska förhålla sig till dem som kommer nya. Uray Bodur vill bemöta eleverna med vad hon kallar tuff kärlek, ge dem vänligt stöd men också ställa krav. Åsa Jönsson talar om att inte betrakta elevernas deltagande i klassrummet som en passiv närvaro, utan som ett utvecklande språkbad.

– Lärarna måste tänka att det går bra, att eleven som sitter där tyst faktiskt lär sig något.

Marit Sonnesjö, lärare i svenska, SO och bild och Shikiana Alexanders klasslärare, håller med.

– Jag märker att de hör och ser, och får ett bra bemötande, och jag är glad över att eleverna hjälper varandra.

Hur de nyanländas skolgång utvecklas hänger på lärarnas samarbete. Vid arbetslagsmöten varje vecka där de tre sva-lärarna deltar, kan alla hålla varandra à jour med elevernas behov och kunskapsutveckling.

Lärarna behöver inte göra stora anpassningar för att få med de nyanlända i den ordinarie undervisningen. I ämnen som musik, bild och slöjd spelar språkkunskaperna mindre roll, och i matte kan man till en början undvika lästal. I klassrummet kan eleven arbeta med enklare uppgifter, eller helt enkelt med material från språkis, eller delta vid lämpliga tillfällen.

På skolan finns en beredskap för att en elev kan bli utvisad och plötsligt måste ge sig iväg. Åsa Jönsson plockar fram ett dokument som ser officiellt ut.

– Vi har förstått att ett vanligt intyg inte räknas i en del länder. Det måste finnas ett foto på eleven och vara stämplat med skolans namn. Så vi fick köpa en stämpel, och lära oss hur det ska se ut, säger hon.

”To the Ministry of Education – Republic of Iraq”, står det på dokumentet som följde en av skolans elever tillbaka till Irak.

När jag ska gå får jag med mig en kopia av Shikiana Alexanders intervju med mig. Jag läser, bland mina korrekt återgivna svar, att jag tycker att mitt yrke är roligt eftersom jag får träffa unga, vuxna och barn.

Efter tre år i Sverige är tioåriga Shikiana Alexanders handstil tydlig och svenskan så gott som felfri, men hon vet ännu inte om hennes familj kommer att få uppehållstillstånd.

Av mitt besök på Ekbackens skola förstår jag att hon inte är något undantag, vare sig när det gäller den långa väntan på besked, eller i fråga om sina framsteg i skolan.

– Vi har insett att det bästa vi kan göra är att se till att eleverna får en bra kunskapsutveckling. Vi kan inte påverka om de får stanna i Sverige, men vi kan försöka rusta dem så väl som möjligt för framtiden, var de än hamnar, säger Åsa Jönsson.

Näverstugans förskola ligger i ett bostadsområde några minuters bussresa från centrum. Här har många familjer från Somalia bosatt sig de senaste åren. Nu anländer allt fler från Syrien och Eritrea. I Katrineholm har asylsökande rätt att få en förskoleplats inom en månad. Flyktingar och arbetskraftsinvandrare inom fyra månader. Det ställer stora krav på förskolornas beredskap och personalens kompetens. I kommunens skrift Handlingsplan för mottagande av nyanlända barn i förskolan redogörs detaljerat för ansvarsfördelningen mellan olika instanser. Bland annat ska förskolecheferna verka för ett samarbete med svenska för invandrare, sfi, och Arbetsförmedlingen så att vuxna med olika språk får möjlighet att arbeta och praktisera i förskolan. Helt nya funktioner som modersmålsstödjare, språkpraktikanter och kulturtolkar har inrättats.

Ifraah Osmaan är kulturtolk på Näverstugan, där hälften av de 63 barnen har somaliskt ursprung. Hon har bott i Sverige i sex år och har själv erfarenhet av att vara småbarnsförälder i ett nytt land. Nu har hon vant sig vid klimatet, språket och byråkratin. Men det tog tid.

– I Somalia är det alltid samma väder. Här kan det vara minusgrader ena dagen och plusgrader nästa. Det är jättesvårt att veta, speciellt på hösten och vintern. Man tittar ut och ser att det är snö eller regn, men man vet inte hur kallt det är. Få somalier tänker på att skaffa en termometer eller att se på nyheterna för att ta reda på vilket väder det blir i morgon, säger Ifraah Osmaan.

Hon har tidigare varit språkpraktikant på en förskola i byn Bie och deltagit i projektet Egenkraft, som syftar till att coacha och inspirera ut-rikesfödda att hitta en framtida försörjning. Det var så hon hamnade här. I framtiden vill hon bli förskollärare.

Deltidsanställningen som kulturtolk varar i sex månader med chans till förlängning, är a-kassegrundande och ska fungera som en väg in på arbetsmarknaden efter avslutad sfi-utbildning. Erfarenheterna och kontakterna kan förhoppningsvis leda till timanställningar och vikariat.

– Rekryteringen sker precis som vanligt, med intervjuer, säger förskolechefen Lena Brohede.

Intresset är stort. Många av de sökande har jobbat inom affärslivet eller i fabriker i sina hemländer, men få har pedagogisk utbildning.

– Kulturtolkarna ska i första hand fungera som en språkbrygga mellan pedagogerna, föräldrarna och barnen, säger Lena Brohede. De ska vara ett stöd vid samlingar, lekar och måltider. Om man till exempel spelar ett spel, kan kulturtolken vara ett språkrör som tolkar barnets signaler, så att det får rätt hjälp i sin lärandeutveckling. Pedagogerna styr arbetet, medan kulturtolken observerar. Han eller hon ska inte vara en extra barnskötare.

De olika rollerna är jätteviktiga att tydliggöra, menar Lena Brohede. Liksom förskolans uppdrag.

– Vi har starkt fokus på lärande. En del kulturtolkar är mer inriktade på omsorgsbiten. Där måste de få stöd i hur de ska agera gentemotbarnen, säger hon.

De allra yngsta känner en stor trygghet i att det finns någon som kan trösta dem på modersmålet när längtan efter föräldrarna blir för stark. De äldre barnen kan behöva förklaringar som ger sammanhang och chans till delaktighet.

– Förskolans kultur är helt annorlunda jämfört med att vara hemma, säger Lena Brohede. Man är tillsammans med 20 andra barn och det är inte längre mamma och pappa utan andra vuxna som ledsagar en. Men allt som personalen säger ska man hela tiden kunna få stöd att förstå, så att man hänger med.

Ifraah Osmaan är också en nyckelperson i personalens informella kommunikation med föräldrarna. Vid hämtning och lämning kan viktig praktisk information förmedlas via kulturtolken. Vad har barnet gjort i dag? Hur tjocka vantar behövs just nu? Var köper man kalsonger billigt?

– I morse var det en pappa som förklarade att han behövde hjälpa sin fru med deras nyfödda bebis på morgonen, och därför inte kunde lämna de andra barnen lika tidigt som vanligt. Han var rädd att komma för sent, förklarar Ifraah Osmaan.

Lena Brohede minns ett annat viktigt samtal, där kulturtolken var ovärderlig:

– Ett barn skulle operera in rör i öronen. Mamman hade ingen möjlighet att förklara det på svenska. Lättnaden när hon kunde säga det på sitt modersmål var enorm!

Kulturtolken kan ringa och påminna om inskolningssamtalet, men till själva mötet bokas en professionell språktolk som är med på plats eller via högtalartelefon. Då går man igenom familjens bakgrund och andra omständigheter som kan vara känsliga.

Det finns många oväntade språkbarriärer, som delvis bygger på kulturella olikheter. Det är en av Lena Brohedes erfarenheter i arbetet med nyanlända familjer.

– I somaliska finns inte ordet ”kanske”. Det måste vara ”ja” eller ”nej”. Det kräver att man är tydlig och rak på ett sätt som svenskar inte är helt bekväma med. Vi vill medla, vara tillmötesgående och ödmjuka. Det är bra, men kan leda till missförstånd.

Numera kan man därför se förskollärare på Näverstugan som uppfordrande pekar på klockan för att visa att någon förälder missat en tid. Personalen använder teckenstöd, dans, teater, bild och lärplattor i det språkutvecklande arbetet med barnen. Fotografierna i dokumentationspärmarna har blivit ett viktigt samtalsunderlag gentemot familjerna, berättar Anneli Engström som är förskollärare och arbetslagsledare på avdelningen Granen.

Just i dag är bara en handfull av barnen på plats. Det är sjukdomstider. Två har kräksjukan och flera andra är förkylda. Ifraah Osmaan kan därför ägna lite extra uppmärksamhet åt en nyinskolad ettårig pojke, som varit orolig på förmiddagen. Nu sitter de i lekhörnan och utforskar de färgglada byggklossarna.

Sjukfrånvaron bland de nyanlända är ofta högre än hos andra, har personalen märkt.

– Barnen kan vara borta i tre veckor på grund av snuva, säger Anneli Engström. Syskon smittar varandra och om föräldern är ensamstående blir det krångligt att lämna de barn som ändå är friska. Vissa drar sig för att sjukanmäla, de vill inte ringa hit eftersom de inte kan språket.

Den som inte kommer till förskolan på två månader utan giltigt skäl riskerar att förlora sin plats. Sådant förekommer, enligt Lena Brohede. Att säkra närvaro och kontinuitet är därför en stor utmaning för henne.

– Från tre år och uppåt behöver barnen vara bland sina kompisar. Då är det viktigt att man kommer hit regelbundet, så att man inte glömmer bort det svenska språket och rutinerna på förskolan. Vi har också märkt att vädret spelar stor roll. Det är en lång procedur för vissa familjer att bara komma hemifrån. Men samhället ställer höga krav på att man ska delta i sin sfi-undervisning för att få dagersättning, vilket gör att man också lämnar barnen på förskolan.

För Anneli Engström är det viktigt att träffa både barn och föräldrar kontinuerligt, så att hon lär känna dem ordentligt. Det tar längre tid med nyanlända än med familjer som talar svenska.

– Det blir inga spontana vardagsanekdoter om barnen när man inte pratar samma språk. ”I går gjorde han si eller så, och skrattade åt det här”. Det kan jag sakna. Det småpratet får kulturtolken sköta.