– Jag började ta efter hur Stina arbetade med treorna och fyrorna. Men jag vågade inte låta dem kasta sig ut på nätet hur som helst, säger Linnea Malmsten.

Målsättningen med projektet var att barnen skulle lära sig ett antal program och bli vana användare av datorer. Sedan starten har barnen gjort massor av animerade filmer och vanliga filmer och till och med medverkat i en filmfestival. Men ständigt undrade barnen om de inte fick använda datorerna även till spel, chatt och för att se filmklipp.

– Barnen tjatade och tiggde om att få spela några minuter. De ville visa oss sin värld och sina gubbar som de skapat. Slutligen backade vi bandet och bad dem inviga oss i vad de gjorde på nätet. En helt ny värld öppnade sig för oss, berättar Stina.

Visst funderade de över riskerna med att låta barnen ansvara för sitt eget surfande och chattande med kompisar. Men de litade på sin egen kompetens på området och såg det inte som fritids uppgift att förbjuda, utan att vägleda och undervisa i virtuell social kompetens.

De förde en dialog med föräldrarna innan IKT-projektet sjösattes. De var beredda på motstånd och att inte alla föräldrar skulle vara odelat positiva till barnens datoranvändande på fritids.

Ett problem uppstod direkt vid starten. Mamman till ett barn i årskurs ett ville inte att sonen skulle spela Minecraft över huvud taget. Hon hade hört mycket negativt om spelet och ville hellre att sonen skulle vara ute och leka.

– Jag frågade ändå mamman om jag fick visa sonen Minecraft tillsammans med tre av hans kompisar. Hon gick med på det, under förutsättning att hon fick sitta med. Mamman blev väldigt imponerad av spelet och funderade över om sonen riskerade att hamna i ett utanförskap om han inte var med och spelade, berättar Linnea

De framhåller hur viktigt det är att sätta in förebyggande arbete redan i förskoleklasserna och fritids för att tidigt lära barnen att surfa säkert. Det är viktigt att ge barnen verktyg för hur de ska hantera och undvika mobbning och kränkande behandling på nätet.

– Detta måste ske innan det har hänt. Det är vår uppgift att presentera händelser som de kanske ännu inte mött på nätet. Vissa kan tycka att det är jobbigt att visa saker för barnen som de kanske ännu inte vet något om. Men troligtvis kommer det att hända. Då är de beredda och har verktyg att hantera det, säger Linnea och Stina fyller i:

– Barnen tror ibland att det är deras eget fel om något oönskat dyker upp på skärmen. Plötsligt ser de en naken människa på skärmen. Kanske tänker de: ”Vad skämmigt! Vad har jag gjort, jag berättar inte”, säger Stina.

Genom diskussioner på fritidshemmet vet barnen numera att det kan vara så att Lisa 12 år faktiskt är Bengt 47 år. Samtalen hjälper dessutom barnen att komma fram till hur man är en juste kompis på nätet. Målsättningen är att barnen både ska kunna surfa säkert och lära sig hur man uppträder mot kompisar på nätet. Det här är ett sätt att utvidga det vanliga värdegrundsarbetet även till den virtuella världen. De utgår ofta från ett dilemma och samtalet är verktyget.

I stället för att betrakta spel och nätet som något destruktivt har de bestämt sig för att lära sig mer och delta i denna för barnen så viktiga värld. Varken förbud eller filter i datorerna kan skydda barn mot omvärlden. Nätet finns i dag i varje mobiltelefon och surfplatta. Barnen måste skapa filter inom sig själva så de vet hur de ska hantera olika situationer.

Datorvärlden är viktigare än vad föräldragenerationen, skola och fritidshem kanske alltid förstår. Att aldrig få några ”gilla” på Facebook eller Instagram kan upplevas som en katastrof – som att inte bli inbjuden till ett kalas.

– Hur man mobbar har ändrat karaktär. I dag har barn åtkomst till varandra hela dygnet. Det finns barn som vaknar mitt i natten och måste kolla om något sagts om dem. Barn kan numera förföljas av en mobbare överallt, dygnet runt. Dessa olösta konflikter tar de med sig till skolan.

Numera ingår fritidspersonalen i barnens datorvärld och har där skapat sina egna låtsasfigurer i spelen – avatarer – och har kontakt med barnen genom både chattsidor och via spel .

– Barnen har fått ytterligare ett sätt att kommunicera med oss. Har det hänt något i skolan så kan jag numera dessutom höra efter hur barnet mår, även när det har åkt hem, berättar Stina.

Barnen uppskattar deras närvaro på nätet, inte bara de allra yngsta barnen utan även de lite äldre accepterar att personalen hänger på samma ställen som de på nätet.

– Oss kan de prata med om sådant de inte vill ta upp med mamma och pappa. Vi finns med dem på nätet, vi har ett gemensamt område – en gemensam värld, säger Linnea.

Trots att miljontals barn och ungdomar varje dag spelar, chattar, använder Facebook och delar bilder, är det här fortfarande aktiviteter som ibland ses som skadliga eller oviktiga.

Vilka spel och vilka videoklipp som är okej att spela och titta på under fritidstid har man kommit fram till gemensamt. Barnen tycker själva att spel som innehåller våld och blod inte ska finnas på fritids.

– Bland de lite äldre barnen har andra dilemman uppstått. Ibland tittar de på videoklipp som inte stämmer med skolans värdegrund eller klipp som är sexistiska. Men vi förbjuder inte utan använder dem som en utgångspunkt för en diskussion, säger Stina.

Pedagogernas viktigaste verktyg är att prata, diskutera och argumentera om olika fördelar och nackdelar med det barnen ser. De hoppas att det leder till att barnen själva förstår vad som är okej att titta på.

– Vi får inte reagera med ryggmärgsreflexer: ”Det där är farligt”, ”Det där ska man inte klicka på”. Utan istället öppet fråga vad de tittar på: ”Vad spännande!” ”Berätta mer – varför tycker du det här är bra?”. Ibland kommer de fram till att det de tittar på kanske inte är så bra och gör något annat istället, säger Linnea.

I dag ingår det i skolans och fritidshemmens uppgift att även socialisera in barn i den digitala världen.

– Det har utvecklats ett klimat där alla får vara med. Även barn som har haft svårt att komma in i gruppen får vara experter inom ett område som inte främst handlar om att vara trevlig och social. I dag handlar spelandet här främst om att göra det tillsammans med kompisar, säger Stina.

Spelkulturen är könsstereotyp. Killarna sitter i en grupp och spelar Minecraft och tjejerna – med ett undantag – sitter och spelar MSP. Ibland bestämmer pedagogerna att alla i klassen spelar samma spel. Men när eleverna själva får välja så delas barnen upp i pojkar och flickor. Det här är svårt att bryta.

Borta vid ”tjejbordet sitter Lina Källström och Nelly Eriksson och spelar MSP.

– De tycker att det är dumt att det blivit ett tjej- och ett killbord. Man borde sitta mer tillsammans, säger Nelly och Lina fortsätter:

– Det är en tjej i min klass som spelar Minecraft och hemma spelar jag själv ofta Minecraft, men på fritids blir det mest MSP.

Båda två tycker att det har varit jättekul att ha tillgång till datorer på fritids. Det hade ingen av dem trott när de började här.

– Vi hart lärt oss jättemycket! Som vilka sidor man kan vara inne på. Hur man ska göra för att slippa dåliga kommentarer och vad man gör om man får kränkande kommentarer. Man ska säga till en fröken och man ska inte vara tuff eller elak tillbaka, säger Lina.

Hur vanligt är det då att de får kränkande kommentarer när de är ute på nätet?

– Det beror var man är och vilka spel man spelar. Det är inte så jättevanligt. En gång var det någon som kallade mig något dumt, då blockade och rapporterade jag honom så att han blev avstängd, berättar Lina.

De berättar att det främst är under vintern de spelar datorspel och då bara någon gång i veckan. Det tycker de är lagom

Timothy Klevebäck sitter tillsammans med killarna och spelar Minecraft.

– Det är kul att man får spela på fritids. Jag spelar Minecraft både hemma och här eftersom alla mina vänner också gör det. Det är nästan alltid så att vi killar spelar Minecraft och tjejerna MSP. Jag har prövat deras spel, men det är tråkigt, säger Timothy.

Han berättar att han på fritids lärt sig mycket om datorer, till exempel hur man gör film.

– Men vi får inte spela blodspel. Vi visar vad vi vill spela och ibland säger Stina och Linnea nej.

Linnea Malmsten och Stina Hedlund föreläser om IKT på Fritidspedagogernas rikskonferenser under hösten, lararfortbildning.se

Veckan närmar sig sitt slut på Mellanhedsskolan i Malmö. Det är här vi träffas, hos fritidspedagogen Christoffer Hellgren, som dessutom är musiklärare. Utbildad 2011. Vi sätter oss i ett litet rum där personalen hänger sina kläder på stolarna som står runt det ljusa bordet. På skolgården är det fortfarande full fart och ljudet från glada elever sipprar genom byggnadens murar.

Kerstin Rosengren har arbetat längst i yrket; anställd på Johannesskolan och ledamot i Lärarförbundets lokalavdelning i Malmö. Inledde sin utbildning 1988, då fritidshemmet var en egen verksamhet skild från skolan.

Caroline Palm började sina studier 2011, praktiserar på Vollsjö skola och blir en i den första kull som går ut enligt den senaste högskolereformen, som grundlärare med inriktning mot fritidshem och legitimerad i praktiska estetiska ämnen.

Caroline: De kallar oss försökskaniner.

Christoffer: Ja, det har varit många genom åren på grund av alla dessa olika utbildningsreformer. Men jag tycker det var ganska roligt att vara försökskanin.

Christoffer har redan hunnit med att först få en behörighet i svenska, idrott och musik enligt lärarutbildningen 2001. Den förlorade han 2011 och fick den åter i maj i år sedan regeringen aviserat att hans utbildning åter giltigförklaras.

Kerstin måste gå Lärarlyftet om hon ska bli legitimerad i något ämne. Hon som har längst erfarenhet hamnar sist i linjen.

Kerstin: Jag blev förbannad när vi fick vår utbildning degraderad efter så många år. Jag har en högskoleutbildning i pedagogiskt drama, slöjd och musik. Men inga renodlade poäng, som jag kan tillgodoräkna mig nu.

Caroline: Varför får inte fritidspedagoger en lärarlegitimation kopplad till sin person utan endast till ett ämne?

Varför inte en helhetssyn?

Kerstin: Och lärarutbildningarna har inte hängt med i alla turer. En väninnas dotter som studerar på lärarutbildningen berättade att hon har läst femton poäng i fyra olika ämnen och höll på att svimma, när hon fick höra att hon måste ha 30 poäng per ämne för att få undervisa. Det är ju skandal att man inte ändrar en pågående utbildning när nya regler införs.

Caroline: Så himla dumt!

Gänget runt bordet suckar lite tillsammans. Men det är ju ändå inte främst problemen som förenar dem, utan glädjen över ett roligt yrke.

Varför valde ni att bli fritidspedagoger?

Caroline: Jag vill följa barnen genom åren för att se hur de utvecklas hela vägen från F–6. För mig känns det som ett plus att kombinera med bild som är mitt stora intresse. En del studiekamrater har valt sitt ämne för att de vill bli lärare, men slippa den långa ämneslärarutbildningen. För dem blir det en genväg och kortvariant med mindre konkurrens. Det är dessutom lättare att komma in på utbildningen till fritidspedagog.

Kerstin: Jag var 19 år. Visste inte vad jag skulle göra. Blev det av en ren slump. Vi hade ingen samverkan med skolan utan var ett komplement till hemmet. Fritidshemmet låg ovanpå fritidsgården. Barnen kom till oss på morgonen, när lärarna hade halvklass, och stannade till tio-rasten. Därefter hade vi två timmars barnfri tid. Då planerade vi och åt lunch innan barnen kom mellan tolv och halv ett.

Christoffer: Utbildningen lockade mig eftersom jag kunde bli både lärare och fritidspedagog. Jag ville ha både ock. Men i verkligheten blev det tufft. Ingen annan har den höga arbetsbelastning, som när en fritidspedagog arbetar både med ämnen och på fritidshemmet, förmiddag och eftermiddag. Det är helt enkelt inte hållbart.

Kerstin: Hur lång tid har du till planering?

Christoffer: Jag har två timmar egen planering plus två timmar tillsammans med övriga fritidspedagoger per vecka. Inom den tiden ska jag skriva omdömen. Därför har jag endast sagt ja till fritidshemmet och ett ämne.

Vad säger du Caroline om detta tuffa schema?

Caroline: Jag vet att det finns skolor där fritidspedagogen är ett slags allt i allo.

På vilket sätt är jobbet roligt och stimulerande?

Kerstin: Friheten och flexibiliteten. Vi ägde vår verksamhet, barnen och vi. Så är det nu också, men förutsättningarna är sämre eftersom barngrupperna är så stora. Idag är vi två pedagoger på femtio barn.

Christoffer: Så många inskrivna? Helt galet! Jag undrar hur yrket blir i framtiden med tanke på att vi måste ha behörighet i ämnena 2015. Kommer jobben fortfarande utannonseras som heltider? Jag tror det blir kombinationstjänster. Ska fritidspedagoger utan ämnesbehörighet bara jobba under eftermiddagarna? 50 procent … Just nu undervisar jag i en tvåa som musiklärare. Skolan använder mig i två roller och slipper anställa en renodlad musikpedagog som kostar mer än jag.

Kerstin: - Det blir fel om man inte gör något åt situationen och skriver nya kollektivavtal. Lärartjänster är ferietjänster. Det blir konstigt om man plockar bort timmar, som ingått i en lärartjänst och lägger dem på en fritidspedagog. Då måste även den personen få ferietjänst. Men det är lugnt för mig och andra gamla fritidspedagoger. De kan inte ta bort våra heltider. Jag tänker inte gå Lärarlyftet, utan fortsätter samverka genom att jobba praktiskt med NO och svenska – men utan eget ansvar för ämnesinlärningen.

Hur populärt var yrket när ni började er utbildning och hur har det utvecklats med tiden?

Kerstin: Det var inte ett bekräftat yrke i samhället. Och är inte det nu heller. Folk förväxlar fortfarande fritidspedagoger med fritidsledare.

Christoffer: Jag tycker att fritidspedagoger var en respekterad grupp 2001. Men intresset har dalat med åren. Färre och färre söker utbildningen.

Carolina: Vi var mellan 60 och 70 studenter när vi började 2011. Hälften har hoppat av.

Kerstin: Man kommer in med dåliga betyg och tvingas sluta när det inte går att hänga med längre. Och det är ju tur att vi inte får ut lärare som inte fungerar i praktiken.

Vilken status hade fritidspedagogerna i förhållande till de andra lärarkategorierna på era utbildningar?

Kerstin: Eftersom vi inte arbetade inne i skolan fanns inte den jämförelsen.

Christoffer: Man hade ju lägre status än gymnasielärare. Men du skapar även din egen status som person.

Caroline: Det tycker jag också. Status får den som klarar av verkligheten och reder ut sin praktik.

Christoffer: Vår status ökade eftersom vi även blev behöriga i skolämnen. Alla har en positiv syn på en lärare, som viktig person i samhället.

Kerstin: Jag tycker vi fritidspedagoger är minst lika viktiga, och det är ingen större skillnad på lönen.

Christoffer: Jo, på min skola har flera lärare 28 000 kronor medan fritidspedagogerna ligger runt 22 000 kronor.

Hur har utbildarna presenterat fritidspedagogernas styrka? Och hur har ni blivit peppade?

Caroline: Hos oss är det mycket tjat om att vi ska forma framtidens demokratiska medborgare. Men det känns mer som prat än pepp.

Kerstin: Social kompetens, tillit, välmående, självförtroende… det har varit honnörsord för oss. Man vinner ingenting på att skolifiera fritidshemmet. Barn behöver rekreation, eftertanke och den fria tidens lärande på sina egna villkor.

Christoffer: De idéerna måste printas ner på papper ordentligt annars blir det flum. Men jag är inte heller inriktad på att fritidshemmet ska pressa upp barnens betyg. Väggen mellan skola och fritidshem finns kvar. Resultattänkandet hamnar hos lärarna. Vi är anställda på olika villkor.

Caroline: Visst finns det många elever ute på skolorna som måste få upp betygen och där fritidspedagogerna förväntas hjälpa till. Men utbildningen är inte betygsfixerad.

Vilket var bra och mindre bra med er utbildning?

Kerstin: Jag var en tyst person i början av utbildningen. Men den fick mig att växa som människa och våga satsa på relationer till andra människor. Det är ett spel där man riskerar att bli sårad. Men om man har det modet så finns det mycket att vinna. Jag har varit ensam med 35–40 barn på fritids. Det funkar för att vi litar på varandra.

Christoffer: Jag saknar att vi inte hade lika många lärarledda lektioner som fritidspedagoger i tidigare utbildningar. De hade samma klass i tre år. Lärde känna varandra väl och fick en stark sammanhållning. Jag hamnade i det allmänna utbildningsområdet med blandade grupper av alla lärarkategorier. Vi blev aldrig något sammansvetsat team. Det var ingen stressande utbilning. Problemet var att det var möjligt att plocka kurser till döddagar eftersom utbildningen var så egenformad. Det bidrog också till att man hamnade lite för sig själv.

Kerstin: Det är viktigt att satsa på team under utbildningen eftersom det är så man sedan jobbar på fritidshemmet genom att bolla tankar och idéer.

Caroline: Vi lärare med inriktning mot fritidshem har inte haft på långt när lika många lärarledda lektioner som de andra grundlärarna. Vi har lämnats åt oss själva med eget arbete och grupparbete trots att vi går samma kurs som de andra lärarna.

Klarade utbildningen av att göra er redo att möta vardagens förväntningar och verklighet?

Kerstin: Ja, när jag gick ut. Då hade vi tid, personal och resurser att använda vår utbildning på ett bra sätt ute i verksamheterna. Men inte längre. Skolministern har monterat ner vårt yrke och barngrupperna är så stora att vår utbildning och vårt yrke inte längre passar i verkligheten. Skolresultaten har blivit sämre i takt med att fritidshemmen har avlövats och inte längre ger tid till rekreation.

Christoffer: Jag kan förankra forskningsteorierna om barn och ungdomar i verkligheten. Men vi fick nästan ingen undervisning om hur man lägger upp en vanlig lektion och vi lärde oss inga metoder för hur man skapar struktur under eftermiddagens fritidsverksamhet. Det var upp till en själv att lista ut.

Caroline: Jag har lärt mig mycket ute i verksamheten. Det är ju där vi ska sätta ihop teori och praktik. Ämneskopplingen har fungerat olika bra. Jag fick stor nytta av bildundervisningen när jag kom till Vollsjö skola. Men kurserna i specialpedagogik, sociala relationer och konflikthantering var alldeles för kompakta. Dessutom klipptes de av en kort tid innan praktiken och fortsatte när den var över. Det var inte alls lyckat.

Hur ser ni på yrkets framtid?

Christoffer: Kommunerna måste respektera vår grupp om yrket inte ska utarmas. De senaste två åren har fritidspedagogerna inte blivit prioriterade i den allmänna löneöversynen. Däremot har man gjort särskilda satsningar på samtliga övriga personalkategorier från förskola till första linjens chefer.

Kerstin: Förklaringen som gavs var att de olika stadsdelarna nu säger att marknaden för fritidspedagoger är mättad. Det behövs inga fler. Men ringer man till de olika stadsdelarna i Malmö, så stämmer det inte alls. Men den informationen har inte nått fram.

Caroline: Jag har varit mentor till ett barn i projektet Näktergalen på min fritid. Vi satsar på att stötta barn i socialt utsatta områden. Mitt mentorsbarn har vuxit så mycket under det här året. Men nu hotar kommunen med att slopa bidragen till Näktergalen. Om man varken satsar på fritidshemmet eller frivilliga projekt som ser till barnens bästa, så får vi snart ungar som driver omkring på Malmös gator.

Vad tycker ni om yrkestiteln fritidspedagog?

Kerstin: Jag har ju alltid varit fritidspedagog och känner mig trygg i den rollen. Det finns fritidspedagoger som inte klarar av Lärarförbundets t-shirt med texten ”lärare”, utan vill att det ska finnas en med texten ”fritidspedagog” också. Det stör inte mig. Jag har ju ett lärande uppdrag. Men jag har alltid varit fritidspedagog och känner mig trygg i den rollen.

Christoffer: Jag blev utbildad till lärare i fritidshem, men har alltid kallat mig fritidspedagog.

Caroline: Och jag är grundlärare med inriktning på fritidshemmet. Men jag säger ”fritidspedagog” när någon frågar vad jag utbildar mig till.

Till sist. Vad gör er riktigt glada i ert arbete?

Kerstin: Det är relationen till alla barn som ger mig glädje. Hela min yrkesroll bygger på relationer. Jag mötte en förälder till en av mina gamla elever. Hon berättade att dottern ska fylla trettio år och väntar barn. Och glömmer aldrig sitt fritidshem. Hon talar fortfarande om mig. Det gäller att skapa en styrka i varje unge, att se varje unge. Det är sann glädje för mig.

Christoffer: Min stora lycka är att helt enkelt att jag har ett arbete där jag kan ge av mig själv.

Caroline: Jag är en påhittig person och tycker det är så roligt att se glädjen i barnen när vi hittar på roliga saker tillsammans.