Många av glesbygdens skolor verkar under ett ständigt hot om nedläggning. Det är en svårlöst ekvation att samtidigt få ihop den kommunala ekonomin, bygdens överlevnad och en bra pedagogisk verksamhet. Pedagogiska magasinet besökte Kramfors för att se vad som hänt två år efter flera omdiskuterade skolnedläggningar.

Det blir ingen varning för den lärare som var den förste att bli anmäld till Lärarnas ansvarsnämnd för oskicklig yrkesutövning. Det står klart sedan Högsta förvaltningsdomstolen nekat Skolinspektionen prövning i ärendet.

Regeringen har tillsatt en kommitté för att ta fram långsiktiga lösningar för validering av kunskaper inom olika yrken och på olika nivåer.

Den nationella valideringsdelegationens arbete ska omfatta validering inom gymnasieskolan, kommunal vuxenutbildning, yrkeshögskolan, högskolan, övriga eftergymnasiala utbildningar, folkbildning samt verksamhet inom arbetsmarknad och arbetsliv.

Bakgrunden är att dagens system för validering är spretigt och svårt att överblicka. ”En person kan behöva gå igenom flera olika system för att få sin reella kompetens kompletterad, bedömd och godkänd”, skriver utbildningsdepartementet i ett pressmeddelande.

– Den här gruppen har ett strategiskt arbete och ska samordna olika aktörer. De ska sprida bra exempel, säger Isabella Enbågen, politiskt sakkunnig hos gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic, som är den som tillsätter kommittén.

Den nationella valideringsdelegationen får till uppgift att ta fram en nationell strategi för validering. Uppdraget ska vara slutfört 30 december 2019. Fram till dess ska delegationen även lämna förslag till åtgärder i olika delbetänkanden.

Svårt och tråkigt? Nej, intressant och relevant. Många av gymnasieeleverna i Karolina Bromans studie gillar kemi, men vill att den ska knytas till deras egen vardag. – De ser att ämnet är bredare än de trott och att det inte bara finns ett rätt svar på kemifrågor.

Det är alldeles för mycket negativt fokus på kemiläraryrket. Den statistik som lyfts fram i media och som visar att få studenter söker till kemi­lärarprogrammet är inte så intressant. De flesta läser sina ämneskurser först och utbildar sig till lärare efter det. Det är viktigare att titta på vilka som går ut, anser Karolina Broman.

– Jag tycker att man ska gå emot den negativa bilden. Om du är ung och läser att ingen vill bli lärare så smittar det. Det finns många som tycker att kemi är intressant och viktigt.

Även tidigare rapporter, som den nationella utvärderingen av grundskolan 2004, visade att både elever och föräldrar ansåg att kemi var det svåraste, tråkigaste och minst viktiga ämnet. Själv tyckte Karolina Broman att kemi var spännande, meningsfullt och intressant – både som elev och som lärare.

– Min bild stämmer inte med den bild som säger att ämnet är svårt och tråkigt. Elever visar en betydligt mer positiv bild än den som syns i media.

Karolina Broman är gymnasielärare i kemi och biologi, lärarutbildare och forskare. I våras disputerade hon på en avhandling om kemiämnet på gymnasieskolans naturvetenskapliga program, där hon bland annat undersökt vad eleverna tycker om ämnet, hur de upplever det och hur de löser kemiuppgifter.

Studien visar att flertalet av dem uppskattar kemi och har valt att fortsätta att läsa det efter grundskolan, ofta med målet att studera vidare på universitetet, men även för att de gillar naturvetenskap.

– Alla mina resultat visar att många elever på naturvetenskapsprogrammet tycker att kemi är intressant och relevant. De vill ha mer laborationer och att ämnet ska vara vardagsanknutet.

Gymnasieeleverna lyfter också fram lärarnas betydelse. De uppskattar strukturerade, lärarstyrda kemilektioner med ett relevant innehåll.

– En duktig och engagerad lärare är det absolut viktigaste. Det kan inte nog betonas och är viktigt att lyfta fram i den negativa debatten.

Elevernas önskningarom en större vardagsanknytning ledde in Karolina Broman på så kallad kontextbaserad kemi. Det handlar om att låta eleverna möta verkliga, relevanta exempel – i ett personligt eller samhälleligt sammanhang.

Det kan till exempel handla om vad som händer i kroppen när man dricker energidryck, tar en huvudvärkstablett eller äter choklad. Något som inte går att besvara med en kort faktamening, eftersom det kan bero på många olika faktorer.

Kemiundervisning bygger av tradition mycket på att memorera faktakunskaper. Elever är vana vid att använda utantillkunskaper när de löser uppgifter och att det finns ett rätt svar. Karolina Broman lät ungdomarna i studien arbeta med öppna frågor som kräver förklaringar och resonemang.

– Jag vill komma ifrån att eleverna ska plugga in fakta till provet.

För att lösa uppgifterna krävs ämneskunskaper. Därför koncentreras undervisningen på de kunskaper som behövs för att förstå sammanhanget. Det finns vissa begrepp, så kallade tröskelbegrepp, som till exempel polaritet inom kemisk bindning, som eleverna måste ha med sig. Det är viktigt att lärare är medvetna om och poängterar dem, påpekar Karolina Broman.

– Om man inte förstår hur atomer och molekyler sitter ihop så är det svårare att förstå hur de reagerar och fungerar.

Trots att eleverna var ovana vid att lösa den typen av uppgifter, tyckte de att de var intressanta och relevanta. Eleverna uppfattade också att de lärde sig mer och att kemiämnet är bredare än de trott.

Att arbeta med vardagsanknuten kemi ger ett tydligt ökat intresse för ämnet, konstaterar hon.

– I många andra länder har man kontextbaserad kemi i läroplanen. Där ser man att det leder till ökat intresse.

Det finns kritiker som hävdar att arbetssättet kan vara flummigt. Och det finns en risk att det blir ytligt och inte når fram till ämneskunskaperna om man inte är medveten om det. Det kan också vara svårt för lärare att ändra sitt arbetssätt, anser Karolina Broman.

– Kemin har under lång tid sett ut på samma sätt. Både lärare och elever är vana vid att skriva formler och ovana vid att resonera.

Hennes forskning handlar om gymnasieelever, men det går även att arbeta med kontextbaserad kemi i tidigare skolår. Områden som exempelvis mat är intressanta för yngre elever.

– Många barn har hört vuxna prata om att man blir lycklig av choklad. Det är spännande att prata om varför.

Hon tipsar lärare som vill testa att söka efter material på nätet, det finns bland annat bra exempel från Storbritannien och USA.

– Tyvärr finns det inte så mycket på svenska än, men jag hoppas få möjlighet att utveckla sådant material i framtiden.

I norsk skola ska alla ämnen ta ansvar för skrivandet. 2009 skrev Origo om Nadderudsprojektet, då en ganska ensamt lysande stjärna på skrivutvecklingshimlen. Vi återvänder till Nadderud och besöker även Asker, en annan gymnasieskola, för att se hur det har gått.

Lärarna bjuder på kaffeoch våfflor med grädde, sylt – och brunost, den ljuvliga men lite speciella getmesosten, som sägs vara kvintessensen av Norge. Varje torsdag kommer en pensionerad, tidigare medarbetare på skolan hit för att grädda våfflor.

Nadderuds videregående skole ligger i Bekkestua i Bærums kommun, någon mil väster om Oslo, med naturen in på knuten. Skolan är relativt ny, byggd för omkring tio år sedan med mycket råbetong, högt i tak
och stora glasfönster mot tallskogen bakom.

– Det är trivsamt här, den nya skolbyggnaden är mycket bättre än den gamla som låg i närheten, säger Randi Fritzvold, som har arbetat ett bra tag på skolan.

Hon är lärare i naturfag, biologi, kemi, teknologi och forskningslära och är en av de drivande på skolan för att skriva i alla ämnen. Randi Fritzvold var med när Nadderudsprojektet startade 2006.

Det tillkom på initiativ av lärare på skolan med anledning av den då nya norska läroplanens krav på att bland annat skrivning ska vara en grundläggande färdighet som alla ämnen har ansvar för.

Att medverka i projektet var frivilligt och från början deltog elva lärare. De träffades varannan vecka för att gemensamt läsa och diskutera elevtexter, vilka typer av texter som behövs, vilka som är karaktäristiska för respektive ämne och så vidare.

– Vi var hela tiden en ämnesövergripande grupp, som efter hand introducerade för de andra lärarna i våra respektive ämnesgrupper vad vi hade jobbat med. Nu när själva projektet är avslutat har vi skapat ”årshjul”, uppläggningsplaner för skrivning inom de olika ämnena, berättar Randi Fritzvold.

Projektet tog formellt slut 2010 men arbetet med att utveckla skrivandet fortsätter. Efter en kanske något trög start har det nu blivit till en självklar del av undervisningen, och alla nya lärare introduceras i det.

Runt fikabordet träffas i dag även lärarna Hege Knudsen och Bjørnar Tuftin samt Frøydis Hertzberg, professor emerita vid Universitetet i Oslo, som också medverkade i projektet.

När det gäller att skriva inom naturvetenskapliga ämnen ingår främst tre stora delar: IMRAD-strukturen (introduction, method, result and discussion) som standard för rapporter, femavsnittsmetoden (en metod för att strukturera facktexter), samt att arbeta med argumenterande texter.

– I projektet var vi ute efter att finna olikheterna mellan ämnena – för vi ska inte lära alla elever detsamma i alla ämnen, säger Frøydis Hertzberg.

Bjørnar Tuftin undervisar i naturfag, fysik, matematik, teknologi och forskningslära.

– En utmaning är att elever försöker använda komplicerat språk när de ska skriva i naturvetenskapliga ämnen, eftersom de uppfattar sådana facktexter som svåra, säger han.

Hans kollega Hege Knudsen är lärare i kemi, naturfag och matematik. Hon använder sig främst av femavsnittsmetoden, i alla tre årskurserna. Metoden mötte hon redan under sin lärarutbildning, genom dess främste företrädare Karl Henrik Flyum.

– Jag märker att metoden är till väldigt god hjälp för eleverna, särskilt i kemi det tredje året, när de ska svara på lite längre frågor i muntlig studentexamen. De talar friare om vi har jobbat med sådana texter, eftersom de då har lärt sig att strukturera sina tankar bättre, säger Hege Knudsen.

Både hon och Bjørnar Tuftin använder IMRAD-strukturen i flera av sina ämnen.

– Det hjälper eleverna att skriva goda rapporter och få med det rätta innehållet. Femavsnittsmetoden har jag inte jobbat med så mycket, för i mina ämnen är texterna oftast kortare och inte så resonerande, säger Bjørnar Tuftin.

Eleverna lär sig rapportstrukturerpå grundskolan också, menar han, men strukturerna varierar och är ofta mera rigida än på gymnasiet.

– Vi måste nästan ”avlära” dem! säger han.

Randi Fritzvold menar att utvecklingen inom skrivning sakta men säkert går framåt.

– Jag tycker att eleverna numera skriver bättre rapporter redan när de börjar här, än vad de gjorde som kom hit för tio år sedan. Så de har nog jobbat mycket med de färdigheterna på grundskolan.

Hon understryker att eleverna verkligen måste ha goda skrivfärdigheter för att få de högsta betygen, 5 eller 6 på skalan, som i Norge går från 1 till 6.

Även Hans Lie Helseth, lärare i matematik och fysik på Asker videregående skola, betonar att det krävs mycket god skrivkompetens för att få högsta betyg i hans ämnen. Tätorten Asker ligger ytterligare halvannan mil väster om Oslo och ingår även den i nätverket för ämnesskrivning. Röd-blå-vita vimplar i skolans tegelhall vittnar om att den dessutom är universitetsskola, det vill säga samarbetar med Universitetet i Oslo om forskning och utveckling.

Strax börjar hans nästa lektion, trigonometri för tredje årskursen i matematik på realfag, det naturvetenskapliga programmet – det vill säga skolans allra svåraste matematik. Många av eleverna siktar på att bli läkare eller ingenjörer, så det gäller att få toppbetyg för att komma in.

Hans Lie Helsethfokuserar på att förbereda eleverna inför studentproven – även när det gäller skrivning i matematik. Studentexamen är en stor sak i Norge, och innehåller prov i fyra olika delar: en muntlig examen, ett skriftligt prov i norska samt två i ”programfag”, programspecifika ämnen.

– ”Realisterna”, de som går på realfag, kan till exempel ha prov i matematik och fysik. Men exakt vilka prov varje elev kommer att få vet de inte förrän tre–fyra veckor i förväg. Ibland kan elever få studentprov redan i årskurs ett eller två.

Språkbruket i examensuppgifterna är viktigt, berättar han. Det handlar bland annat om att använda rätt formuleringar vid rätt slags uppgift, att kunna förklara och resonera logiskt, kort och koncist.

Helhetssyn, kreativitet och digital förmåga står i centrum i den nya läroplan för grundskolan som börjar införas i Finland nästa höst. I de lägre årskurserna slås en hel rad ämnen ihop till ett.

Omgivningslära. Så kallas från och med årsskiftet ett nytt ämne för elever till och med årskurs 6 i finländska skolor. Det är en sammanslagning av ämnena fysik, kemi, biologi, hälsokunskap och geografi (ja, i Finland betraktas geografi i första hand som ett naturvetenskapligt ämne). Det är en nyordning som utgår från den nya läroplanens ambition att göra skolundervisningen mer ämnesövergripande.

– För framtidens lärande räcker det inte med kunskap i enskilda ämnen, utan det måste till en bredare kompetens. Eleverna måste fostras i att lösa problem, tänka själva och vara kreativa, säger Kristian Smedlund, undervisningsråd på Utbildningsstyrelsen i Helsingfors.

Han är en av dem som varit med och utformat den nya läroplanen, vars övergripande mål är att ”utveckla elevernas mångsidiga kompetens, så att de kan hantera dagens och morgondagens komplexa samhälle”.

Bland annat införs det nya begreppet mångvetenskapliga lärområden, som tar fasta på att vissa fenomen kan och ska angripas från flera läroämnen. Alla skolor måste minst en gång per läsår arbeta ämnesövergripande kring ett tema, och eleverna ska uppmuntras att söka sammanhang mellan till exempel natur och samhälle.

– Vi har haft en ganska konservativ syn på lärande här i landet. LP 2016 är sista steget bort från klassisk katederundervisning, säger Kristian Smedlund.

I den nationella läroplanen finns sju kompetensmål beskrivna. Utifrån dessa får sedan varje kommun utforma sina lokala läroplaner, med mål och innehåll för respektive ämne och årskurs. Hela läroplanen finns tillgänglig på webben, och de skolor som vill kan dessutom dela med sig av sin lokala läroplan genom en molnbaserad webbtjänst.

– Pedagogerna kan gå in i varje enskilt ämne i den nationella läroplanen och filtrera utifrån en viss kompetens, till exempel kommunikation eller entreprenörskap. De får då fram förslag på innehållsområden, som går att använda för just den kompetensen, berättar Kristian Smedlund.

I fysik, kemi och biologi uppmuntras öppna laborationer.

– I öppna laborationer måste eleverna analysera och värdera, vara mer kreativa, än i styrda laborationer. Tanken är också att eleverna ska vara med och påverka vad de ska undersöka.

I högstadiet kommer eleverna även i fortsättningen att läsa enskilda ämnen, som fysik, kemi och så vidare. Men även där har kraven på ämnesöverskridande arbetssätt höjts.

När det gäller matematik betonar LP 2106 kollaborativa arbetssätt, både mellan elever och mellan lärare. Till exempel är det uttalat att hänsyn ska tas till både gruppens och de enskilda gruppmedlemmarnas resultat vid bedömning av grupparbeten. Undervisningen ska också bli tydligare då det gäller matematikens nytta i samhället, och vikten av digital kompetens framhålls.

– Vi har släpat efter vad gäller IKT. Men nu blir till exempel programmering obligatoriskt redan från årskurs 3.

Den nya läroplanenhar mötts med både skepsis och entusiasm.

– Omgivningsläran blir förstås en utmaning för klasslärarna, säger Kristian Smedlund.

– De har visserligen en bred utbildning, men i realiteten vet vi att många inte har tillräckliga kunskaper i fysik och kemi. Vi räknar med att lärare jobbar tillsammans för att nå de nya målen.

En skola som redan arbetar i linje med många av de nya målen är Lagstads skola i Esbo, som undervisar barn från årskurs ett till tio. Där beslöt sig lärarna på högstadiet för att börja arbeta i ämnesövergripande teman redan för ett par år sedan. Till exempel har åttondeklassarna arbetat med symmetri i ämnena matematik, slöjd, musik och huslig ekonomi, hem- och konsumentkunskap.

– Det kräver en del av lärarna, men det går. Många av dem uppskattar att samarbeta, säger Annika Fonselius, biträdande rektor.

De utvärderingar skolan gjort visar att flertalet elever, föräldrar och lärare är nöjda med det nya arbetssättet. Annika Fonselius intryck är att elevernas förmåga att se samband har ökat.

– Och det är aldrig så lugnt här i skolan som under projektperioderna.

Med ett ben i Finland och ett i Sverige har Kirsti Hemmi över 30 års erfarenhet av likheter och skillnader i de två ländernas matematikundervisning. – Det finns ett växande intresse för finska läromedel i Sverige.

Matematikläromedel har de senaste decennierna varit ett kontroversiellt ämne, inte minst i Sverige. Lärare har kritiserats för att vara för läroboksstyrda och ofta förväntas de själva skapa ett bra matematikmaterial, något som är mycket arbetsamt, anser Kirsti Hemmi.

– Det är viktigt att prata om hur man kan använda läromedel på ett bra, flexibelt sätt.

Kirsti Hemmi utbildade sig till klasslärare för årskurs 1–6 med matematik som special­ämne i Finland i slutet av 1970-talet. Efter några år som lärare rekryterades hon till Sverige för att undervisa finskspråkiga barn. Hon var också med och byggde upp den Sverigefinska skolan i Stockholm. Tanken var att stanna ett år, men så blev det inte. Först i höst har hon flyttat tillbaka, nu som professor i matematikens didaktik vid Åbo Akademi.

– Jag hade verkligen möjlighet att jämföra undervisningen, och speciellt i matematiken. Då fick jag upp ögonen för skillnaderna.

Efter ett antal år som matematiklärare på Sverigefinska skolan fortsatte Kirsti Hemmi att studera matematik och disputerade 2006 på en avhandling om bevisets roll i matematik och matematikundervisning.

De senaste åren har hon lett ett projekt vid Mälardalens högskola som jämfört svenska och finska undervisningskulturer i matematik. Där ingick bland annat studier av lärarutbildningar, läromedel, lärarhandledningar och hur svenska matematiklärare använder finska läromedel.

– Synen på vad som är bra matematik­undervisning har varit central.

Intresset började med ett projekt i Sverigefinska skolan, där många lärare hade svensk utbildning. Samtidigt handledde Kirsti Hemmi lärare i en svensk skola.

– Lärarna hade samma utbildning, men det var olika undervisning på de två skolorna.

I Sverigefinska skolan användes ett finskt material och i den svenska ett ”ganska typiskt” svenskt läromedel. Materialet påverkade mycket. Treorna i Sverigefinska skolan hade bättre resultat på det nationella provet, berättar hon.

Det finns stora likhetermellan ländernas skolsystem. Båda har en sammanhållen grundskola, generella kursplaner och förlag som producerar läromedel utan att det görs en nationell granskning. Men när det gäller synen på matematikböcker och lärarhandledningar är skillnaderna stora, konstaterar Kirsti Hemmi.

I Finland är det material som utvecklats runt läromedlen en viktig resurs för att planera, genomföra och utveckla undervisningen – särskilt för lärare i yngre år. I Sverige används matematikböcker men handledningarna har, av olika anledningar, inte haft samma funktion.

– Jag hade matematik som specialämne och kunde mycket om undervisningen, men när jag fick de finska lärarhandledningarna så var de oerhört fortbildande.

Själv härleder hon skillnaderna till slutet av 1980-talet då en mer individbaserad matematikundervisning infördes i Sverige. Eleverna skulle räkna själva, i eget tempo och med olika innehåll.

– Det går att se hur matematikböckerna formats efter undervisningens behov.

I Finland är läromedlen sins­emellan ganska lika varandra. Det finns en kärna för varje lektion som fokuserar på det som är nytt och som alla elever bör kunna. Läraren försöker hålla klassen på samma nivå och stöttar dem som har svårt att hänga med. Det kräver en bra kännedom om var eleverna befinner sig och vilka uppgifter som passar för hela gruppen respektive för individerna.

– Det går inte att ta materialet och låta eleverna räkna framåt. Lärarna måste vara professionella och veta vilka elever som gör vilka uppgifter.

Kirsti Hemmi berättar om en elev som satte henne på spåret. Han räknade i egen takt och låg 40 sidor efter de andra när hon tog över klassen. Kirsti Hemmi gjorde en specialplanering för honom och såg till att han kom i kapp. I sexan var han bäst i klassen.

– Där förstärktes idén att hålla ihop klassen. Annars hade han kommit ännu mer efter.

I Finland lär sig eleverna från början att regelbundet kontrollera sig själva. Om de till exempel har laborerat med fyra uppgifter så uppmanar läraren dem att rätta sina svar själva eller att prata med bänkkamraten, innan de går vidare. I Sverige kanske eleverna har räknat massor av tal innan läraren rättar.

– Att eleverna kollar sig själva ger läraren tid att stötta andra.

Det är också skillnad på hur läromedlen tas fram. I Finland är många lärarutbildare inblandade i processen. I böckerna finns, förutom idéer på lektioner och förslag på hur man kan introducera olika områden, mycket lekar och tips till varje lektion. Det finns också mer utmanande uppgifter för dem som snabbt behöver något att bita i.

Till böckerna hör också ofta ett konkretiserande material, som gör att eleverna till exempel kan dela tal och illustrera tiotalsövergångar.

– Då slipper läraren att klippa och laminera! Barnen lär sig snabbt att använda materialet.

Det finns ett växande intresseför finska läromedel i Sverige. I en studie använde svenska lärare ett material som översatts från finska. Ett resultat var att lärarna började använda handledningen, på ett sätt de inte gjort tidigare. De flesta uppfattade den som lätt att följa, berättar Kirsti Hemmi.

Även här blev skillnader mellan skoltraditioner tydliga. Alla lärare i studien reagerade till exempel på att de skulle ge korta läxor efter varje lektion för att förlänga elevernas lärande.

– Läxor är kontroversiellt på ett annat sätt i Sverige och föräldrar kan ha synpunkter på när och hur de ges.

Island har genomfört stora skolreformer de senaste tio åren. Men det räcker inte – nu har utbildningsministern börjat skruva på maskineriet igen.

Arbetet med Islands senaste skolreform började 2005. En ambition var att anpassa undervisningen mer till elevernas förmågor och behov. Men också att fokusera på kunskapsresultaten och elevernas kompetenser.

Sigurjón Mýrdal som är utbildningschef på Utbildningsministeriet på Island uttrycker det som att systemet med förskola, grundskola och gymnasium behövde synkroniseras.

– Delar av den isländska skolan strävade åt olika håll. Vi behövde modernisera hela systemet, säger han i en telefonintervju där även hans kollega Björg Pétursdóttir medverkar.

2008 var regeringen klar att klubba igenom den nya skollagen. Läroplaner för förskolan, grundskolan och gymnasiet lanserades mellan 2011 och 2013.

Men när grundskolan i Sverige gick mot en läroplan och kursplaner med ett tydligt centralt innehåll, kopplat till de nationella proven, gick Island en annan väg. Hur undervisningen ska bedrivas bestäms till stora delar ute på de enskilda grundskolorna. Läroplanen består av åtta ämnesområden och fokus ligger på de mål och kompetenser som eleverna ska ha nått i fjärde, sjunde och tionde läsåret.

– Precis som i Sverige har vi kriterier för de olika betygen. Faktum är att vi använde de nya svenska betygskriterierna som modell. Men vi är ganska flexibla kring hur eleverna ska nå dit, säger säger Björg Pétursdóttir.

Varje ämnesområde har sina egna kompetenser och kunskapsmål. Övergripande kompetenser och mål i matematik handlar om kommunikation, begreppsförståelse och metodanpassning. Mer specifika mål rör taluppfattning och tals användning, algebra, geometri och statistik.

I naturvetenskap, som är ett ämnes­område på Island, handlar de övergripande målen till exempel om vilken roll naturvetenskap och teknik har haft för samhället och om hållbar utveckling. Medan livet på jorden och Islands natur hör till de mer specifika målen.

Ännu är det för tidigt att se något resultat av reformerna, menar Sigurjón Mýrdal. Men när han träffar lärare får han ofta positiv respons.

– Min känsla är att de känner mer frihet att bestämma både innehållet i undervisningen och vilka metoder de ska använda, säger han.

Som exempel nämner Sigurjón Mýrdal matematik där lärarna börjat laborera mer och utvecklat metoder för att arbeta praktiskt och konkret för att främja den abstrakta förståelsen.

Men Islands resultat i Pisa sjunker. Enligt Sigurjón Mýrdal beror det dock inte på den nya läroplanen, eftersom de provskrivande 15-åringarna ännu inte hade hunnit ta del av den. Trots det vill utbildningsministern sedan två år, Illugi Gunnarsson från liberalkonservativa Självständighetspartiet, göra en del förändringar. Han menar att lärarna inte hinner ägna tillräckligt mycket tid åt ämnesinnehåll och elevernas kunskapsutveckling, eftersom de samtidigt måste arbeta med exempelvis läskunnighet, demokrati, kreativitet och annat som ska genomsyra all undervisning.

– I höstas reste en grupp från utbildningsministeriet runt i landet och kom överens med alla kommuner att de nu ska lägga energin på läsning. Senare kommer fokus att hamna på matematik, berättar Björg Pétursdóttir.

Nio läskonsulterska stötta de 170 grundskolorna och deras 4 800 lärare i det arbetet.

Island har också inrättat en motsvarighet till det svenska Skolverket. Det håller precis på att planera sitt arbete och sina insatser men troligen kommer de isländska grund­skoleeleverna till att börja med att skannas
i just läsning och matematik.

– Vår styrka är att vi är ett litet land med stor transparens. Det kan förhoppningsvis leda till att vi kan vända utvecklingen till det bättre, säger Sigurjón Mýrdal.

På Learning Tech Lab utmanas eleverna på danska Antvorskov skola av sin egen nyfikenhet. I samarbete med företag och forskare får klasserna en roll i utvecklandet av ett nytt samhälle.

Det fungerar! Glädjeropet kommer från två flickor som har gått ut på skolgården. De ska pröva om deras modell av Tivolis flygande matta kan drivas runt av solceller. Och trots att solstrålarna får kämpa sig igenom den molnkantade himlen denna höstdag, snurrar modellen.

Inne i klassrummet på Antvorskov skola i Slagelse på västra Själland sitter resten av klassen i olika grupper. Några gör ritningar på datorn, andra bygger på sina modeller eller jobbar på en beskrivning. Sjundeklassarna håller på med ett stort projekt där de ska använda kunskap som de har samlat på sig under flera år.

På Antvorskov skolafår alla elever undervisning med ett särskilt fokus på teknik. Det börjar redan i förskoleklasserna och längre upp i årskurserna deltar eleverna i projekt med olika partner, som det danska energibolaget Dong och idrottshallen i Slagelse. Skolan samarbetar också med olika forskningsinstitutioner.

Den här projektveckan ägnas helt och håller åt ämnet innovation och design. Elevernas uppgift är att konstruera ett förslag till hur det fiktiva block tre på Avedøreværket, Danmarks största kraftverk, ska fungera. Om en vecka ska de träffa representanter från Dong för att presentera sina förslag på hur kraftverket ska kunna producera energi till samhället på ett hållbart sätt i framtiden.

Olivia Birkedal och Jacob Larsen har byggt en modell som de kallar en naturlig energilekplats. Lekplatsen har grönt högt gräs och i mitten står ett stort träd. Över lekplatsen leder vita rör vatten upp mot ett kryss i mitten. Genom att trampa på stillastående cyklar kan barnen och föräldrarna pumpa upp vattnet, som skapar en fontän. Bredvid trädet står ett batteri som lagrar överskottsenergin.

Många av idéerna är visionära och fantasifulla, men grundar sig på den bas av kunskap som eleverna har fått. Olivia Birkedal och Jacob Larsen tvivlar inte på att deras modell kan fungera i verkligheten. De har tänkt igenom allt noga och tar också med sig projektet hem när de slutar skolan för dagen.

– Det är så roligt för det är ju ingenting man får i läxa. Man går och tänker på projektet hela tiden och så kan man testa sina idéer när man kommer tillbaka till skolan nästa dag, säger Jacob Larsen.

Under de veckor som klasserna går in i teknikprojekt, sträcker projekten sig över alla skolämnen. Men teknik, matematik och det naturvetenskapliga ämnet science utgör en stor del av skoldagen på Antvorskov skola även till vardags. Förskoleklasserna lär sig plus och minus med hjälp av en bee-bot, ett robotbi, som de ska programmera så att den kör rätt antal rutor fram. Några sjundeklassare har byggt en lyktstolpe som skapar sin egen el. Och i en av niondeklasserna arbetas just nu med en hemsida, där eleverna själva har filmat, klippt och fotograferat. På sidan ska flyktingar som precis har kommit till Slagelse kunna hitta praktisk information om till exempel hur man gör när man ska åka buss och om olika idrottsarrangemang.

Också skolans alla lärare får regelbundet vidareutbildning i ny teknik.

– Tanken bakom att integrera teknik och innovation i alla ämnen handlar om att riva ner barriärerna mellan de traditionellt uppdelade ämnena, eftersom det ena är en förutsättning för det andra, säger Søren Peter Dalby Andersen.

Han leder Learning Tech Lab, samlingsnamnet för den långa rad projekt i innovationsdesign och teknik som skolan har varit en del av under de senaste åren.

– Man kan inte bygga en hemsida med bara teknik. Det krävs också danska och träning i skriftlig framställning, säger han.

Inriktningen på Antvorskov skola är ett resultat av många olika ingredienser. Bland dem ett stort intresse bland lärare och ledning, samt inspiration från amerikanska utbildningsmålen Partnership for the 21st Century som handlar om att eleverna ska rustas inför ett högteknologiskt samhälle. Rektor Søren Ranthes vision är att skolan ska vara ett ställe som barnen inte vill gå hem ifrån.

Och det är i en av skolans grå, fyrkantiga byggnader som den ambitionen uppfylls: skolans teknologiska laboratorium. Här myllrar det av aktivitet. Just nu testas robotar som ska kunna ta blodprov eller flytta tunga lådor på en rymdstation.

Niklas Haim för en robotarmmed en nål, upp och ner, om och om igen. Han försöker komma på ett sätt så att den ska kunna röra sig smidigare. Niklas Haim är en av dem som kastar i sig maten på lunchrasten, för att snabbt kunna jobba vidare i laboratoriet. Han är också en av de sista som lämnar skolan på dagen, flera timmar efter att klockan har ringt ut, eftersom han vill att roboten ska fungera perfekt.

– Det var en av tjejerna i min projektgrupp som hade hört att det behövdes robotar till att ta blodprov bland sjuka människor i Afrika, berättar han.

– Afrika kändes lite långt bort, så nu bygger vi den till danska sjukhus.

Några av blodtagningsrobotens delar har gruppen själva ritat och tryckt ut på 3D-skrivarna, som står uppställda på rad längs ena väggen i laboratoriet.

Gruppen bredvid består av fyra killar som jobbar på en rymdrobot. Den ska vara med i finalen i en robottävling för 11–19-åringar på ESA (European Space Agency) i Holland i december.

– Det är på det här sättet jag vill undervisa, säger Michael Fynsk, som är lärare i fysik och ämnet science.

– Här pågår hela tiden en utveckling där eleverna blir bättre och bättre på att utveckla sina egna projekt. Det handlar om en genomgående satsning, där ledningen ger plats åt friare undervisning och betalar oss för att vara kvar här på skolan till klockan 23 på kvällen, om det skulle vara några elever som gärna vill det.

Men skolans starka fokus på teknikhar inte enbart mottagits positivt. I början var det flera lärare som kände sig provocerade av att ämnet dominerar så mycket, berättar Søren Peter Dalby Andersen.

– Men det är egentligen inte tekniken i sig som är det viktiga, utan didaktiken. Att eleverna lär sig genom ”trial and error” och får utrymme att försöka igen. I dag är min bild att de flesta är glada över hur skolan utvecklas.

Den danska grundskolan genomgår just nu stora förändringar. Samtidigt som en stor skolreform bygger om skolan från grunden, står matematik- och natur­ämnena inför en modernisering. Ämnen korsas, nya bildas och undervisningen flyttar ut från klassrummen.

Under våren 2013 lockoutades 67 000 danska läraranställda. Konflikten handlade om att kommunerna ville driva igenom nya arbetstidsregler för lärarna, en förutsättning för den stora skolreform som regeringen planerade. Många lärare upplevde att de nya villkoren skulle beröva dem planeringstid och frihet att styra över sin egen arbetsdag.

Men både de nya arbetstidsreglernaoch reformen gick igenom och under de senaste två åren har de första delarna successivt implementerats. Den innebär bland annat att eleverna får längre skoldagar och att lärarna undervisar utifrån inlärningsmål, i stället för att följa en kursplan eller ett utbildningsmaterial.

Fortfarande pågår en hetsig debatt om reformen. En tiondedel av lärarna har sagt upp sig och både lärare och elever känner tydligt av att skoldagen har förändrats. Många suckar åt långa skoldagar som inkräktar på aktiviteter och fritid. Andra jublar över det luftiga schemat, där lek och rörelse ska spela en större roll, och över kravet att eleverna ska röra på sig minst 45 minuter varje dag.

På många skolor integreras undervisningen med olika aktiviteter, vilket har mynnat ut i en stor bredd av utbildningsalternativ. Av matematik och natur­vetenskap skapas nya ämnen i kombination med till exempel slöjd eller teknik. Science, liksom design och innovation, är exempel på några ämnen som förekommer på flera skolor. Det har också dykt upp en lång rad alternativ till katederundervisningen som matematik­lektioner på golfbanan, i en skolträdgård eller på en båt ute till havs.

Steen Groðe, som är seniorlektor i matematik och specialiserad på forskning och utveckling i grundskolan på teknikområdet, bekräftar att den danska grundskolan just nu genomgår en stor förändring. Ännu har det inte påverkat undervisningen, menar han, utan det som främst sker just nu är att matematik- och naturämnena håller på att moderniseras.

Många lärare har redan tagit steget från det Steen Groðe kallar ”köpmansräkning”, traditionell huvudräkning och uppställningsuträkning. På några skolor går det långsamt, medan andra ligger i framkant och använder nya verktyg och datorprogram som en del av undervisningen. Programmering blir också allt vanligare.

Steen Groðe tror att skolreformen kan få stor betydelse för den framtida utvecklingen.

– I dag ser matematikundervisningen ut på ungefär samma sätt som den har gjort under de senaste 50 åren. Den är ett ämne för sig och mycket handlar om att lära sig olika räknesätt. Men skolreformen gör att det kan se helt annorlunda ut om några år, om reformen överlever vill säga.

Han tror att det kan skestora saker i elevernas förhållande till ämnet om lärarna frigör sig från schemaundervisningen och i stället använder den frihet de nu har till att undervisa på nya sätt. Till exempel genom att låta eleverna lära utifrån sina egna intressen.

– Om utbildningen blir mer individuellt anpassad och samtidigt integrerar matematik- och naturämnena i ett praktiskt sammanhang, kan det göra att alla elever går ut skolan med en känsla av att de är bra på matematik och förstår hur de ska få användning av det de lärt sig, säger Steen Groðe.

I Origos majnummer, 3/2015, hette temat Vässa språket och handlade om att arbeta med språket i alla ämnen. Det visade sig ligga helt rätt i tiden och vi på redaktionen är jätteglada för det. Vid flera tillfällen de senaste åren har vi skrivit om metoder som reading to learn och genrepedagogik, och vi har besökt flera pionjärer i Sverige. Det väckte nyfikenhet hos flera av er läsare redan då, men nu upplever jag att intresset verkligen finns på bred front. Jag gissar att det är en kombination av faktorer: dels finns det nu både forskning och goda förebilder som visar att det ofta är ett framgångsrikt sätt att arbeta, dels möter allt fler lärare numera elever med annat modersmål än svenska. Så vi på redaktionen vill gärna höra mer av er som har erfarenheter av att jobba språkutvecklande i Origos ämnen – det här är intressant att fortsätta berätta om.

Vi är också intresserade av att höra från er som arbetar med kartläggning av nyanländas kunskaper i era ämnen. Hur gör ni på er skola? Samarbetar ni med modersmålslärare eller sva-lärare? Vilka är era erfarenheter? Skriv till oss!

Nästa nummer av Origo kommer ut lagom till Matematikbiennalen i Karlstad. Ni som har möjlighet – åk dit! Det brukar vara en riktig energikick för alla mattelärare som är där. Jag hoppas att vi ses!

För galaxforskaren Maria Sundin är steget mellan rymden och hästsport inte långt. Hon använder samma tekniker för att mäta stjärnors rörelser som när hon undersöker hur hästar rör sig.

– Det är nog inte så många forskare som har eget passerkort till Sveriges Radio, säger Maria Sundin och skrattar när hon drar sitt kort vid inpasseringen till Kanalhuset i Göteborg.

I en studio på tredje våningen ska hon och programledaren Rasmus Persson spela in veckans rymdrapport till radioprogrammet Christer och Morgan rapporterar som sändes under hösten i P3.

– En lyssnare undrar om det går att bygga hus på månen, vill du säga något om det? frågar Rasmus Persson när han bläddrar bland lyssnarnas chattfrågor i sin mobiltelefon.

Rymdrapporten ska handla om fenomenen supermåne och blodmåne, som kunde ses på natthimlen helgen efter sändningen.

– Jag är alltid nervös när jag ska spela in med Maria. Jag vill inte ställa alltför korkade frågor eftersom hon är så kunnig, erkänner Rasmus Persson innan de går in i radiostudion.

Inspelningen går snabbt. Efter fem minuter bakom mikrofonerna är båda nöjda. Men när Maria Sundin kommer ut från studion och ser de blygrå regnmolnen som hänger tunga utanför redaktionens panoramafönster, suckar hon djupt.

– Det vore typiskt om det blir molnigt på söndag natt. Nu när jag har uppmanat lyssnarna att hålla sig vakna för att uppleva den röda supermånen.

När det sker någotspeciellt i rymden intervjuas Maria Sundin flitigt i tv, radio och tidningar. Hon är också återkommande expert i radioprogram som Vetandets värld och P4 Extra. Under ett och ett halvt år blev hon ”Rymd-Maria” för lyssnarna när hon rapporterade om veckans rymdnyheter i det numera nedlagda programmet Christer och Morgan rapporterar. Men till vardags är Maria Sundin universitetslektor och undervisar och forskar på Institutionen för fysik vid Göteborgs universitet. Det som skiljer henne från många andra forskare är att hon strävar efter att nå ut med sina kunskaper till allmänheten.

– Jag vill fånga upp människor som annars inte skulle komma i kontakt med astronomi och väcka deras intresse. Som forskare vid universitetet ingår det i mina uppgifter att berätta om vad jag gör. På så sätt ger jag skattebetalarna något tillbaka.

I stället för att svänga sig med matematiska formler och fysiska lagar strävar hon efter att förklara på ett begripligt sätt. Hon kopplar gärna ihop astronomi med andra naturvetenskapliga och humanistiska ämnen och håller i flera populärvetenskapliga universitetskurser – med namn som Mission to Mars, Etnoastronomi och Astronomi i konstens historia.

Hennes rymdintresse startade redan i nioårsåldern.

– Det var ett avsnitt i tv-serien Månbas Alpha, när de åkte med månen genom ett svart hål, som var avgörande. Jag blev alldeles fascinerad och ville veta mer om hur svarta hål fungerade. Pappa hade en bok om planeter som jag läste och sedan kastade jag mig över det mesta om astronomi som kom i min väg.

Maria Sundin berättar att hon hade väldigt lätt för sig i skolan och fick hoppa över en klass. På mattelektionerna räknade hon snabbt klart uppgifterna och ägnade tiden åt att hjälpa kompisar.

– Det var nog redan då som jag grundlade min drivkraft till att lära ut.

Trots framgången i skolan fanns det något som var roligare än skolarbetet. Hästar. Än i dag är astronomi och hästar hennes två stora intressen.

Som 18-åring, efter att ha läst naturvetenskaplig linje på gymnasiet, började Maria Sundin läsa Teknisk fysik på Chalmers.

– Det var helt mitt intresse som styrde det valet. Mina föräldrar är inte akademiker. Pappa jobbade inom skeppsindustrin och på Volvo och mamma var dagbarnvårdare. Det var en ny värld som jag kom till.

Men starten blev tuff. Hon hade inte behövt anstränga sig i skolan tidigare och saknade studieteknik. Efter två år gjorde hon studieavbrott och jobbade som truck­förare och reste jorden runt. Sedan återvände hon till Chalmers.

– När jag fick chansen valde jag kurser som var kul. Det blev den ena kursen i astronomi efter den andra.

Examensarbetet handlade om krockande galaxer. Men det är inte bakom ett teleskop, utan vid datorn, som Maria Sundin bedriver sin forskning.

– I datorn kan jag simulera galaxers och stjärnors rörelser. Vid ett tillfälle fick jag fram en galax som hade formen av ett öga. I samarbete med amerikanska kolleger upptäckte vi tjugo ögongalaxer på astronomiska bilder. En av dem fick vi chansen att fotografera med Hubbleteleskopet. Den blev sedan omslagsbild på New York Times. Det var en riktig glädjekick!

Sedan tre år tillbakaforskar Maria Sundin även om hästsport. Det kan verka långsökt, men hon har kommit på att det går att använda samma mätmetoder för att studera hästars rörelser som man använder för att studera stjärnors rörelser i galaxer. Eftersom hon gillar att placera forskningen i nya sammanhang, har även hästsportforskningen fått sina förgreningar.

– Jag samarbetar med en filosof. Vi funderar till exempel över frågan om vad som händer om vi tar med oss hästar ut i rymden. Ämnet kallar vi för filoastrohippofysiksofi.

Maria Sundin har hela tiden nära till skratt. Men det finns även ett allvar när hon pratar om existentiella frågor som hör ihop med rymden. Den tveklöst vanligaste frågan som hon får är om det finns liv i universum. Hon tror själv att chanserna är relativt goda för det, i synnerhet nu när det upptäckts vatten på Mars.

– Troligast rör det sig i så fall om liv i bakterieform. På jorden var det under flera miljarder år bara bakterier som existerade. Men vem vet? Det kan finnas former för liv som vi kanske inte ens kan föreställa oss.

Om den dagen inträffar när det påträffas liv i rymden, vet Maria Sundin vad hon gör.

– Då vill jag rapportera live i radio.

… Johanna Elvsén, lågstadielärare vid friskolan Segersta nya skola i Bollnäs, som under hösten avslutar sina distansstudier i hem- och konsumentkunskap, år 1–6, via Lärarlyftet vid Högskolan Kristianstad.

Varför har du valt att läsa hem- och konsumentkunskap på distans?

– Jag jobbar på en friskola och vi är bara fyra lärare här, allt som allt. Det fanns planer på att skolan skulle läggas ner, man trodde inte att vi kunde få behöriga lärare i alla ämnen. Men vi bestämde att vi fyra skulle läsa in så att vi täckte upp alla ämnen, jag valde då hem- och konsumentkunskap. Det lockar mig, matpolitik och tillsatser i maten har alltid intresserat mig.

Vad har varit bra?

– Vi har haft fyra fysiska träffar under två terminer. Jag har inte undervisat i hem- och konsumentkunskap tidigare, så matlagningsbiten tillsammans med de andra är värdefull för mig. Jag minns särskilt en övning då vi skulle laga färdigmat, fast på egen hand. Vi jämförde smak, pris och miljöpåverkan. Färdiggratängen smakade verkligen inte alls gott, i jämförelse.

Vad har varit mindre bra?

– Jag saknar det som handlar om konkreta praktiska tips, om bedömning, dokumentering och planering.

Vilket stöd du har fått för att kunna gå kursen?

– Från min skola har det varit väldigt bra. Jag bor ju långt bort, i Bollnäs, så jag har fått resor och boende betalt, men också litteratur och nedsättning i tjänsten med två dagar i månaden för studier. Men pratar man runt på kursen så märks det att vi har det väldigt olika.

Glöm mejl, sms och telefon. Sätten att kommunicera förändras snabbt och just nu är troligen Snapchat, Kik och Instagram dina elevers nätfavoriter.

I dag har så gott som alla elever en egen Iphone eller Android-telefon. Det här har förändrat sättet att kommunicera, och på bara några år har traditionella kommunikationskanaler ersatts av helt nya. En undersökning som II-stiftelsen har gjort visar exempelvis att färre än hälften av de yngre tonåringarna brukar mejla. I stället kommunicerar de med tjänster som Snapchat och Kik.

Ungdomarnas favorittjänster har bara några år på nacken, och att ha koll på dem kan med andra ord vara svårt. Vi hjälper dig med en snabböversikt över elevernas favoriter när det gäller chatt och sociala medier:

Instagram

Vad? Instagram är en Facebook-konkurrent som fokuserar på bilder i stället för text. Användaren lägger ut foton eller filmer tillsammans med korta bildtexter, och sedan kan vännerna gilla och kommentera.

Varför?Att använda Instagram är lätt, eftersom mobilappen även har en kamera och en kraftfull redigeringsfunktion. Det går även att lägga ut bilder på andra tjänster som Facebook och Twitter – direkt från Instagram-appen.

För vem?Instagram lockar framför allt lite äldre ungdomar. 94 procent av alla flickor på gymnasiet använder Instagram minst en gång i veckan.

Läs mer: www.instagram.com

Snapchat

Vad? Snapchat är ett populärt chattprogram som även kan skicka foton och video.

Varför? Poängen med Snapchat är att bilder och videoklipp inte sparas hos mottagaren. Han eller hon kan titta på dem i cirka tio sekunder innan de försvinner med automatik. Tanken är förstås att inga pinsamheter ska ligga kvar i telefonen. (Det är dock ingen garanti, det finns sätt att trots allt spara bilden. Kan vara bra information till elever som använder programmet mycket…)

För vem? Snapchat är populärt bland alla ungdomar, men i likhet med Instagram är det gymnasieflickorna som är storanvändare. 90 procent av de äldre tonårsflickorna använder Snapchat minst en gång i veckan.

Läs mer: www.snapchat.com

Kik Messenger

Vad? Ett chattprogram där det både går att hålla kontakten med en person och hel grupp. Precis som Snapchat klarar Kik såväl text som bilder och video.

Varför?Många liknande program är kopplade till användarens telefonbok och den som vill få kontakt måste med andra ord lämna ut sitt telefonnummer. På Kik skapar man i stället ett användarnamn – som kan vara mer anonymt!

För vem?Kik används mest av de yngsta, och över 70 procent av pojkarna på låg- och mellanstadiet använder tjänsten varje vecka. På gymnasiet är dock intresset svalt.

Läs mer: www.kik.com

Facebook

Vad?Med runt 70 procent av svenskarna som användare behöver Facebook knappast någon presentation. Förutom sociala tjänster som att dela bilder, filmer, länkar och uppdateringar har Facebook även en egen chatttjänst: Facebook Messenger.

Varför? Den stora poängen med Facebook är att alla är där. Eleverna kan hålla kontakt med både läraren och mormor – på gott och ont.

För vem? Bland gymnasisterna har Facebook fortfarande en stark ställning, och nio av tio använder det varje vecka. För de yngre är motsvarande siffra dock bara runt 50 procent.

Läs mer: www.facebook.com

Google+

Vad?Googles försök till Facebook-dödare har inte blivit den succé som företaget hoppades på. Den innehåller dock många intressanta funktioner, exempelvis Hangouts, som är ett verktyg för att videochatta.

Varför? Google+ är tätt integrerad med andra Google-tjänster som mejltjänsten­ Gmail och mobilsystemet Android. För många kommer Google+ alltså på köpet.

För vem? Nästan var femte pojke på låg- och mellanstadiet använder Google+ varje vecka.

Läs mer: plus.google.com

Whatsapp

Vad? Whatsapp är ett så kallat instant messaging-program, alltså en konkurrent till exempelvis Kik. När Whatsapp lanserades var den framför allt ett gratisalternativ till sms, men i dag använder många det även för bilder, ljud och video. Det går numera även att ringa röstsamtal via Whatsapp.

Varför?Den som använder Whatsapp behöver inget användarnamn. I stället används telefonnumret, och tjänsten integ­reras i smarttelefonens telefonbok. Idén är med andra ord att det ska vara enkelt att använda.

För vem?Olika sorters instant messaging-program används av ungdomar i alla åldrar. 92 procent av pojkarna på gymnasiet använder någon sorts program minst en gång i veckan.

Läs mer: www.whatsapp.com

Skype

Vad?Skype är det mest kända programmet för att ringa via internet. Det går även att använda Skype för videosamtal.

Varför? Att ringa till andra Skype-användare är gratis, medan det går att ringa billigt till fasta telefoner i hela världen.

För vem? Skype är framför allt stort bland pojkarna. Cirka 50 procent använder tjänsten minst en gång i veckan. +

Läs mer: www.skype.com

Vilken trist bok tänkte jag när jag först fick Undervisa i teknik av Myrtel Johansson och Maria Sandström i min hand. Detta för att den var svartvit och bestod av massor med text. Men ack vad jag bedrog mig. Jag skulle önska mig fler av samma typ i olika ämnen.

Det här är en bok som alla som kommer i närheten av teknikämnet borde ha i sin hand! Jag som ”gammal” lärare som inte läste teknik i min utbildning, blev väldigt inspirerad av innehållet. Även om jag gått många fortbildningar så har jag aldrig fått ämnet så klart beskrivet för mig.

Hade boken funnits tidigare tror jag att många fler lärare skulle ha tagit till sig teknikämnet. Jag tror – eller snarare vet – att det fortfarande fuskas bort i många skolor.

Det är imponerande att författarna i en så, till synes, tunn bok får med allt som behövs för att kunna undervisa i teknik. Här finns det Lgr 11 säger om ämnet, faktatexter, olika resonemang och reflektioner samt massor med roliga lektionstips.

Författarna börjar med att betona vikten av att teknik är ett eget ämne. De tar också upp riskerna med att integrera det med andra ämnen. Man kan tycka att det här med genusperspektivet inte ska behöva tas upp 2015, men fakta talar sitt tydliga språk…

Det historiska perspektivet och vad som är teknik förklaras på ett lättbegripligt sätt. Exemplet med de tre stenarna är lysande. Den första stenen hittas på stranden, den andra är en fossil och den tredje stenen är krossad, makadam. Av dessa tre är det bara den krossade som är ”teknik”, alltså tillverkad av människan. De andra är naturföremål.

Författarna tar också upp varför man ska läsa ämnet teknik. Vi som arbetar i skolans värld vet ju och förstår att vi utbildar elever till ett framtida samhälle. Och är det något som det är brist på så är det folk inom teknikbranschen.

Det blir också tydligt hur språkutvecklande teknikämnet kan vara. Elever med annat modersmål än svenska får otroligt mycket stimulans när de sätter ord på det som händerna gör och när de förmedlar sina tankar till kamraterna. I boken finns tips på hur man kan hjälpa nyanlända elever in i ämnet. Samtidigt lär de sig skolord som sax, penna, linjal och mäta.

Författarna har insikt i att lärare i dag har många uppdrag och att tiden för att förbereda lektioner är knapp. Att de har tolkat kursplanen och samlat mängder av fakta, tips och inspiration gör att jag kommer att rekommendera Undervisa i teknik till mina kollegor.

Kanske kan vi också få tid att diskutera innehållet. Här finns flera intressanta reflektioner som det kan finnas fler svar på. Ett plus är att boken – titeln till trots – vänder sig till hela grundskolan. Det ger en röd tråd genom alla skolår.

… Musse Hasselvall, tv-profil och kampsportare som nyligen lett en serie om mobbning och som föreläst för idrottslärare om ruffie.

1. Ruffie är en slags brottning som utförs två och två. Varför tror du att den passar i skolan?
   – Man får både samarbeta och kämpa mot varandra. Man gör det på ett roligt sätt, och jag tycker ibland att vi är lite rädda för kampen och försöker trycka ner den. Kampen bygger på förtrolighet och ärlighet, som jag tror är viktigt att öva.
    
2. Du har varit programledare i en serie från UR om mobbning. Är idrott och hälsa särskilt känsligt med risk för att bli retad?
   – Det behöver inte vara så. I skolan var jag verkligen dålig på sport men jag blev inte retad. Idrotten i skolan är ändå ett ämne där det kan ske mycket mobbning, som i omklädningsrummen. Det finns också tillfällen att se hur illa det kan vara med mobbningen till exempel om eleverna ska välja lag.
    
3. I serien gör du upp med ditt förflutna som mobbare. Vad gjorde du i skolan?
   – Jag har tyvärr gjort hela registret av vidrigheter. Fryst ut, mobbat, retat och slagit. Jag tyckte att programmet var ett bra tillfälle för mig att ta tag i det. Man måste se till sig själv och det är lite det serien handlar om. Det är därför som den heter Det handlar om dig.
    
4. I serien möter du dem som du har mobbat. Hur var det?
   – Det var jobbigt men också väldigt utvecklande. De var tydliga utan att vara taskiga och utan att ta tillfället i akt att ge igen. Det var imponerande i min värld.
    
5. Har mobbning påverkat dig som vuxen?
   – Som mobbare tar man nog mer utrymme än många andra. Det här mönstret kan jag ta med även nu som vuxen men absolut inte som förut. Jag kan nog ändå bli lite oskön om något inte stämmer på jobbet.
   – När vi under inspelningen träffade en kille som beskrev mobbare så blev jag berörd av det. Han beskrev sådana egenskaper som jag ofta fick komplimanger för, som att jag tog för mig och vågade säga saker.
    
6. Kan den här serien påverka ungdomars attityder och beteenden?
   – Ja, det tror jag verkligen då man känner väldigt mycket i serien. Vissa avsnitt är hjärtskärande, till exempel när en pappa berättar om sin son som tog sitt liv vid 13 års ålder på grund av mobbning.
    
7. Programmen tar upp medlöparna. Hur ser du på deras roll?
   – Det är ett smart sätt att ta sikte på dem som ser på men inte gör något, eller som är med genom att skratta. Både mobbare och medlöpare måste se till sig själva och de kan göra skillnad.
   – Jag tycker nog att det har varit lite löst kring hur man kommer åt mobbning i Sverige. När den mobbade flyttas till en annan skola blir det en dubbel bestraffning. Så hanterades mobbning även när jag växte upp.
    
8. Hur ska en lärare vara för att motverka mobbning?
   – Man måste orka se och man måste våga ta i det. Det här tar väldigt mycket energi samtidigt som man ska sköta sina andra delar i jobbet. När det handlar om utfrysning kan det ske genom finlir som det är svårt att få syn på.

På Fredrika Bremergymnasierna arbetar 15 lärare i idrott och hälsa. De har eget lärarrum, samarbetar intimt – och så bjuder de varandra på frukost varje vecka.

– Redan under min utbildning drömde jag om att få jobba på en skola med många kollegor. Det är inte så vanligt, men här är vi femton stycken! Vi samarbetar intimt med varandra hela tiden, berättar han.

Veckan för honom och för de andra lärarna i idrott och hälsa på Fredrika Bremergymnasierna startar med färska fullkornsfrallor, nybryggt kaffe och uppiggande diskussioner.

– På andra skolor har lärarna kanske ämneskonferenser ett par tre gånger per termin, men vi har det varje vecka – alldeles frivilligt, berättar Kalle Bergman, förstelärare och ämnesansvarig för idrott och hälsa.

För frukosten som de turas om att bjuda varandra på är i själva verket en ämneskonferens, en och en halv timma lång. Under angenäma former, men med noggrann dagordning och protokollförare gör lärarna alltifrån att diskutera fram nya teman för lektionerna och utveckla nya arbetssätt för eleverna att använda sin läsplatta eller bärbara dator till att förbereda för den kommande friluftsdagen.

– Peppar, peppar har vi aldrig haft några konflikter. Det betyder inte att vi alltid tycker samma sak. Tvärtom! Alla ska inte tycka som jag. Det ska vara högt i tak, saker ska stötas och blötas för att utvecklas, säger Kalle Bergman.

Han betonar att kollegiet i sin helhet besitter en otrolig kompetens och så drar de hela tiden nytta av varandras kunskaper, även om de inte har så mycket formellt samarbete.

– Vi deltar inte i varandras lektioner, har sambedömning eller så men vi har inga stängda dörrar hos oss. Vi hör och ser varandra. Vi ber varandra om råd: Hur skulle du bedöma det här momentet eller hur skulle du göra med den här eleven?

Tillsammans har de femton lärarna arbetat fram både innehåll och bedömningsgrunder för undervisningen, med utgångspunkt i gällande styrdokument förstås.

– Vi har strukturerat upp ämnet och skapat ett kursupplägg som består av sju centrala arbetsområden eller teman, som är gemensamt för alla klasser. Utöver det har varje lärare ett frirum. Där kan vi färga in arbetet mot examensmålen utifrån våra elever och vår egen person, förklarar han.

Mattias Lindahl som varit 2,5 år på skolan tycker att det är fantastiskt med så många kollegor.

– Det är underbart. Särskilt när man är ny. Jag har inte behövt hålla på så mycket med planering utan har i stället kunnat koncentrera mig på att utveckla min egen lärarroll och undervisning, berättar han när han lämnat frukostmötet och satt i gång dagens första lektion.

Det är femton elever från fordonsprogrammet som ska ha sin premiärlektion i skolans gym.

De ska få träna på pullovers, militärpress, axelpress, kickbacks, liggande tricepspress och en rad andra moment. De är taggade men först drar Mattias Lindahl ordningsregler och ritar streckgubbar på en whiteboardtavla för att visa hur muskler och leder hör ihop.

– Det gäller att alltid ha en stolt hållning i gymmet. Bröstet ut och ryggen rak, så minskar risken för skador, förklarar han.

Bra skor, rätt teknik och lagom tyngd på vikterna är också viktigt liksom att hålla ordning och ställa tillbaka vikterna efter sig. Några har inte bytt om. De ska inte vara med. De får inte vara med.

– När vi hade uthållighet som tema och de inte hade något ombyte då ”kunde de absolut inte vara med” men nu här i gymmet vill de gärna vara med, fast de inte har kläder med sig. Det får de inte. Det är för att de ska lära sig, säger han och föser samtidigt upp en av eleverna ur en av apparaterna.

Lite motsträvigt tar eleven i stället, efter Mattias Lindahls instruktioner, papper och penna för att följa och notera klasskamraternas ansträngningar och vilka muskelgrupper som de sätter i rörelse.

Ien annan delav den stora idrottshallen får den elev som varit sjuk och därför inte kan vara med på Pasi Varonens lektion i ultimate frisbee, sina instruktioner:

– Studera de andra, en och en. Kolla hur mycket de rör sig och hur de rör sig. Lite senare gör vi ett avbrott och då får du ge feedback till klasskompisarna.

Totalt kommer varje vecka flera tusen elever för att utnyttja de möjligheter som Torvalla idrottsplats och idrottshall ger. Tolv elever från teknikprogrammets tredje årskurs springer sig just nu svettiga i sina försök att fånga de vackert rödlysande diskarna som Pasi Varonen elegant singlar genom luften.

Kalle Bergman som sitter kvar i lärarrummet och administrerar berättar att idrotten alltid haft en stark ställning på den här skolan. Han om någon bör veta. Han gör sitt trettionde år på Fredrika Bremer. De senaste tretton som ämnesansvarig. Nu jobbar han med logistiken inför den kommande friluftsdagen. Tre klasser varje dag i flera veckor ska ge sig ut i naturreservatet och vandra, lära om allemansrätten och kanske njuta av stillheten och de vackra höstfärgerna.

När han beskriver skolan så är den trots sina träningsmöjligheter ganska lik andra skolor i Stockholms läns ytterområden. Skolor som slåss med knappa resurser och har elever från socio­ekonomiskt utsatta familjer. Elevernas frånvaro är ett stort problem också i idrott och hälsa.

Även om ämnet tillhör de populäraste på skolan så lyckas Kalle Bergman och hans kollegor knappast locka de elever som inte kommer till de andra ämnena heller.

– Nej, men för dem som kommer vågar jag påstå att många lyckas bättre i ämnet idrott och hälsa än i andra gymnasiegemensamma ämnen. Och studier har visat att fysisk aktivitet leder till bättre inlärningsförmåga. Vi tycker att idrott och hälsa är skolans viktigaste ämne. Som tur är har vi en skolledning som tycker som vi.

Därför har eleverna 75 minuter idrott och hälsa i veckan, under hela gymnasietiden.

– Det tror jag ingen annan gymnasieskola i landet har, säger han.

Till det ska läggas de tre friluftsdagarna när de gör sådant som inte ryms under lektionerna, som att paddla kajak i sjön Rudan, eller vandra i Tyresta nationalpark, laga lunch på stormkök och ta sig en titt i reservatets naturrum som avslutning.

På vägen lär sig eleverna saker som hör samhälls- och naturämnena till, men något regelrätt samarbete med lärare i andra ämnen har inte lärarna i idrott och hälsa.

– Jo, vi sitter alla med i arbetslagen för de olika programmen på skolan. Där möter vi de andra lärarna. En del av dem har varit imponerade, sagt vad ambitiösa ni är. Kanske har vi gett dem lite inspiration. Jag tycker att jag kan se att det börjar bli mer samverkan mellan lärarna i andra ämnen också. Vi har nog fungerat lite som modeller för andra skolor och för andra ämnen på vår egen skola också, säger Kalle Bergman.

I förberedelseklassen är lektionen bara toppen av isberget. När eleverna kommer dit har de redan sett filmen, översatt receptet och tränat på de viktiga begreppen. Vissa har redan bakat pizzan.

– De har inte ananas på.

Själv har han följt receptet till punkt och pricka och motvilligt lagt på den konserverade frukten. Resursläraren Pia Johansson förstår inte problemet.

– Gillar ni inte ananas? Det som är så gott på Hawaiipizza, tycker hon.

Eleverna, som kommer från bland annat Ukraina, Kina, Syrien och Irak, ser skeptiska ut.

– Vad skulle ni ha lagt på om ni hade fått bestämma? undrar Charlotta Ekström, hem- och konsumentkunskapslärare.

– Oliver kanske, föreslår Talal Zakour.

Förberedelseklassen i Valstaskolans årskurs 7–9 i Märsta är uppdelad i två grupper. I den ena gruppen går elever med liten eller ingen skolbakgrund. I den andra går de som har gått i skolan i hemlandet. Och det är de som har hem- och konsumentkunskap i dag. Lektionen har pågått i en dryg timma men vi måste gå tillbaka till starten för att inte missa det inledande språkmomentet.

Knåda, deg, fingervarm, jäsa, kavla, riva och skära. Pia Johansson antecknar på vita tavlan medan Charlotta Ekström förklarar med hela kroppen.

– Vilka ingredienser ska vi ha då? frågar hon sedan.

– Fingervarm, säger en elev.

– Kryddmått, chansar en annan.

– Nej, ingredienserna är det som är i degen, säger Charlotta Ekström och knådar med händerna i luften.

Nu fattar eleverna och räknar upp ingredienserna i snabb följd.

– Olja.

– Salt.

– Vetemjöl.

– Jäst.

Ett grundligt förarbeteär a och o i undervisningen av nyanlända, enligt Charlotta Ekström. Därför flippar hon sina lektioner.

– Vad har ni haft för läxa? frågar hon eleverna.

– Titta på filmen där du bakar pizza, svarar Wiktoria Woroniec.

Eleverna har också använt delar av en lektion i svenska som andraspråk för att förbereda sig. Charlotta Ekström är nämligen lärare i båda ämnena.

– Vi har läst och pratat om receptet och eleverna fick vissa av orden i läxa, förklarar hon.

Hon tycker att det är viktigt att gå igenom recept och andra texter med eleverna i förväg. För det är inte alltid hon själv ser vad som är svårt i en text.

– Om jag skriver ”smör och socker” så kan det vara och:et som ställer till det, berättar hon.

Åter till lektionen där det blivit dags att bilda par vid köksstationerna. Eleverna drar namn­lappar ur en kastrull och tilldelas en partner vid spisen. Polske Kristian Skibinski, som kom till skolan för tre dagar sedan, ser lättad ut när han lottas ihop med Wiktoria Woroniec, som också är från Polen. Men glädjen blir kortvarig.

– Ni får kök nummer åtta. Men ingen polska, nie Polski, förmanar Pia Johansson som vill att de ska träna på svenskan.

Eleverna tar snabbtplats vid spisar och bänkar för att värma vatten, lösa upp jäst, blanda mjöl med salt och knåda deg. De verkar taggade inför uppgiften och väldigt angelägna om att allt ska bli rätt.

Det senare är vanligt bland nyanlända, enligt Charlotta Ekström. Hon kopplar det till deras bakgrund i mer auktoritära skolsystem. Hon får ibland påminna om att det är okej att misslyckas.

– De kan bli jätteledsna om en kaka blir bränd och tror att de ska bli utan betyg, förklarar hon.

Vissa av paren som jobbar ihop i köket har inget gemensamt språk. Men de verkar vana vid situationen och lyckas kommunicera med hjälp av gester. Runt omkring finns språkkunniga kompisar som gärna översätter. Mahammedali Babayev är en särskild tillgång i det avseendet:

– Jag talar azerbajdzjanska, turkiska, ryska, engelska och svenska.

Lärarna Pia Johansson och Charlotta Ekström kryssar runt bland eleverna, inte så mycket för att ge instruktioner som för att sporra dem att använda sitt svenska ordförråd. Lärarna upprepar den enkla frågan ”Vad gör du?” i varje kök. Kristian Skibinski, som knappt kan ett ord svenska, ler lite osäkert där han står och tvättar degen av fingrarna. Charlotta Ekström svarar själv.

– Du tvättar. Två händer. Du tvättar händerna, säger hon.

Sedan går hon vidare till Talal Zakour som river ost.

– Vad gör du? undrar hon.

– River ost! Det har jag sagt flera gånger. Ni frågar hela tiden, säger han och skrattar.

Pizzadegen kavlas ut och tomatsåsen smetas på. Alla bidrar, ingen maskar och alla verkar hålla sams trots stressen i köket.

– De här elevernavill så mycket och är så motiverade, konstaterar Charlotta Ekström som arbetat i skolans förberedelseklasser i fyra år.

Men en och annan kulturkrock har hon också upplevt, ofta kring frågor om könsroller och jämställdhet.

– När jag presenterar mig och säger att jag har två söner kan jag få kommentaren att jag måste skaffa en dotter som kan hjälpa mig i hemmet, nämner hon som exempel.

Den typen av uttalanden vill hon gärna bemöta.

– Vi måste vara tydliga med att vi vill ha ett jämställt samhälle, säger Charlotta Ekström.

Vissa elever som kommer till klassen har en negativ attityd till hennes ämne.

– De ser ut som frågetecken när de kommer in i salen första gången. I deras värld är det bara tjejer som lagar mat och inte en chans att de skulle ställa sig i köket hemma.

Ibland händer det att någon vägrar delta. Då måste man ta tag i det direkt, tycker Charlotta Ekström.

– Jag tar hjälp av en modersmålslärare för att prata med både eleven och föräldrarna. Jag gör klart för föräldrarna vad vi förväntar oss av deras barn. Då brukar det lösa sig, har hon märkt.

Ugnsluckorna åker upp och pizzorna in. Maysam Saban har parkerat på en stol framför ugnen för att hårdbevaka sin pizza så att den inte bränns vid. Men hon blir snart avbruten. Läraren Charlotta Ekström vill utnyttja dödtiden för en teoretisk övning. Hon har klippt sönder pizza­receptet. Eleverna får ett kuvert där meningarna ligger huller om buller i form av smala pappersremsor.

Att pussla ihop dem visar sig vara en knivig uppgift. Övningen sätter fingret på prepositionernas betydelse inom matlagning. Ska en viss ingrediens tas fram, hällas i eller läggas på? Lika avgörande är orden som uttrycker ordningsföljd: ”först”, ”sedan” och ”igen”.

Maysam Saban börjar med den minsta remsan där det kort och gott står ”Ät!” .

– Den ska vara sist, slår hon fast och skrattar.