Quantcast
Channel: Lärarnas Nyheter
Viewing all 10064 articles
Browse latest View live

Peppande sms fick fart på 15-åringar

0
0

”Ut och rör på dig”, ”Du och jag i simhallen i kväll”. Dagliga sms från kompisar ökade niondeklassares fysiska aktivitet, visar en avhandling.

Foto: Privat

– Vi började med att fråga eleverna själva vad de hade för idéer för att förbättra den egna hälsan. Då kom det bland annat fram att kompisarnas påverkan är viktig, berättar sjukgymnasten och forskaren Anna-Karin Lindqvist vid Luleå tekniska universitet.

Med utgångspunkt från elevernas idéer utformade hon en metod för att få dem att röra på sig mer. Eleverna delades upp i par och skrev under ett kontrakt om att stötta varandra under en månads tid genom att skicka uppmuntrande sms.

– När man talar om fysisk aktivitet så ses mobiltelefoner och andra skärmar ofta som ett hot. Men vi ville använda tekniken på ett hälsosamt sätt eftersom den ändå är en naturlig del av barnens liv, säger Anna-Karin Lindqvist.

Jämfört med en kontrollgrupp ökade eleverna sin fysiska aktivitet med 30 minuter om dagen med den använda metoden.

– Majoriteten kom ändå inte upp i rekommenderade 60 minuter så problemet är inte löst genom den här interventionen. Men den kan vara ett steg på vägen, tror Anna-Karin Lindqvist.

Tidigare studier har visat att uppmuntrande sms från forskare kan få barn att röra på sig mer. Men den här metoden har andra vinster, menar Anna-Karin Lindqvist.

– Eleverna berättade att när de skickade sms till en kompis så blev det en påminnelse också för dem själva. Ett fåtal tyckte att sms:et hade fått större effekt om det kommit från en auktoritet som en forskare eller lärare.

Per Hagström

Rädslan för ett nytt attentat

0
0

Det rasistiska skolattentatet den 22 oktober, då en ung man gick till attack och dödade två personer på skolan Kronan i Trollhättan, har drabbat hela samhället. Här berättar 15-åriga Tarin Islam, som går på Vårbyskolan i Vårby Gård i Huddinge, om sina tankar efter händelsen och om vad skolan kan göra för att hon ska känna sig trygg:

 

”Vi hann inte prata ordentligt om det som hände i Trollhättan med någon lärare innan höstlovet började, men det kom ändå upp hela tiden bland

oss elever. Vi läste mycket i tidningar och på sociala medier och vi pratade jättemycket med varandra. Alla här har föräldrar med invandrarbakgrund och det som har hänt har väckt starka känslor hos många.

Vi har försökt komma fram till hur han tänkte och hur det gick till när han gick i korridorerna, maskerad. Kanske hade han en svår barndom, kanske umgicks han med folk som delar upp människor? Men även om man är rasist så krävs det något mer för att man ska vara beredd att gå in i en skola och ta livet av barn och unga.

 

Det finns en Facebook-sida där de hyllar det han gjorde. Tänk om någon som ser upp till honom gör samma sak på en annan skola, någon som vill gå i hans fotspår? Det finns ju en möjlighet att någon kommer hit och då är det inte mycket man kan göra för att förhindra det.

Vår skola har lås till korridorerna och det finns kameror. Jag tycker att det är skönt, det visar att det bara är vi som går på skolan som ska vara här. Samtidigt får det inte bli för mycket. Om man skulle sätta upp gallergrindar eller kalla in väktare utanför skolan nu, så kan det tolkas som att man tror att det kommer att hända igen och det kan nog kännas läskigt för en del.

Rasism är inget nytt. Även om det aldrig har hänt något i Sverige tidigare som det som hände i Trollhättan så finns det rasister, och jag tror att det är svårt att ändra på dem nu. Men vi kan lära av situationen och börja prata om rasism och om allas lika värde redan när barnen är små, på förskolan.

 

Barn ska inte behöva vara rädda, inte för någonting – varken mobbning eller rasism. Man ska kunna komma till skolan för att lära sig och ha roligt. Det lärarna kan göra är att bry sig och visa att de faktiskt försöker göra allt för att förhindra att elever far illa.

När något händer ska man känna att det alltid finns någon man kan vända sig till. Om lärarna visar att de bryr sig blir hela skolan mycket tryggare.

Och om lärarna ser att en elev är ensam så måste de vara uppmärksamma. Det är ditt ansvar som lärare att gå fram till den eleven och fråga ’Hur mår du?’ Det är viktigt.”

Berättat för Ulrika Sundström

Här får eleverna en andra chans

0
0

Tyresö kommun investerar i hemmasittarna genom det pedagogiska uppsamlingsheatet Second chance school.

Bild: Anders G Warne.På bottenvåningen, bakom pingisborden i ett enskilt litet minikvarter av skolan, sitter en anspråkslös skylt. ”Second chance school”.

Fristående, men under Tyresö gymnasiums administrativa och faktiska tak, hyser skolan sju elever mellan 17 och 23 år. De är den första kullen i projektet, startat höstterminen 2015. Alla har de varit skoltrötta hemmasittare, uträknade av Skolsverige.

– Det här är första gången någonsin som jag trivs i skolan, säger 23-årige Robin Sivonen.

Han hoppade av gymnasiet och har varvat arbetslöshet med ströjobb som telefonförsäljare, bilmekaniker, svetsare och smed. Nu har han bestämt sig för att bli kock.

För att förklara det speciella, och kanske även lite kontroversiella, med denna verksamhet får vi backa tillbaka till Stefan Löfvens regeringsförklaring i oktober 2014.

Han slog där fast att alla ungdomar ska gå gymnasiet, och att regeringen därför avsåg att göra detta obligatoriskt. Så har det inte blivit, men den politiska ambitionen kvarstår samtidigt som antalet elever med behörig-het för gymnasiestudier fortsätter att minska.

 

14,4 procent av dem som gick ut nian 2015 var obehöriga för vidare studier.

I antal räknat är det 1 300 fler än förra året. Siffran har ökat stadigt sedan 1998 och Skolverket varnar nu för att de svenska skolresultaten dras isär. Fler får höga betyg samtidigt som fler misslyckas.

Det är här Second chance school (SCS) gör entré. Till skillnad från på introduktionsprogrammet är målet här inte fortsatta studier utan jobb. Enkelt uttryckt handlar det om att ge eleverna exakt det de behöver för att bli anställningsbara. Att de sedan inte får någon examen är av underordnad betydelse i sammanhanget.

– Man måste förstå vilken målgruppen är, säger Malin Wiklund och stoppar in en prilla under läppen.

Hon är programansvarig och enda heltidslärare på Second chance school.

– Vad är alternativet? Vad skulle kostnaden bli i det längre perspektivet om vi inte gör något för dessa ungdomar nu? Och hur mår man som människa av att sitta hemma jämfört med att få lära sig ett yrke, betala skatt och bidra till samhället? Det är lätt att mäta betyg och pengar. Men jättesvårt att mäta elevers mående.

Malin Wiklund betonar att hennes elever inte vill något hellre än att få ett normalt liv med en normal, småtrist vardag.

– De längtar efter vanlighet. Jobba, betala skatt, somna framför tv:n. Och att göra samma sak igen i morgon.

Det är därför denna småtrista vardag, med bankgiro, budget och beräkningar, ligger i fokus för undervisningen de första veckorna. Eleverna ska lära känna sina svårigheter och styrkor. Målet är en trygg och stabil grund, även vid sidan av arbetet.

För er som inte känner till tv-programmet Lyxfällan, så är det en så kallad reality-såpa som går ut på att människor med ekonomiska svårig-heter får hjälp av coacher för att sanera sin ekonomi på bästa sändningstid. Rubriken på dagens första moment är följaktligen ”Hur undviker du att hamna i Lyxfällan?”

– Inte ta mobillån, föreslår Teddie Feibicke. Hon ska bli plattsättare.

– Bara handla det som är nödvändigt, säger Nadja Enegren, blivande butiksbiträde på Dressman.

Jennifer Nerén vill jobba på förskola. När alla ska räkna på sina dolda utgifter får hon en chock när hon inser att hon handlar godis för 7 300 kronor om året.

– Det är fan en Thailandsresa alltså, utbrister Robin Sivonen.

 

Malin Wiklund handplockades till kommunen för att dra i gång Second chance school i våras. Större delen av sommaren gick åt till förberedelser, planering och rekrytering av elever. Rent organisatoriskt sitter de i en drömsits, anser hon.

– Vi delar lokaler både med gymnasiet och vuxenutbildningen. Våra elever kommer att kunna läsa kurser på ett yrkesprogram, svenska som andraspråk på språkintroduktion, eller handel på komvux. Vi har väldigt många positiva lärare här som gärna ställer upp, säger Malin Wiklund.

Till eftermiddagspasset, som vi strax ska besöka, har hon exempelvis raggat upp hem- och konsumentkunskaps-läraren Lena Öst.

”Vi gillar olika – på riktigt” är rubriken på rektor Mattias Odhner Larssons senaste blogginlägg. Och det är något han gärna återkommer till.

– Det finns en utbredd fyrkantighet i skolans värld, där inkludering aldrig blir något annat än läpparnas bekännelse. SCS-gruppen har tidigare befunnit sig i ett slags vakuum och inte kommit vidare i livet. Då krävs det flexibilitet och rätt personal. Malin är perfekt, en av de bästa lärare jag har jobbat med.

När han gick igenom vilka alternativ som fanns för att fånga upp hemma-sittarna i kommunen fastnade Mattias Odhner Larsson för Second chance school. Och det är inget beslut han har behövt ångra.

– Vi har i princip ingen frånvaro bland de här eleverna. Och då ska man komma ihåg att det var väldigt länge sen de fick lyckas i skolan, säger han.

Efter ansökan kallades eleverna till två intervjuer. För att antas lades stor vikt vid att de skulle vara tillräckligt mogna och motiverade för att klara sig på en arbetsplats.

– Vi hade kapacitet för tio elever första terminen men valde att ta in sju. Vi fick säga nej till några som inte riktigt var redo för arbetslivet. Vid en intervju var det vårdnadshavaren som dök upp i stället för eleven. Då blir det svårt, säger Malin Wiklund.

 

En annan viktig aspekt är att Second chance school verkligen blir en andra chans.

– Eleverna måste först ha provat introduktionsprogrammet eller ett nationellt program. Vi har därför valt att sätta åldersgränsen vid 17. De ska inte vara uträknade från gymnasiet redan efter nian. Men vissa har inte med sig ett enda godkänt betyg från grundskolan.

SCS blir de kvar åtminstone läsåret ut.

– Efter mina år inom socialtjänsten och på introduktionsprogrammet tror jag inte på kortsiktiga insatser. Så ett krav från vår sida var att få ha dem i ett år, säger Malin Wiklund.

När det gäller yrkesval har skolan i så stor utsträckning som möjligt gått efter elevernas önskemål och intresse.

– Det måste vara realistiskt, det går till exempel inte att utbilda sig till elektriker på ett år, men vi måste också vara flexibla. Brist på flexibilitet är ofta orsaken till varför de hoppat av skolan från första början.

– Här inne har vi inga kepsar.

Lena Öst är obeveklig.

– Men alltså, jag har ju skitrisig frilla, svarar Robin Sivonen.

– Det tar Hälsovårdsnämnden tyvärr ingen hänsyn till.

Det är dags för hem- och konsumentkunskap för eleverna på SCS. De ska få lära sig att laga ”billig, god och näringsrik mat”. Lunch-ersättningen när de ska ut på praktik är 33:50 per dag, så då kommer kunskapen väl till pass.

Minestronesoppa står på menyn.

– Den är bra både för själen och potensen, säger Lena Öst och går igenom ingredienserna.

– Det här är oregano, vem vet vilken kryddgrupp oregano tillhör?

– Pizzakrydda? chansar Robin Sivonen och rotar i kökslådorna.

– Ska du hacka löken?

– Yes, jag är Zlatan med kniven.

Vid sidan av att laga billig mat är syftet med lektionen att eleverna ska få träna sig att ta instruktioner, vilket bokstavligen kan vara livsnödvändigt på en praktikplats.

 

Till soppan blir det diplomutdelning.

– Ni ska nu få det första intyget på en avklarad kurs i Second chance school, säger Malin Wiklund.

Eleverna går en och en fram och tar emot sitt intyg för avklarad kurs i ”neuropsykiatriska funktionsvariationer”. De får varsin kram och applåd.

Diplomutdelningen är en viktig del för att markera att eleverna uppnått ett uppsatt mål.

– Eftersom de inte får lika många poäng som på ett nationellt program är det extra viktigt att dessa ungdomar har något att visa upp i ett kommande cv, säger Malin Wiklund.

Men framför allt anser hon att det finns stora sociala förtjänster med den lilla ceremonin.

– Det är värdefullt att bli sedd och bekräftad av andra för att man klarat av något. Eleverna får också en chans att träna på en situation som de flesta av oss är med om i yrkeslivet, att bli uppkallad på en scen eller att bli gratulerad. Nu blir det inte så skrämmande i framtiden.

Om bara några veckor ska eleverna ut på sin praktik. För några blir det första gången på en riktig arbetsplats. Placeringarna är inte klara, men Malin Wiklund ser ingen anledning till oro.

– Vi har 2 000 småföretag i Tyresö. Jag hoppas på lite goodwill hos dem och att de ska se det som en fantastisk möjlighet att utbilda kommande generationer inom sin bransch.

Niklas Arevik

Att värna det öppna samhället

0
0

Är det naivt att tro på och kämpa för det öppna samhället och den öppna skolan? Det kan kännas så, denna mörka höst. Men vad är alternativet?

Bild: Linus Meyer.
 
Den fruktansvärda händelsen på Kronan i Trollhättan berörde oss alla djupt. Våldsdåd där oskyldiga människor blir offer kan aldrig någonsin bli begripliga. De väcker många känslor, men framför allt är vi många som känner stor sorg även om vi aldrig ens varit där. Sorg för dem som dog. För dem som lever vidare och måste bära händelsen med sig. För eleverna, deras anhöriga, lärarna, skolan – och för det samhälle vi lever i och vill värna.

Många elever och föräldrar är rädda. Veckan efter dådet hördes oroliga röster som efterlyste förbättrad säkerhet. Några föräldrar ville att deras barn skulle byta skola. Men när Kronan öppnade efter höstlovet var det också flera som gav uttryck för att de längtat efter att få komma tillbaka, att de hade förtroende för personalen och att de trodde att skolan skulle kunna bli en trygg plats igen.

De personer som fört kommunens talan, exempelvis skolchefen Birgitta Lindström Sundefors och skolområdeschefen Birgitta Lundskog, verkar vara kloka personer som tar både behoven och oron på allvar. De måste ha jobbat otroligt hårt för att ge lärare och elever förutsättningar att komma tillbaka. Och nu bär lärarna det stora ansvaret på sina axlar – att få eleverna att känna tillit och trygghet igen, och få skolan att åter bli en fungerande plats för att lära och växa.

 

När Kronan öppnade igen var det med vakter utanför entrén. Korridorerna skulle hållas låsta under lektionstid och endast elever och behörig personal skulle släppas in. Reaktionerna på åtgärderna var positiva i Trollhättan och de ansvariga menade att det just nu är nödvändigt. Hur länge väktarna blir kvar är oklart. För som Birgitta Lundskog sa i ett nyhetsinslag: ”Det är väl inte så vi vill ha det egentligen.”

Jag har stor respekt för de ansvarigas beslut. När en sådan här katastrof inträffar är det svåra överväganden som måste göras, inte bara i Trollhättan. Jag har stor respekt också för de beslut om ökad säkerhet som fattats i exempelvis Skellefteå, Örebro, Visby och Borås, efter att hot om attacker riktats mot skolor där. Eller för de skolor där man sedan tidigare ansett det vara nödvändigt med kameror, lås och andra säkerhetsanordningar. Jag tror ingen rektor eller huvudman fattar ett sådant beslut med lätt hjärta, utan för att man anser sig tvungen och för att man bryr sig om sina elever.

Men samtidigt: Vi kan inte värna det öppna samhället och de demokratiska värderingarna som skolan vilar på genom att stänga dörrar, sätta upp gränser, bygga barriärer mellan skolan och världen utanför. På sikt – och jag säger på sikt – tror jag att säkerhetsvakter, metalldetektorer och inpasseringskontroller faktiskt kan ge en negativ effekt, att de skapar mer oro och mindre trygghet. Tyvärr kan vi inte helt skydda oss mot våld och terror – inte på allmän plats, inte på varuhus, inte på skolor – hur gärna vi än önskar att sådant aldrig kunde ske.

 

Så vad kanvi då göra? Konkret, i skolan, finns det några saker att fundera på. I UR-programmet Skolministeriet lyfter flera personer fram vikten av att det finns en beredskap, att vuxna på skolan är mentalt förberedda på att det faktiskt kan inträffa katastrofer och våldsdåd. Skolverket har ett stödmaterial som heter Väpnat våld i skolan, som togs fram efter att skolskjutningar hade skett i andra länder. Det kan vara en hjälp för att ta fram handlingsplaner och för att skaffa sig en mental förberedelse. Hugo Wester är undervisningsråd på Skolverket och han menar att även om man inte har så många yttre säkerhetsanordningar, så ska det inte vara fritt för vem som helst att vara i skolan när som helst. Han påpekar att skolan är en arbetsplats, inte en allmän plats. Det kan innebära att besökare anmäler sig i en reception när de kommer, att de har en namnlapp på sig, att det över huvud taget finns ett klimat som bygger på att man ser varandra och frågar vem en person är om man inte känner igen henne eller honom.

Hugo Wester är också en av flera som framhåller att arbetet för en trygg och säker skola även måste ske på ett helt annat plan, nämligen i skolans värdegrundsarbete och skolans demokratiska uppdrag. Det är det förebyggande, långsiktiga arbetet som måste vara grunden vi står på – i skolan och som samhälle.

Och så knyts frågan om elevernas trygghet ihop med de riktigt stora samhällsfrågorna. De som handlar om segregation och integration, om politiska strömningar i Sverige och Europa, om näthat och psykisk ohälsa hos unga vuxna (eller vem som helst). De som handlar om arbetslöshet och utanförskap, känslan av att inte få höra till, bidra eller ens bli sedd.

I Trollhättan handlar det först och främst om att bearbeta händelsen och att återta skolan och tryggheten i vardagen. Där kommer det under lång tid behövas beredskap för att ge olika former av stöd till både elever och lärare. Det är en stor utmaning i vilken situation som helst, och den blir extra stor när det finns elever med erfarenheter av riktigt svåra händelser som skedde innan de kom till Sverige. Som flydde hit för att inte bli dödade.

 

För skolor som inte måste ägna sig åt krishantering och återuppbyggande, gäller det som sagt att skaffa sig kunskap och beredskap. Och för alla lärare gäller det att stå upp för värdegrunden. Det är viktigare än någonsin. Ni är många som gör det och jag är övertygad om att just ert engagemang redan gjort nytta, även om det kanske inte känns så denna mörka höst.

Vad kan resten göra då, till exempel vi som sitter i våra trygga kontor framför våra datorer? Det blir trots allt extra tydligt, när något sådant här sker, att vi alla är delar av en helhet. Vi kan också värna demokratin och värdegrunden i vår vardag, på våra olika sätt.

Helena Reistad chefredaktör

Responsen sätter spår i hjärnan

0
0

Rätt sorts feedback kan lyfta elevernas resultat till nya höjder. Men det gäller att veta både när den ska ges och på vilket sätt, skriver Alva Appelgren, doktor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska Institutet.

Bild: Anna Olsson.

Det utvecklande tankesättet har visat sig vara positivt för barns motivation och hur de hanterar misstag. Men vad är det då som får oss att tänka på det ena eller andra viset och hur skapar vi ett utvecklande tankesätt? Flera forskare, bland andra Elizabeth Gunderson, har genom åren undersökt vilken feedback föräldrar ger till sina barn och konstaterar att deras sätt att ge beröm troligen påverkar vilket tankesätt barnen utvecklar senare i livet.

Gunderson jämför effekten av beröm som handlar om barnets personlighet, som ”Du är så smart och duktig”, med beröm om vad och hur barnet gjort något, som ”Vad bra att du har plockat ihop alla klossar”. Det visar sig att barn som får mer beröm kring sin process senare i livet verkar utveckla ett mer utvecklande tankesätt, medan barn som får beröm kring sin karaktär utvecklar ett låst tankesätt.

 

Men kan dessa olika typer av beröm även påverka oss här och nu? Det har jag studerat med hjälp av funktionell hjärnavbildning, FMRI. Det är en hjärnavbildningsteknik där man kan undersöka skillnader i hjärnaktivitet genom att analysera blodflödet till olika om-råden i hjärnan. Försökspersonerna fick göra ett test inne i MR-kameran där de skulle lära sig en uppgift. Under uppgiften fick de både det jag kallar karaktärsberöm: ”Du är smart”, och processberöm med fokus på deras handlingar: ”Du valde rätt.”

Det var mycket spännande att se resultaten. Hjärndata visade tydlig skillnad i aktivitet för de olika typerna av beröm. Karaktärsberöm, det vill säga att de var smarta, gjorde försökspersonerna mer stressade och osäkra på sin förmåga än processberöm. Processberömmet å sin sida, det vill säga att de valt rätt, gjorde att försökspersonerna lärde sig uppgiften något snabbare och var mer motiverade att fortsätta med övningarna jämfört med när de fick karaktärsberöm. Olika sorters beröm tycks alltså påverka människor redan under upplevelsen och utförandet av en uppgift.

 

Förmågan att lyckas med en uppgift är dock möjlig att påverka redan innan vi griper oss an den, beroende på vilken inställning vi har. Om vi till exempel ska välja mellan två kursböcker kommer vi antagligen att försöka ta reda på så mycket som möjligt om dem innan vi gör vårt val. Kanske får vi tips från en vän som berättar att den ena boken är svårläst medan den andra är mer lättsam, eller så läser vi recensioner först och väljer sedan. Utifrån det vi tagit reda på skapar vi oss en föreställning som kommer att påverka både vårt val av bok, läsupplevelsen och sättet vi läser på.

Forskning kring förväntningar är oerhört viktig när vi kämpar med att lära oss något nytt. Tillsammans med mina kollegor har jag därför även undersökt hur de tankar elever har innan de sätter igång med en krävande uppgift påverkar deras kognitiva uthållighet. För att enkelt kunna anpassa nivån utifrån varje individ använde vi oss av digitala minnestester, som gjorde det möjligt att forma övningarna till varje elevs svåraste nivå. På så sätt gjorde alla elever, oavsett nivå, många fel.

Totalt handlade det om 20 övningstillfällen om 50 minuter vardera. För att slutföra ett sådant arbete krävs en stark inre drivkraft, så innan eleverna startade med minnesövningarna ställde vi frågor kring deras inre motivation. Vi frågade om eleverna tyckte att övningarna skulle bli kul och om de tänkte att övningarna skulle vara bra för dem. De fick också frågor om hur de såg på intelligens och om de trodde att de skulle behöva lägga ner mycket energi på övningarna.

Utifrån deras svar kunde vi dra slutsatsen att ju högre inre motivation eleverna hade innan de började, desto fler övningar slutförde de. Det visade sig också att de elever som tyckte att vara smart är något som man kan förändra – det vill säga hade ett utvecklande tankesätt – utförde fler minnesövningar än de som hade ett låst tankesätt. Inställningen påverkade alltså tydligt elevernas uthållighet: kände de att uppgifterna de skulle göra var viktiga och trodde på sin förmåga att slutföra dem, så gjorde de också det i större utsträckning.

 

Det finns alltså många fördelar för lärare att dels arbeta med att höja elevernas motivation innan de griper sig an en övning, dels använda feedback som fokuserar på vad eleverna har gjort och hur de har genomfört uppgifterna. Men, som forskning av bland andra professor John Hattie visar, finns det också tillfällen då feedback helt bör undvikas.

Vikten av att kunna koncentrera sig på en uppgift är relevant för oss alla, men särskilt för den som lider av koncentrationssvårigheter. Jämför med om någon rabblar siffror bredvid dig just när du ska mäta upp kaffe i ett visst antal mått – då är det lätt att tappa bort sig i räkningen.

Jag ville undersöka detta vidare genom att titta på vilken effekt feedback har på inlärningen när vi är som mest koncentrerade.

Under de tidigare beskrivna minnesövningarna fick vissa elever därför återkoppling i form av ljud, som informerade om hur det gick för dem. Ljuden som användes är vanliga i digitala spel och har som syfte att upplysa den som spelar om hen har gjort rätt eller fel.

 

Resultatet visade attde elever som hade gjort testerna utan ljud genomgående kom ihåg sådant de sett och hört bättre, än de som hade fått en stor mängd feedback i form av ljud. Även sådana ljud som var till för att hjälpa störde alltså koncentrationen, och därmed inlärningen, när den gavs i för stor mängd. Detta kan ha att göra med att ljuden kom under den del av uppgiften då eleverna var som mest koncentrerade. När människor tar till sig ljud och information flyttas nämligen koncentrationen från det vi försöker hålla i minnet till själva ljudet. Precis som i exemplet med att mäta upp kaffemått, kan även informativa ljud störa. Det är därför viktigt att tänka på att det kan vara svårt för elever att ta in för mycket information samtidigt som de är koncentrerade på en uppgift. Det är även viktigt för dem som utvecklar digitala inlärningsverktyg till skolan att känna till att för mycket ljud kan försvåra inlärningen.

Viljan och förmågan att kämpa med krävande utmaningar där vi lär oss nytt påverkas alltså av en rad omständigheter: vilken inställning vi har till uppgiften, hur koncentrerade vi har möjlighet att vara medan vi arbetar och vilken sorts feedback vi får. Nu gäller det för varje lärare att hitta sätt att kunna använda den här kunskapen i praktiken.

Alva Appelgren

Guider till skolspråket

0
0

Ämneslärarna måste vara ”frontfigurer” när nyanlända invigs i skolans språk. Det anser språkprofessor Monica Axelsson.

Ett till tvåår. Så snabbt kommer nyanlända elever in i det svenska vardagsspråket. Skol­språket är svårare. Det kan ta fem till åtta år att utveckla, enligt Monica Axelsson, professor i tvåspråkighet vid Stockholms universitet.

Foto: isd.su.se

– I vardagsspråket ger sammanhanget ofta ledtrådar till betydelsen medan skolspråket eller ämnesspråket är mer abstrakt och tankemässigt krävande.

Till att börja med måste nyanlända elever lära sig någon slags grundläggande svenska.

– Men ganska snart behöver de börja med andra skolämnen för att lära sig ämnesspråket via dem, förklarar Monica Axelsson.

Hon har märkt att ämneslärare är bra på att ta upp och förklara ämnesspecifika ord. Men det räcker inte, enligt henne.

– Eleverna behöver också veta hur de ämnesspecifika orden hänger ihop med alla andra lite vanligare ord i de texter som förekommer i ämnet.

För det är de skrivna texterna som eleverna har svårast med, enligt Monica Axelsson.

– När lärare presenterar sitt stoff muntligt så gör de det på ett språkligt enklare sätt än när stoffet uttrycks i skrift.

Alla skolämnen har sina språkliga egenheter. När amerikanska forskare analyserade texter i matematik, historia och kemi kom de fram till att texterna måste läsas på helt olika sätt.

– I matematik måste man närläsa vartenda litet ord för att lösa problemet. En text i historia kräver mer övergripande läsning där eleven kanske måste vara medveten om författarens politiska åskådning. Kemi är en blandning av tabeller, grafer och text som ska förstås i ett sammanhang, förklarar Monica Axelsson.

Alla lärare ska inte vara språklärare, poängterar hon.

– Men de måste i kraft av sin ämneskunskap stötta sina elever i hur man formulerar sig i ämnets texter.

Hon tror att lärarna i större utsträckning måste bearbeta texterna tillsammans med eleverna, till exempel enligt den så kallade cirkelmodellen (se figuren nedan). Inte bara nyanlända elever utan alla elever skulle vinna på ett sådant arbetssätt, anser hon.

– Jag brukar fråga lärare hur stor andel av deras elever som kan ta sig igenom texterna på egen hand. De brukar svara mellan 20 och 30 procent. Omkring 70 procent behöver alltså hjälp, konstaterar hon.

Hon tycker också att ämneslärarna ska samarbeta med studiehandledare, modersmålslärare och lärare i svenska som andraspråk. Hon har sett bra exempel, bland annat i ämnet historia.

– Historieläraren gjorde en första kunskapsuppbyggande genomgång i den reguljära klassen. Sedan gick de nyanlända eleverna till sva-läraren för att bena upp varenda mening i det avsnittet i historieboken.

De olika lärarkategorierna kompletterar varandra, menar Monica Axelsson.

– Sva-lärararna kan utifrån sitt andraspråksperspektiv se och tala om vad som är det svåra i en text men det är fortfarande ämneslärarna som vet vad de vill få fram i ämnet.

Läs mer. sök på ”cirkelmodellen” på skolverket.se.

Per Hagström

Skolorna måste dela på ansvaret

0
0

Nyanlända elever är på väg att bli en angelägenhet för alla lärare – Fler skolor måste ta ansvar och lärarna kommer att behöva ändra sitt arbetssätt, konstaterar Mats Wennerholm på Skolverket.

 

Illustration: Madelen Lindgren

Oktober 2015.Sverige har just slagit rekord i antal asylsökande under en vecka. Statsminister Stefan Löfven har kallat till presskonferens.

– Vi står inför en av de största humanitära insatserna i Sveriges historia.

Inget tyder på att antalet asylsökande kommer att minska, konstaterar han.

Statsministern talar om att resa tält­läger för att ge flyktingar tak över huvudet. Nästa utmaning är att ordna skolgång för barnen. Omkring 40 procent av de asylsökande är nämligen under arton år.

Och i dagsläget är flyktingbarnen ojämnt fördelade över landet skolor. Fyra procent av skolorna har tagit emot en tredjedel av de nyanlända eleverna, visar en granskning som Dagens Nyheter gjort. Samtidigt är det många skolor som inte har tagit emot några nyanlända alls.

Så kan det inte fortsätta, menar Mats Wennerholm, biträdande projektledare för Skolverkets arbete med nyanländas lärande.

– Fler skolor måste ta ansvar och den politiska diskussionen tyder på att staten kommer att sätta hårdare press på kommunerna för att det ska hända, säger han.

Och hur påverkas ämneslärarna av tillströmningen av nyanlända elever?

Framför allt på två sätt, enligt Mats Wennerholm.

– De behöver förstärka sin egen kompetens när det gäller nyanländas lärande och de behöver samverka mer med kollegor som redan har den kompetensen.

Han menar att lärarna i högre utsträckning måste planera sin ämnes­undervisning tillsammans med studiehandledare, modersmålslärare och lärare i svenska som andraspråk.

Och hur ska ämneslärarna höja den egna kompetensen?

– Genom att läsa in sig på den information som finns, bland annat på Skolverkets hemsida. På sikt gäller det att hänga på de insatser för kompetens­utveckling som vi kommer att göra, säger Mats Wennerholm.

Kompetensutveckling och kollegial samverkan. Hur ska lärarna hinna med det här?

– Vi måste fundera på hur vi kan fri­göra tid för detta. Skolor som inte har tagit emot nyanlända tidigare måste förändra och vrida sin verksamhet för att göra det möjligt. Och det kommer att kräva ett tillskott av resurser.

Kan skolorna räkna med mer pengar från staten?

– Staten har höjt den ersättning som kommunerna får för att ta emot asyl­sökande. Men det räcker antagligen inte. Skolverket har medel som kan riktas till huvudmännen och vi har bett regeringen om ytterligare pengar till detta, säger Mats Wennerholm.

Den stora flyktingströmmen sammanfaller med att skollagen skärps på flera punkter som rör nyanlända. Regeringen vill få bukt med ett antal problem som funnits i mottagandet.

En brist är att vissa skolor har behandlat nyanlända som en homogen grupp som kan slussas in i den svenska skolan i ungefär samma makliga takt. Det här trots att många har med sig goda ämneskunskaper och skulle kunna gå in i den ordinarie undervisningen snabbare.

Därför införs nu ett krav i skollagen på att nyanlända elevers kunskaper ska bedömas skyndsamt. I början av nästa år släpper Skolverket ett kartläggnings­material som skolorna ska använda för att göra den bedömningen. Resultatet av kartläggningen ska användas för att planera elevens fortsatta utbildning, enligt Anna Medin, jurist på Skolverket.

– Det kan till exempel handla om att bestämma vilka ämnen som eleven ska läsa i förberedelseklass och vilka han eller hon kan läsa i ordinarie undervisningsgrupp, säger hon.

Per Hagström

Sveriges lärarkår bland de äldsta i OECD

0
0

Sverige har en åldrande lärarkår, även med internationella mått mätt. Fyra av tio lärare är över 50 år. Det framgår av OECD:s rapport Education at a Glance.

OECD:s årliga rapport Education at a Glance publicerades på tisdagen. Den visar att 39 procent av Sveriges grundlärare är över 50 år. Det placerar oss på en femteplats i åldersligan, en bra bit över OECD-snittet på knappa 31 procent. Ser man till hur stor andel som är över 60 år toppar svenska grundlärare. 15 procent finns i det åldersspannet.

Allra flest 50-plussare har Italien (57 procent), Grekland (49 procent) och Tyskland (45 procent) medan länder som Turkiet, Brasilien och Sydkorea har en betydligt lägre andel äldre lärare i grundskolans yngre åldrar (se tabell nedan). 

Flest unga grundlärare – under 30 år – har Storbritannien. 29 procent av lärarna återfinns i det åldersspannet, jämfört med 6 procent av de svenska grundlärare.

Även i högstadiet och på gymnasiet har Sverige en hög andel lärare över 50 år, men där är det vanligare att det ser ut på liknande sätt i andra OECD-länder. 

40 procent av Sveriges högstadielärare är 50 år eller äldre, en åttondeplats inom OECD. Bland gymnasielärare är motsvarande siffra 43 procent vilket ger en tiondeplats på listan över OECD:s äldsta lärare. 

Lotta Holmström

Idrottsskola prisas för språkarbete

0
0

Lärarlaget vid Linnéskolanoch Haganässkolan i Älmhult har startat en idrottsskola för nyanlända barn och ungdomar. Syftet är att ungdomarna får träna svenska samtidigt som de får prova olika idrotter och träffa nya kompisar.

Det goda resultatet både när det gäller språkinlärningen och den sociala interaktionen har uppmärksammats av läromedelsförlaget Sanoma Utbildning. Förlaget har tilldelat lärarlaget priset Nyckeln, som är på 30 000 kronor.

Motiveringen lyder: ”Språkutveckling som sker i ett naturligt sammanhang är en viktig nyckel för att känna samhörighet och delaktighet i sitt nya land. Med det kommer garanterat språket.”

Idrottsskolan har aktiviteter en gång per vecka som leds av ledare från idrottsföreningar tillsammans med lärare. Aktiviteterna är schemalagda för Linnéskolans förberedelseklasser men frivilliga för Haganässkolans gymnasieelever.

Tack vare idrottsskolan får också föreningarna nya medlemmar då många av eleverna vill fortsätta med idrott på fri­tiden.

Prispengarna ska gå till kompetens­utveckling för lärarna. Bland annat planeras en kurs om utbildning av ny­anlända analfabeter.

Björn Andersson

Svår utmaning i praktiken

0
0

Det är inte självklart att mer praktiska ämnen är lättast att börja med för nyanlända elever. Några kan ha mycket begränsad erfarenhet av till exempel idrott och matlagning.

Lektioner i hem-och konsument­kunskap, idrott och hälsa och andra mer praktiska ämnen är de som nyanlända elever ofta först får vara med på i sina ordinarie klasser. Det kan bero på en föreställning om att ämnena är mindre beroende av att eleverna kan svenska, menar Andrés Brink Pinto, som är ut­redare på Skolinspektionen.

Foto: Privat

– På ett sätt kan man förstå det här men samtidigt är det ämnen som har en specifik terminologi och pedagogisk tradition som inte är så självklar att förstå. Den som kommer från en annan del av världen kanske aldrig har varit med om organiserad idrottsundervisning, säger han.

Samverkan mellan olika lärargrupper och kartläggning av elevernas tidigare erfarenheter är avgörande för att inkludering av nyanlända ska fungera. En granskning, som Skolinspektionen gjorde förra året, visar att ingen av de tio besökta skolorna genomförde tillräcklig kartläggning för att anpassa undervisningen till elevernas skiftande behov.

– Har man lagat mycket mat så är det så klart enklare att komma in i ämnet hem- och konsumentkunskap. När man har förståelse för vad det innebär att skära och mäta så är det kanske lättare att erövra de svenska begreppen för detta. Men har eleven inte den här erfarenheten med sig blir det förstås svårare att komma in i ämnet, säger Andrés Brink Pinto.

Idrott och hälsa är speciellt då läraren ibland är långt borta från eleverna när de rör sig över stora ytor eller när de byter om. Här finns risk för att nyanlända och andra elever kan bli utsatta.

– Det är inte fel att nyanlända elever först får pröva på idrotten eller hemkunskapen men man måste se till att eleverna inkluderas. Till exempel har jag träffat idrottslärare som valde bort innebandy till förmån för volleyboll där fler hade förkunskaper.

I Skolinspektionens granskning finns ett tydligt budskap från de nyanlända eleverna. ”De vill så snabbt som möjligt in i gemenskapen med jämnåriga kamrater och ta del av kunskaper i alla ämnen.”

Björn Andersson

Kartläggning ska ge flygande start

0
0

Vad vet nyanlända om innebandy? Varför är Coca-Cola ett bra alternativ som måltidsdryck? Ett nytt kartläggningsmaterial ska sätta fingret på nyanländas ämneskunskaper.

I början av nästa årsläpper Skolverket ett material som ämneslärare kan använda för att kartlägga nyanlända elevers kunskaper.

Foto: Linus Hallgren

– Det handlar om att göra en grov uppskattning av var eleven befinner sig så att undervisningen snabbt kan ta vid där, säger Suzanne Lundvall, docent i pedagogik vid Gymnastik- och idrottshögskolan.

Hon har varit med och tagit fram materialet för idrott och hälsa som är relaterat till kunskapskraven och det centrala innehållet i ämnet. Elevens kunskaper kartläggs genom samtal och praktiska övningar som börjar på en grundläggande nivå och gradvis blir svårare.

– När eleven slår i taket på ett område så vet läraren att det är där undervisningen ska börja, förklarar Suzanne Lundvall.

Hon tar orientering som exempel.

– En av uppgifterna börjar med att eleven ska rita sin väg till skolan, berätta hur den ser ut och vad man passerar. Nästa steg är att eleven får göra en skiss över rummet där eleven och läraren sitter. Till sist kan eleven få gå en skolgårdspromenad efter en karta.

Även kartläggningen i hem- och konsumentkunskap bygger på praktiska övningar och samtal. Som underlag för samtalen finns bilder på mat i olika delar av produktionskedjan från odling till avfallshantering.

Foto: Privat

– Bilderna är tagna över hela världen för att eleverna ska känna igen sig, berättar Jenny Rendahl, hem- och konsumentkunskapslärare och doktorand i kostvetenskap vid Göteborgs universitet.

Hon anser att det är viktigt att frigöra sig från den svenska kontexten.

– Nyanlända känner inte till tallriksmodellen men kan förklara varför linsgryta med bröd är en komplett måltid. Vi tänker att Coca-Cola är onyttigt men i ett område utan rent vatten kan dryck på burk vara det rationella valet, säger hon.

Suzanne Lundvall, vidGymnastik- och idrottshögskolan, är inne på samma spår.

– En nyanländ elev har troligen aldrig mött innebandy. Vill du veta om eleven tränat öga-hand-koordination, bollkontroll och lagspel är det bättre att visa bilder på olika lagsporter, till exempel en världssport som cricket.

Kartläggningen resulterar i en kunskapsprofil för varje elev. Den kan sedan användas för att planera undervisningen, enligt Jenny Rendahl.

– Det visar sig kanske att eleven har en god förmåga att resonera om mat i förhållande till hälsa och ekonomi men missar miljöaspekterna. Då behöver eleven jobba extra med de frågorna.

Per Hagström

Värmer upp inför nya ämnet

0
0

Armhävningar med rullning, knäböj och samling vid tavlan för att lära sig nya ord. Global idrott förbereder nyanlända elever inför mötet med deras ordinarie klass.

Styrketräning – Tabataskriver idrottsläraren Magnus Wallenius med blå bokstäver på en liten tavla. Framför honom sitter drygt 20 elever. Några andas lite hetsigt då de redan har hunnit springa runt i hallen före lektionen. Andra har svårt att sitta still och är ivriga att komma i gång.

Men Magnus Wallenius behöver mer tid vid tavlan. Han förklarar varje övning, visar hur orden stavas och hur orden uttalas. Till sist utför han övningarna sakta framför gruppen. Han gör armhävningar och rullar runt ett varv på golvet så att nycklarna ramlar ur träningsbyxorna. Sedan visar han hur man gör sit-ups, skidhopp, knäböj och andra traditionella rörelser i ett fyspass.

Så är det dags för uppvärmning med löpning i hallen. Magnus Wallenius leder gruppen tillsammans med Omar Abdullahi Farah, som är social samordnare. Några inleder i sprinttempo och måste dämpas, men efter ett tag är ledet samlat i lagom takt.

Foto: Per Groth

Ungefär hälften av eleverna har skor och idrottskläder medan de andra springer barfota i sina vanliga kläder.

– En del har inte hunnit köpa idrottskläder och några glömmer också att ta med sig, berättar Omar Abdullahi Farah.

Vi är på Nybyggeskolan. Namnet känns passande då eleverna har kommit hit till Västerås för en ny framtid efter flera år under otrygga förhållanden. Några har upplevt krig och förföljelse, en del har kommit med sina föräldrar medan andra är ensamma.

En del i det nya livet är skolan och ämnet idrott och hälsa. Ett ämne som kan vara lätt att komma in i då det bygger mycket på fysisk aktivitet. Det är samtidigt en hel del utmaningar att kunna ta till sig undervisningen och alla begrepp. Därför har Nybyggeskolan börjat med lektioner i global idrott som en förberedelse för idrott och hälsa.

– Ämnet är mer än att härma och följa efter. Idrott och hälsa har till exempel speciella begrepp som är kopplade till kunskapskraven. Därför ville vi fem idrottslärare på skolan starta global idrott. Nu när vi har Omar med sin bakgrund och sina språkkunskaper så har vi fått chansen, berättar Magnus Wallenius, som är förstelärare i idrott och hälsa.

Omar Abdullahi Farah kom till Tyskland från Somalia när han var sex år och som tolvåring flyttade han till Sverige. Han minns att det var svårt att komma in i skolans alla ämnen.

– Idrotten var ett ämne som jag ändå kunde känna mig lite tryggare i. På den här skolan har jag så klart en fördel med nyanlända somaliska barn då jag pratar deras språk och kan vägleda dem, säger han.

I global idrottarbetar eleverna med samma moment som de andra klasserna i idrott och hälsa. Det underlättar för de elever som är med i både global idrott och i idrott och hälsa med sina hemklasser. De ska veta hur man gör i olika moment och känna till de specifika begreppen.

– Idrottsämnet betyder mycket för de här barnen. Det kan ge en gemenskap när de kommer till sina ordinarie klasser och får träffa nya vänner och prata svenska. Idrott är också viktigt efter skolan för dem som börjar i föreningar, berättar Omar Abdullahi Farah, som i vanliga fall är ensam ledare under lektionerna i global idrott.

Hur lång tid det tar innan en nyanländ elev kan vara med i idrott och hälsa varierar mycket. Hur mycket svenska eleven lärt sig är en viktig faktor.

– Elevens eget intresse för idrott och hälsa spelar också roll. När de nyanlända ska börja slussas in i sina hemklasser i olika ämnen avgörs av deras lärare i samråd med oss, berättar Magnus Wallenius.

Foto: Per Groth

Global idrott för nyanlända startade den här terminen. Det är lektioner på måndagar och torsdagar för eleverna från sexan till nian. Omar Abdullahi Farah tycker att det har börjat bra samtidigt som det finns flera frågor att jobba med.

Ett klassiskt problem är att förklara skillnaden mellan sport eller föreningsidrott och ämnet idrott och hälsa i skolan.

– Många av de här barnen har en bild av idrott och hälsa som att det bara handlar om fotboll och basket men det finns så mycket annat. Nu är vi inne i en period med orientering och då är det mycket att förklara med alla begrepp, kartan och hur man rör sig i skogen, säger han.

I orientering använder skolan mycket bilder för att visa till exempel en stig och olika slags skogar. Vinteraktiviteter är också något helt nytt för många nyanlända elever.

– Skridskoåkning innebär stora utmaningar men det är det även för många barn som är födda i Sverige. Vi tar det successivt, berättar Magnus Wallenius.

När det gäller simning får de nyanlända eleverna från första dagen berätta om de kan simma eller inte. De som behöver erbjuds extra simskola.

– Vi har blandade grupper med flickor och pojkar i simning. Det fungerar i stort sett alltid bra. Men om det inte fungerar så löser vi det individuellt, berättar Magnus Wallenius.

Ahmed Abdi, 12 år, har lärt sig att simma. Men nu snurrar han varv efter varv på golvet mellan varje armhävning.

Han hinner också med att skoja med sina kompisar på globala idrotten.

– Idrott är roligt. Jag har bott i Sverige i tre år och går i min klass i slöjd, idrott och när man lagar mat, hemkunskap. Allt är roligt här, säger han.

Sarin Warda, 13 år, kom till Sverige från Syrien för åtta månader sedan.

– Jag har idrott två gånger i veckan här i gruppen och två gånger med min svenska klass. Det är roligt att springa, spela fotboll och basket. På söndagar brukar jag spela basket ute, säger hon.

Tre flickor har dragit sig undan från träningen. De står och småpratar i materialrummet bland plintar och gummimattor.

De tycker inte att idrott är så roligt när det handlar om att springa och styrketräna. Dans är roligare, berättar de.

Från första dagenskrivs de nyanlända eleverna in i den klass som de ska tillhöra så småningom. Men innan de kan inkluderas i ämne efter ämne så går de i globala studion, som är Nybyggeskolans namn för förberedelseklasser.

Skolan har märkt av den senaste tidens flyktingvåg och den globala studion har växt från 25 till 35 elever på någon månad. Främst är det barn från Syrien som kommit.

Mats Jensen, Nybyggeskolans rektor, berättar att allt fler är ensamkommande.

– Även för den gruppen ser det olika ut. Några behöver mer stöd än andra, kanske med att träffa kuratorn. Här på skolan är barnen en tredjedel av dagen och vår uppgift är att göra den så trygg som möjligt, säger han.

Foto: Per Groth

Inne i idrottssalen är det åter samling vid tavlan. Magnus Wallenius pekar på orden för de olika övningarna och eleverna får säga vad de tyckte om träningspasset.

– Var det jobbigt?

– Nej, svarar de flesta.

– Var det svettigt?

– Ja, svarar alla.

– Bra, ni har jobbat hårt. Ni har använt kroppen. Och nu ska ni duscha, säger Magnus Wallenius.

Eleverna går i små grupper mot omklädningsrummet. Nu i lugn takt.

Björn Andersson

Hittar rätt på idrotten

0
0

Ett befriande ämne utan så mycket prat. Samtidigt en svår utmaning med hälsobegrepp och trång machokostym. Läraren Åke Huitfeldt har intervjuat nyanlända ungdomar om ämnet idrott och hälsa.

Att röra sig och behärska sin egen kropp är ett internationellt språk där det inte behövs så många ord. Som ny i ett främmande land kan idrott och hälsa därför vara en fördel jämfört med många andra ämnen.

Åke Huitfeldts licentiatuppsats, Passar jag in? Nyanlända ungdomars möte med idrottsundervisning, visar också att det handlar om ett uppskattat skolämne. Idrott och hälsa ger möjligheter till avkoppling rent psykiskt och ett tillfälle att träffa andra ungdomar. De nyanlända har en rimlig chans att få ett betyg trots att de varit kort tid i Sverige. De intervjuade ungdomarna tycker att ämnet oftast är roligt och de känner sig bekräftade av kamrater och lärare.

Svårare är det med att förstå värdet av ämnet ur ett hälsoperspektiv. Åke Huitfeldt, som har 40 års erfarenhet som idrott- och hälsalärare, menar att lärarna trots goda intentioner har svårt att förklara syftet med idrott och hälsa och dess centrala innehåll.

– Det beror i första hand på språkbegränsningar. Vi idrotts­lärare kanske skulle vara tuffare och säga att vi behöver modersmålslärare på teorigenomgångar men resurserna är begränsade. Vi får försöka att vara väldigt tydliga när vi talar om mat, hälsa, kondition och annan teori. Men jag vill betona att viljan att lära sig nya färdigheter finns hos den här gruppen, säger Åke Huitfeldt.

Utifrån djupintervjuer med sex ungdomar, tre flickor och tre pojkar, framgår att utmaningen är större för flickorna. De har mindre erfarenhet av att ha varit fysiskt aktiva på fritiden under uppväxten. Normer från familjen och hemlandet om vad som anses manligt och kvinnligt inom idrotten påverkar också.

Två av flickorna uttrycker att de känner sig obekväma, främst i dans när man ska hålla i pojkarna och i simning tillsammans med pojkar. De upplever också att en del pojkar ibland tittar konstigt på dem när de rör sig.

Åke Huitfeldt menaratt det går att hitta lösningar för att öka tryggheten i exempelvis dans och simning. Dans behöver ju inte vara pardans utan kan vara att röra sig rytmiskt till musik. Och simningen kan man dela upp i flick- och pojkgrupper.

– Man ska ju kunna simma 200 meter enligt kraven i ämnet och det är ju en väldigt viktig förmåga. Jag har i min tjänst två timmar i veckan med nyanlända ungdomar som inte kan simma. Jag har en period med enbart flickor och en med enbart pojkar. Sen finns det andra som inte bryr sig om ifall det är samundervisning eller inte.

Åke Huitfeldt har även intervjuat ungdomarna om deras uppväxt och villkoren i deras hemländer. Tiden före flykten har varit problematisk och otrygg utan organiserad skolgång. En av flickorna har till exempel jobbat med att knyta mattor fast hon hellre hade velat gå i skolan. Pojkarna har ofta fått hjälpa till med tunga kroppsarbeten. Fritiden har präglats av många plikter, men främst pojkarna har i viss mån haft möjlighet att leka och spela fotboll. Ett par av ungdomarna har erfarenhet av idrottsundervisning.

Även i Sverige tvingas ungdomarna hantera oro över om de kommer att få stanna i landet och om familjen klarar ekonomin. En av pojkarna har till exempel svårt att sova, vilket kan påverka skolsituationen. Ett par av ungdomarna bor ensamma och saknar sina familjer.

Åke Huitfeldt råder alla idrottslärare att informera sig om den nyanlända elevens uppväxtvillkor och hur de kan påverka under lektionerna i idrott och hälsa. Ett praktiskt tips är också att lära sig några ord på elevernas modersmål för att de ska känna sig bekräftade. Ett exempel är ordet ”bra” som kan ge otroliga effekter, menar han.

Vinteraktiviteter och orientering är exempel på aktiviteter som är helt främmande för många nyanlända. Här gäller det att gå sakta fram.

– Av naturliga skäl är det många som aldrig stått på skidor eller åkt skridskor. Men jag tycker att de här övningarna ger mycket glädje och viljan finns hos de unga.

För att öka trivseln för alla är det viktigt att jobba med attityder, främst pojkarnas. De nyanlända pojkarna i studien har svårt att ta av sin ”machokostym” och de visar störst engagemang i bollspel. Det finns ett motstånd i att engagera sig i dans, simning, orientering och vinteraktiviteter där de är nybörjare.

Hur jobbar man emot den här machokostymen?

– Det är en ständig kamp och vi måste visa bredden i ämnet. Pojkarna i min studie var väldigt påverkade av den mediala bilden av idrottande. De vill helst göra sådant som de redan kan som basket eller fotboll. Pojkar födda i Sverige är också mer i den här nischen, många tycker inte att det är riktig idrott när man har gruppträning eller yoga.

Flickorna uttrycker att de vill ha idrott och hälsa tillsammans med pojkarna. Men det ska ske i trygga former där de inte känner sig uttittade. Pojkarna vill också ha samundervisning men ibland vill de kunna ta i lite extra.

Även om ämnet idrott och hälsa är en liten del av ungdomarnas liv så ger det en glädje eftersom de kan lyckas i många moment. Och på sikt kanske ämnet kan vara en väg in i samhället efter skoldagen, menar Åke Huitfeldt.

– De ungdomar jag mötte vill ha kontakt med svenska ungdomar. Här kan idrottsrörelsen vara en väg in. Många är också aktiva i olika klubbar men det måste bli lättare att kunna börja i en idrottsförening även efter att man har fyllt femton.

Åke Huitfeldt arbetar i dag på en gymnasieskola med bland annat olika introduktionsprogram och han har stor erfarenhet av att undervisa nyanlända barn och ungdomar. Det var tack vare forskarskolan i idrott och hälsas didaktik vid Örebro universitet som han kunde skriva sin licentiatuppsats.

– Jag ville tränga in djupare i den här frågan. Dessutom finns det inte så mycket skrivet om nyanländas möten med ämnet idrott och hälsa. Nu finns det i alla fall en text att förhålla sig till.

Björn Andersson

Ny lektion nya kläder

0
0

Lärarvardag Matnyttiga tips som underlättar ditt jobb och ger inspiration i vardagen.

Illustration: Janette Bornmarker

Vad är lämplig klädsel på jobbet?Den frågan kan vara rejält laddad. För Carl Lindström, högstadielärare på Valla­skolan i Östersund, är det viktigaste att föregå med gott exempel på lektionerna i idrott och hälsa.

– Det vore inte bra att komma i jeans, för det blir som ohygieniskt att gå i samma kläder hela tiden. Därför har jag shorts och funktionströja. Eleverna förstår signalen. De vet att när det är idrott ska man byta om.

Den tanken gäller även omvänt, för Carl Lindström själv. När han ska ha NO, eller ett utvecklingssamtal, sätter han på sig de kläder han även har privat – ofta jeans och skjorta.

– Det är viktigt för mig att hålla isär ämnena, att ”nu är jag idrottslärare” och ”nu är jag NO-lärare”. Jag vet egentligen inte varför, men jag har två olika arbetsrum. Där umgås jag mycket med de andra lärarna och det känns som att man passar in bättre när man byter om. Det handlar nog mest om mig, jag tror inte kollegerna skulle bry sig.

Carl Lindström tycker inte att klädseln är något större huvudbry. Statusen och auktoriteten förändras inte när han byter om. Han tycker att han bemöts på samma sätt, av såväl elever och föräldrar som kolleger och skolledning.

På Vallaskolan finns ingen uttalad klädpolicy.

– Ledningen ser väl gärna att man har hela och rena kläder på sig, men sedan får var och en välja själv. De flesta lärare tänker nog att de inte vill sticka i ögonen. Man har inte en t-tröja där det står Fuck You. Så vitt jag vet har det aldrig blivit något bråk.

Fullt så konfliktfrittär det kanske inte på alla skolor, i alla fall inte om man ska tro etnologen Christer Eldh vid Lunds universitet. Han forskar om sociala mekanismer på arbetsplatser, och på samtliga han studerat – vilket dock inte inkluderar någon skola – har det förekommit dispyter om de anställdas kläder.

– Det är klart att klädseln är jätteviktig. Att den i många yrken blivit mer vardaglig och informell betyder inte alls att symbolvärdet blivit mindre. Konflikter handlar ofta om att människor har kläder som uttrycker för mycket av deras personlighet, så att det anses störa verksamheten. Det är attans så känsligt, säger Christer Eldh.

Han ser därför fördelar med klara instruktioner för vad de anställda ska ha på sig.

– Finns det inte formella klädkoder skapas informella och de kan vara väldigt uteslutande, för det är som nyanställd inte alltid så lätt att förstå sig på dem. Koderna är outtalade och man kan gå omkring och känna att man gör något fel, men inte förstå vad. Moderna och inkluderande regler kan lösa det problemet.

Den åsikten delas fullt ut av Pernilla Lövquist, lärare i hem- och konsumentkunskap och textilslöjd på Internationella engelska skolan i Gävle. Där finns tydliga föreskrifter, bland annat om vad som är lämplig klädsel för både lärare och elever.

– Vi har våra egna kläder, men de ska vara fina så att vi visar respekt för varandra. Det känns professionellt och alla vet vad som gäller. Det bästa är att eleverna inte har på sig vad som helst. Tonåringar kan faktiskt fokusera på undervisningen när det inte är en massa halvnakna bröst och rumpor överallt i klassrummet.

Tidigare arbetade Pernilla Lövquist på en kommunal skola i Gävle. Då var hon mer ledigt klädd.

– Där fanns ingen klädkod alls. Jag gick i jeans och tofflor och kunde till och med ha mjukisbyxor, som yogapants, någon dag. Det har jag aldrig nu, utom hemma förstås. Men varje morgon känns det kul att klä upp sig och gå till jobbet. Jag är trygg i yrkesrollen när jag har kjol och knytblus. Men jag kände mig lika bra bemött i den kommunala skolan.

Pernilla Lövquist känner ingen oro för vad som kan hända om hon en dag inte vill följa klädkoden. Det kommer näm­ligen inte att ske.

– Jag köper konceptet, annars hade jag inte börjat på den här skolan. Alla kolleger känner nog likadant. Vi eftersträvar en striktare miljö och klädstilen är en del av det. Lärare vet vad olika skolor står för och man söker sig till någon som verkar passa en själv.

Men den somär ny i yrket kanske varken är säker på vad som gäller på olika skolor eller vad man själv föredrar. Då kan det nog vara skönt att ha fått några tips och förhållningsorder under utbildningen. På Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm kommer ämnet främst upp när studenterna ska ut på den verksamhetsförlagda utbildningen, berättar Marie Nyberg som är enhetschef för kultur och lärande på institu­tionen för idrott och hälsa.

– Alla måste vara medvetna om att de under lektionerna blir förebilder för eleverna. Studenterna ska vara redo för rörelse, men inte ha för sexualiserad klädsel. Modet har blivit tajtare och här på GIH har studenterna ofta tights och linne. Särskilt kvinnorna måste inför VFU:n fundera på vad det signalerar – för männen är det ett mindre problem för de har oftast shorts över tightsen.

Studenterna får också veta att de förväntas sätta på sig överdragskläder innan de går till lärarrummet och byta om till vanliga kläder om de ska under­visa i teoretiska ämnen. I efterhand är det få som berättar om klädproblem under praktiken. Marie Nyberg tror att det beror på att de går in i en mer vuxen lärarroll i skolorna. Väl tillbaka på lärosätet tar vissa på sig kepsen igen och återgår till studentrollen.

Ett problem sombåde studenter och färdiga idrottslärare har med sina kläder är priset. Arbetsuppgifterna kräver många olika uppsättningar och varianter, men lärare får ändå inte dra av kostnaden på skatten. Några enstaka skolor har försökt införa arbetskläder, men det har inte fått något större genomslag. På GIH säljer studentkåren de vanligaste typerna av träningskläder. Marie Nyberg välkomnar fler initiativ runt om i landet.

– Tröjor och byxor med skolans namn ger ett seriöst intryck. Jag skulle inte vilja se uniformer över hela linjen, men gärna en liten uppsättning som känns bra för både manliga och kvinnliga lärare.

Sten Arndt

OECD: Fortsatt dålig löneutveckling för Sveriges lärare

0
0

Svensk utbildning står sig på många sätt väl internationellt. Men löneutvecklingen för lärarna är fortfarande svag, enligt OECD.

Sverige lägger relativt mycket pengar på utbildning och har såväl en hög andel barn i förskola som en hög andel högutbildade i den vuxna befolkningen. IT-kunskaperna är goda, likaså möjligheterna till fortbildning på jobbet. Det konstaterar OECD i sin senaste Eduacation at a Glance, ett slags statistisk årsbok för utbildningsfrågor.

Till de svagare områdena hör lärarnas löner och syn på sitt eget arbete. Visserligen är ingångslönen något högre än OECD-snittet, men maxlönen ligger 15-20 procent lägre. Dessutom sticker de svenska lärarna ut internationellt på så sätt att så många känner att deras arbete inte uppskattas, konstaterade OECD:s analytiker Thomas Weko på en pressträff.

Gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S) konstaterade å sin sida att regeringen framöver avsätter tre miljarder kronor årligen på att höja lönerna för de skickligaste lärarna.
- Det är svårt att bedöma när detta kommer att ge utslag i den internationella statistiken. Men vi vet av erfarenhet att när politiken samlar sig kring reformer som behövs ger det utslag tämligen snabbt, säger hon.

I Sveriges landrapport påpekar OECD att andelen svenskar i åldern 25-34 år som är mindre utbildade än sina föräldrar är 28 procent, vilket är den högsta andelen av alla jämförda OECD-länder. Men Thomas Weko tycker personligen att beskrivningen leder fel.
- Ju högre utbildningsnivå ett land har, ju mindre utrymme finns för att den yngre generationen går om sina föräldrar. Sverige har en hög andel högutbildade, säger han.

Andelen svenskar som väntas ta en akademisk grundexamen under sin livstid ligger på 45 procent, jämfört med OECD-snittet på 55 procent. Å andra sidan ligger andelen svenskar som väntas ta en examen på avancerad nivå - en magister eller master - på 24 procent, högre än OECD-snittet på 19 procent.
 

TT

Därför duckar vi för ansvaret

0
0

Kläder vävda av bomull som plockats av barn. Elektronik som innehåller metaller från livsfarliga gruvor. Hur kan vi köpa sådant?

Foto: Privat

Förklaringen finns iåtta grundläggande psykologiska mekanismer som sätter människors ansvarskänsla ur spel. Det visar en avhandling från Högskolan i Borås. Författaren David Eriksson forskar om försörjningskedjor och har sett hur mekanismerna påverkar de olika leden i kedjan.

Avhumanisering, till exempel, gör det möjligt för ägare till fabriker och plantager att rättfärdiga slavarbete.

– I vissa länder anses chefer vara mer värda än arbetare, till exempel för att de tillhör olika kast, förklarar David Eriksson.

Och företag som köper in varor från sweatshops, låglönefabriker, kan ägna sig åt moraliskt rättfärdigande.

– Vissa resonerar att arbete under oschysta förhållanden är bättre än inget arbete. Och ibland stämmer det, vilket komplicerar saken, konstaterar David Eriksson.

Ett övergripande problem är att produktionen är så specialiserad, menar han.

– De inblandade ser bara sin lilla del och inser inte sitt bidrag till helheten.

Sist i kedjan finns konsumenten som befinner sig längst ifrån dem som lider av produktionen.

– Vi har ingen koppling till barnen i Kongo som utvunnit metallerna som finns i datorn och förstår inte konsekvenserna av vårt köp, säger David Eriksson.

Kan vi konsumenter göra någon skillnad? Ja, ett sätt är att handla hos företag som tagit kontroll över hela produktionskedjan, enligt David Eriksson.

– Det finns till exempel en svensk frukthandlare som köper sina produkter direkt från odlarna i Colombia. Och en telefontillverkare som bara jobbar med specifika gruvor där metallerna utvinns under schysta förhållanden.

Per Hagström

Therese är mitt i ett äventyr

0
0

Therese Berntsdotter har klättrat i höga berg i Tanzania, sprungit Vasaloppet och nu satsar hon på ultralöpning. Till vardags är hon lärare i hem- och konsumentkunskap samt idrott och hälsa.

Foto: Privat
Vad är din drivkraft?

– När det gäller mina äventyr är det att sätta upp mål och sedan försöka nå dem. Det är ett sätt att utmana sig själv och lära känna sig själv. Jag måste ha någonting att sträva mot annars fungerar jag inte.

Berätta om några av dina äventyr

– År 2013 hade jag ett intensivt år med många stora upplevelser. Först var jag med på en expedition i Östafrika där vi besteg Kilimanjaro och Mount Meru i Tanzania och Mount Stanley i Uganda. Det blev sammanlagt 15 569 meter över havet.

– Samma år cyklade jag och min pojkvän från Amsterdam till Paris. Sen ville jag göra något själv så då sprang och gick jag pilgrimsleden mellan Saint Jean Pied de Port i Frankrike och Santiago de Compostela i Spanien. Den är 800 kilometer och det tog 18 dagar. Det var hemskt och bra och allt möjligt men jag kände mig stärkt efteråt.

– I år har jag bland annat sprungit Vasaloppssträckan och Lidingöloppets ultramarathon. I somras cyklade jag och min pojkvän 75 mil från Dubrovnik och vidare genom Montenegro och Albanien till Grekland.

När började du som lärare?

– Det var för drygt ett år sedan. Jag hade då både gått klart lärarutbildningen och en utbildning som fjäll- och äventyrsledare.

Kan du använda dig av dina äventyr i din undervisning?

– Jo, det ligger ju nära friluftslivet. För mig handlar friluftsliv i skolan om att vara ute utan att behöva prestera eller tävla. Vi är ute och bygger vindskydd, gör upp eld och vi kan flytta ut leken i skogen.

Har du hem-och konsumentkunskap ute?

– Nej, men det kanske vore något. Jag har som mål att arbeta med idrott och hälsa samt hem- och konsumentkunskap ihop. Till exempel om man ska på utflykt i idrott och hälsa så tillagar man utflyktsmaten i hem- och konsumentkunskapen.

Vad ger dig energi i arbetet?

– I jobbet är ingen dag den andra lik och det trivs jag med. Jag är en praktiker och jag får jobba med det som jag tycker är roligast. Och jag får väcka lusten att lära hos eleverna. Jag jobbar också med framtidsfrågor som hållbar utveckling och hälsa i mina ämnen.

Hur hämtar du energi på fritiden?

– I och med att vi har långa lov så hämtar jag energi i mina äventyr och så får jag mental träning på köpet.

Har du nästa äventyr planerat?

– Ultralöpning ligger mig varmt om hjärtat.
Nästa utmaning skulle nog kunna vara att springa lopp på hundra miles, cirka 16 mil.

Vilken yrkesfråga tycker du är viktigast?

– Arbetsbelastningen är en viktig fråga. Vi lärare vill göra det vi är bäst på vilket är att undervisa men allt mer tid går åt till administrativa uppgifter.

Vad gör du om tio år?

– Jag fortsätter att springa men långa sträckor som det blir när man inte är så snabb längre. Yrkesmässigt är jag fortfarande lärare, jag lever ju min dröm. Kanske arbetar jag mer med friluftsliv på en naturskola eller liknande.

Björn Andersson

Beröring behövs för rätt inlärning

0
0

För att slippa anklagelser om tafsande har vissa idrottslärare börjat undvika kroppskontakt. Men det är fel väg att gå, menar forskaren Marie Öhman.

Det var en vanlig lektion på idrotts­lärarutbildningen vid Örebro universitet. Marie Öhman, nu biträdande professor i idrottsvetenskap, visade hur man tar emot vid volter och handstående. Studenterna fick bygga pyramider med sina kroppar och massera varandras axlar. Efteråt sa en ung man att han aldrig skulle våga göra något sådant som färdig idrottslärare. Han var rädd att kallas snuskgubbe eller pedofil, om han skulle ta i en elev. Marie Öhman stod som ett frågetecken, men en tredjedel av gruppen nickade instämmande till farhågorna.

I samma veva läste hon en artikel om att idrottslärare i England inte får ha händerna under vattnet när de lär barn simma. Och i en internationell scout­rörelses policydokument för ledare fann hon mängder av formuleringar som ”rör inte barnen”, ”undvik all fysisk kontakt” och ”gå inte in i tälten”.

– Då blev jag riktigt intresserad. Vad var det som höll på att ske? Och vad skulle det få för konsekvenser för idrottslärarnas pedagogiska arbete om de inte vågade ta i eleverna?

För att få svar på sina frågor började Marie Öhman forska. Det visade sig vara vanligt med beröringsförbud i skolor i Storbritannien, USA, Australien och Nya Zeeland. Orsaken är förmodligen att barn där utsatts för övergrepp inom idrotts- och scoutrörelsen och kyrkan – och att krav på att skydda barn genom att förhindra fysisk kontakt fått gehör även inom skolan.

Men hur vanliga är då de här tankegångarna i den svenska skolan? Marie Öhman intervjuade 23 idrottslärare. De allra flesta tyckte att det på senare år blivit känsligt att röra vid eleverna. Även här talas det mycket om att skydda barn och lärarna var rädda att bli anklagade för att tafsa – och framför allt för att få ett rykte om sig att vara en snuskgubbe eller snusktant. Oron var större bland män, men fanns även bland kvinnor.

– Allt det här vore lättare att förstå om 300 idrottslärare begått övergrepp på elever. Men så är det ju inte. Det är några enstaka som anklagats och dömts. Men lärare blir oroliga så fort de läser om ett enda fall. Hittills är det inte som i England och USA där det finns en beröringsskräck, men det ligger under ytan och jag tror det är ett växande problem, säger Marie Öhman.

Hälften av idrottslärarna i undersökningen är mer återhållsamma med beröring än tidigare och har utvecklat strategier för att inte kunna misstänklig­göras. Några tar inte i elever med öppen hand utan med knuten näve så att det inte ska kunna uppfattas som en smekning, många går aldrig förbi ett omklädningsrum om dörren står öppen – att faktiskt gå in i ett omklädningsrum är för de flesta inte ens tänkbart – vissa tittar i taket när de är i simhallen och undviker att visa en rörelse på någon av det motsatta könet.

Ingen lärare i undersökningen har slopat något inslag i undervisningen för att hålla ryggen fri, men Marie Öhman menar att redan de anpassningar vissa av dem gjort, som när manliga lärare inte dansar med kvinnliga elever, gör inlärningen sämre.

I undersökningen bad hon lärarna att själva ange när och varför det är viktigt att röra eleverna.

– För det första krävs beröring för själva lärandet, som kan vara omöjligt eller farligt om inte läraren korrigerar och skyddar vid till exempel volter. För det andra skapar det förtroende och ett gott inlärningsklimat, som när man gör ”high five” eller ger en uppmuntrande kram. För det tredje menar lärarna att det är nödvändigt för att eleverna ska kunna fostras till moraliska och empatiska medborgare.

Men Marie Öhman har inte nöjt sig med att beskriva hur lärare rent praktiskt förhåller sig till en förändrad syn på beröring och vilka konsekvenser det kan få. Tillsammans med Ann Quennerstedt, biträdande professor i pedagogik vid Örebro universitet, har hon i en artikel i tidskriften Sport, Education and Society formulerat ett mer principiellt argument mot tanken att lärare inte ska röra barn.

Beröringsförbudet i engelskspråkiga länder motiveras ofta ytterst i FN:s barnkonvention – barn har rätt till skydd mot övergrepp. Det har Marie Öhman naturligtvis inga invändningar emot, men hon påpekar att barn enligt samma konvention även har rätt till utbildning som syftar till att de ska utveckla sin fulla fysiska, psykiska och sociala potential. De svenska idrottslärarnas tre argument för beröring gör hon till sina, och pläderar utifrån dem för att lärare måste röra sina elever för att de ska få bästa möjliga utbildning och kunna utvecklas så långt det är möjligt.

Foto: Privat

Marie Öhman är medveten om att det kan finnas invändningar mot resonemanget att barn har lika stor rätt till beröring som till skydd. Det låter bra så länge barn behandlas väl – men skulle även kunna vara ett perfekt försvarstal för en misstänkt pedofil.

– Jag bara väntar på kritiken att jag öppnar alla dörrar för dem som kladdar på barn. Det vill jag naturligtvis inte. Men vi kommer ändå inte åt dem som begår övergrepp genom att förbjuda beröring i skolan. Det går inte att förhindra dåliga människor att göra dåliga saker genom att förhindra goda människor att göra goda saker.

Men hur ska då lärarna i idrott och hälsa bete sig i praktiken? Lärarna i undersökningen gjorde på olika sätt. Några tog tjuren vid hornen och sa till klassen att ”jag vet att beröring kan vara känsligt men nu ska vi hoppa trampet och jag kommer att ta emot er så ni inte slår ihjäl er”. Andra vill inte väcka den björn som förhoppningsvis sover och rör därför eleverna som de alltid gjort, utan att prata om det.

Marie Öhman säger att det inte finns något entydigt svar på vad som är bäst.

– Det är nog från person till person och från klass till klass. Det viktiga är att idrottslärare står upp för att beröring är en naturlig del av ämnet, som faktiskt handlar om kropp och rörelse. Det gäller bara att ha fingertoppskänsla och vara så professionell att man vet var gränsen går mellan en bra och en dålig fysisk beröring.

Sten Arndt

Diskbänksrealism

0
0

Vardagsdisk och tre­rätters­dukning. Det står på menyn när åttorna gör instruktionsfilmer för sina två år yngre kamrater.

Säg till när jag ska börja hälla.

Nils Wahlström står beredd med disk­medelsflaskan. Så får han ett okej och trycker på flaskan så lite diskmedel rinner ner i hon. Under tiden filmar hans klasskompis Axel Björklund med sin mobil, medan Isac Jakobsson tittar på.

Det är hem- och konsumentkunskapslektion i klass 8F och uppgiften är att göra ett bildspel eller en film om ett moment eller ett ämne inom området mat och hälsa. De tre har valt ”Hygien när du jobbar i köket” och började dagen med att lista olika saker de ville ha med i sitt bildspel, till exempel disk. De har också tagit bilder på när Nils tar på sig förkläde och tvättar händerna och när Isac drar bort håret från ansiktet med hjälp av en bandana. När de geggat ner en tallrik med en blandning av kaviar, ketchup och soja hörs små äcklade utrop blandade med fnissningar när Axel fotograferar Nils då han skrapar av tallriken ner i en blå komposthink.

– Hemma skulle det ju ha varit en brun påse, säger Isac Jakobsson.

Han tycker det är roligt med en lite annorlunda lektion.

– Det gäller att vi inte gör det överkomplicerat.

Höglundaskolan ligger i en pampig stenbyggnad i rödbrun puts, med höga spröjsade fönster där en del rutor fortfarande är av handblåst glas. Här har varit skola sedan huset byggdes 1929 och nu går cirka 500 elever mellan årskurs 4 och 9 här. Lärarna Ingrid Löfvenmark och Ann Nilsson jobbar båda heltid med hem- och konsumentkunskap.

Foto: Therése Ny

Vid ett av de runda borden i den före detta korridor som förbinder de två hkk-salarna med varandra och som fungerar som lektions- och äta-det-som-tillagats-på-lektions-sal, håller Linda Andersson, Isabelle Isaksson och Cajsa Rubin på att duka ett bord, samtidigt som de filmar. Efter att ha börjat med en vardagsdukning är de nu inne på en finare variant, för en trerättersmiddag.

– Det känns roligt att kunna hjälpa de yngre att lära sig hur man ska duka, säger Cajsa Rubin.

Uppgiften går nämligen ut på att filmerna och bildspelen ska gå att visa för eleverna i årskurs 6.

Förra året provade Ingrid Löfvenmark och Ann Nilsson att själva göra ett bildspel om kanelbullebakning. Vid en lektion då sjätteklassarna skulle baka just kanelbullar var det en somalisk elev vars svenska ännu inte var så bra, som inte begrep receptet.

– Då satte jag datorn framför honom, med vårt bildspel. Hans bullar blev de finaste av allihop, säger Ann Nilsson. Där klack det till i oss.

Foto: Therése Ny

På Höglundaskolan gårmånga elever med annat modersmål än svenska, som skulle kunna ha stor hjälp av bildstöd på lektionerna, tänkte de. Och, förresten, vem har inte det?

Men tidigare hade de sällan använt sig av den sortens undervisningsmaterial i hem- och konsumentkunskap, eftersom de inte tyckt att det finns så mycket sådant att tillgå.

– Inte ur pedagogisk synvinkel, i alla fall. Det måste ju vara väldigt enkelt om det ska funka i sexan, säger Ingrid Löfvenmark.

Hon nämner en film om näringslära som de lånade på medioteket, och visade för en sexa härom året.

– Den var tråkig och lite töntig.

Efter att ha gjort ytterligare några egna bildspel kom de två lärarna på nästa idé; att låta åttondeklassarna göra instruktionsfilmer och bildspel.

Foto: Therése Ny

– Vi ser det som en fördjupning. För de måste ju själva bli experter på ämnet om de ska kunna göra instruktionsfilmer för de yngre eleverna. Dessutom står det ju i läroplanen att eleverna ska få använda olika uttrycksformer, säger Ann Nilsson.

Eller om det är Ingrid Löfvenmark som säger det. De två lärarna har arbetat tillsammans i femton år och faller i varandras tal.

– Vi är så samkörda att vi pratar i stereo, säger de glatt, och berättar att de håller lektionsgenomgångarna tillsammans innan de delar på grupperna och går in i var sin sal.

– Det är en styrka, för om den ena glömmer något eller säger fel kan den andra fylla i eller rätta till, säger Ann Nilsson.

Foto: Therése Ny

– Och när den ena pratar kan den andra observera eleverna, säger Ingrid Löfvenmark.

Deras täta samarbete gynnar också deras egen kreativitet, anser de.

– Det känns enklare att prova nya grepp, samtidigt som Ann kan stoppa mig ibland, säger Ingrid Löfvenmark, som medger att hon ibland har lite väl vilda idéer.

Men ofta vågar de sig ut på djupt vatten för att testa nya metoder.

– Det kan ju inte bli värre än misslyckat, säger Ann Nilsson. Men om det blir det är det skönt att vara två.

Huvudsaken är, att de hela tiden utvecklas i arbetet. På senare år har de till exempel börjat blogga och instagramma under namnet ihksalenpahoglunda.

På bloggen lägger de ut recept och bilder och lektionsinfo, så att elever som varit frånvarande kan ta igen vad de missat, medan Instagramkontot förstås innehåller lektionsbilder. Men de två lärarna har inte någon annan it-utbildning i bagaget än en pim steg 3, alltså praktisk it- och mediekunskap.

– Sedan har vi provat oss fram själva och tagit hjälp av yngre konsulter, det vill säga våra egna barn och elever.

De planerar nu att utvidga bloggen så att den blir mer kommunikativ, till exempel genom att eleverna ska kunna skicka in svar på uppgifter,

– Det där är vi lite kaxiga över, säger Ingrid Löfvenmark med ett stort leende.

– Jomen, man måste ju prova nytt, fyller Ann Nilsson i.

När de hade kläckt idén med att åttorna skulle göra filmer kastade de sig bara ut i det, utan lång betänketid och, förstås, utan att veta om det skulle bli flipp eller flopp.

– Det blir ju mer spännande att gå till jobbet när man inte vet hur det ska gå. När vi skulle börja med det i går vaknade jag tidigt, säger Ingrid Löfvenmark.

Men i dag känner både hon och Ann Nilsson sig varmare i kläderna och lägger sig i mindre än under gårdagen.

Men lite styr de också under den här lektionen. I det kök som är Ann Nilssons domäner ska en grupp med fem elever göra ett bildspel om dukning. Några av dem har gått i gång på servetter och står och gör eleganta vikningar med hjälp av instruktionsfilmer från nätet. Eftersom det är svårt att få till det med tunna pappersservetter hämtar Ann Nilsson riktiga linneservetter åt dem. Så tittar hon på bordet där de andra lite håglöst ställer fram tallrikar och bestick.

Foto: Therése Ny

– Om ni ska äta soppa, var ska skeden vara?

– I soppan, säger Enis Ramadanovic med ett litet flin, men nickar när hon undrar om han kommer ihåg att den ska ligga till höger om tallriken.

Men ska de ha ett eller två glas? Eric Heller och Farhan Daymare bestämmer sig för två likadana, men Ann Nilsson flyttar diskret undan det ena.

Eftersom gruppen inte gjort någon egentlig plan påpekar hon också att de måste fundera på vad bildspelet egentligen ska innehålla.

Ann Nilsson tycker att filmidén slagit väl ut.

– Jag tror vi är på rätt spår. Det är bra att de får jobba på i lugn och ro en lång stund, som omväxling.

Ingrid Löfvenmark håller med.

– I går morse funderade jag lite på vad vi gett oss in på, men nu känns det bra. De flesta tog det på sådant allvar och de har inte behövt särskilt mycket vägledning.

Ett projekt som detta hade förstås lämpat sig för samarbete över ämnesgränserna, konstaterar de två lärarna. Men då hade det behövts mer framförhållning.

– Om vi gör det fler gånger skulle vi gärna göra det, säger Ann Nilsson.

Nu har hygiengruppen tagit bilder till sex före-­moment och fem efterditon och går till datorsalen för att redigera och skriva bildtexter, medan eleverna som filmat dukningar har skrivit ett manus med talade instruktioner, som ska spelas in och läggas på i efterhand.

Nästa vecka ska de redovisa för varandra och göra kamratbedömning. Därefter får de möjlighet att förbättra sina filmer och bildspel innan de ska visas för sexorna.

– Det blir spännande, säger Ann Nilsson.

Ingela Hofsten

Skolkaren som slåss för en bättre skola

0
0

Pasi Sahlberg har ägnat hela sitt yrkesliv åt att knuffa elever, lärare och hela skolsystem åt ett – som han tycker – bättre håll. Nu kan han påverka den svenska skolans framtid som expert i den nybildade Skolkommissionen.

Bild: Sean Proctor.Vi möts via Skype och varsin datorskärm. Pasi Sahlberg har morgon i amerikanska Cambridge, där han gör sitt tredje år som gästprofessor vid anrika Harvard University. Dagen därpå ska denne professor i pedagogik resa till Mexico City, och därefter ut på ett otal gästspel runt om i världen. Många vill kalla honom guru, själv föredrar han ”changemaker”.

– Jag har börjat gilla det uttrycket. Många kollegor här kallar sig själva det, och egentligen är det väl vad alla lärare vill eller borde vara – möjliggörare?

Annars beskriver han sig som en ”typisk finländare” som gillar att vara med människor, men också värnar egen tid, en person som värdesätter hederlighet och rättvisa och är – och här lutar han sig ivrigt fram mot skärmen – mycket nyfiken.

– Jag trivs i nya situationer, där det inte finns några tydliga ramar för vad som ska hända eller hur man förväntas uppträda.

Genom åren har han arbetat som lärare (i matte och naturvetenskap) och lärarutbildare, därefter som forskare och nationell skolutvecklare och under de senaste 15 åren som föreläsare och rådgivare på ett internationellt plan.

 

Hans verkliga genombrott kom med boken Finnish lessons 2.0, publicerad på svenska 2012, där Pasi Sahlberg ger sin analys av det finska Pisa-undret. Flera av de viktigaste förklaringarna handlar om lärarkåren: lärarnas höga status och fria roll i Finland, samt deras lyckosamma motstånd mot olika varianter av ”new public management” i skolvärlden. Pasi Sahlberg pekar också på lärarnas obligatoriska utbildning i psykologi och specialpedagogik, liksom det faktum att uppåt hälften av de finländska eleverna får någon typ av extra stöd.

Den högt värderade lärarrollen har sin finländska historia. Efter självständigheten från Sverige, inbördeskriget, invasionen av Ryssland i Karelen och det såriga andra världskriget behövde Finland sina hjältar. Lärarna, som skulle fostra massorna i den tvåspråkiga staten, kallades ”nationens ljus”. Från grundskole-reformen på 1970-talet och framåt har den höga statusen – och därmed ett ”respektfullt förhållande” mellan makthavare och lärare – följt med. Pasi Sahlberg jämför med synen på läkare:

– Inga makthavare skulle våga sig på att införa nya medicinska reformer utan att lyssna till läkarnas åsikter. På samma sätt är det med den finska skolan. Det är därför lärarkåren har kunnat stå emot införande av fria skolval, friskolor, ett uppsjö tester av elevernas kunskaper och andra typer av kontrollsystem som har blivit så vanliga i andra västländer. Nu börjar det visserligen blåsa nya vindar även i Finland, exempelvis vill den nya regeringen införa nationella prov.

 

Samtidigt står dagens finländska lärare inför en uppgift som liknar den på 1950-talet, menar Pasi Sahlberg: att förena människor.

– Förändringarna i migrationen börjar märkas allt mer i Finland. Det gör skolan till en fantastisk och viktig plats, där samlas ju alla yngre människor i landet.

Ledorden för en möjliggörande lärare är ledarskap och empati, menar Pasi Sahlberg. Om skolan däremot fortsätter på den inslagna vägen – att överföra kunskap som eleverna i princip kan hitta själva på internet – kan lärarna lika gärna ersättas av robotar:

– Redan i dag kan robotar programmeras att svara på frågor eller föreläsa om Finlands självständighetskamp i 45 minuter. Det är därför vi måste vara så extra rädda om lärarna nu. Det finns inga som bättre kan hantera en öppen, lyhörd och till synes ostrukturerad situation än välutbildade och engagerade lärare.

Dagens arbetsmarknad har också behov av en annan typ av färdigheter, menar han. Det som gav tidigare generationer arbete – goda betyg och inpräntade kunskaper – efterfrågas inte längre. I dag söker arbetsgivare snarare folk som kan hantera en ständigt föränderlig värld och lösa de problem som uppstår, ofta tillsammans med andra och på flera olika språk.

– Det synsättet påverkar så klart också hur jag arbetar med mina studenter här på Harvard, säger Pasi Sahlberg. Som lärare måste jag ta upp eller bidra med saker som de inte kan få någon annanstans. Just nu får de bland annat studera det svenska skolsystemet. Vi har precis börjat, och ärligt talat vet jag inte riktigt vad som ska hända eller hur det ska bli, men kanske kan det generera intressanta tips och idéer till skolminister Gustav Fridolin?

 

För Pasi Sahlbergär skolan inte bara ett pedagogiskt tankesystem eller en fysisk kropp. Det betyder också ”hemma”. Han föddes 1959 i Oulu (Uleåborg) i Norra Österbotten, som äldst av tre syskon. Mamma var hemmafru, pappa studerade till lärare. Som nyutexaminerad blev pappan, bara 23 år gammal, rektor för en skola i samhället Pyhäsalmi längre söderut.

Den lille Pasi utforskade skolgården redan innan han själv uppnått skolåldern. När alla barn gått hem tog han sig an skolbyggnaden. Allra bäst gillade han det magiska kemiskåpet i ett av klassrummen. När han väl fått upp skåpet och lagt vantarna på ett antal spännande kemikalier satt han så med bultande hjärta, i en underbart ostörd ensamhet.

– Min mamma, som har sett mig resa och flytta till andra länder genom livet, kan fråga mig i dag: ”Tycker du att du hade en tråkig barndom?” Då svarar jag: ”Nej, tvärtom! Jag hade den bästa barndomen.” Dagar när jag är mitt i trafiken i New York, Singapore eller Buenos Aires kan jag tänka med värme på lugnet i Pyhäsalmi.

Efter att ha inlett skolåren som ”duktig” elev, avrundade Pasi Sahlberg gymnasiet som aktiv skolmotståndare. De enda lektionerna som lockade var naturvetenskap och matematik, i övrigt ägnade han sig åt att spela i band, spela basket och lära av livet.

– Om det inte hade varit för läraren i matematik vet jag inte om jag över huvud taget hade gått till skolan. Men erfarenheten från de där åren bidrog starkt till att jag senare valde att bli lärare. Som pedagog är det ju särskilt viktigt att känna med dem som inte ens vill vara där.

 

Självfallet har Pasi Sahlbergs analys av ”det finländska undret” haft sina kritiker. Ett argument är att den gamla hierarkiska, finländska skolkulturen hängde kvar ända in på sent 1990-tal, och att det därför snarare är en mer katederledd undervisning som skapat framgången – och att det är genomslaget av den nya pedagogiken som orsakat nedgången under senare år. Andra kritiska röster har påpekat att den finländska befolkningen länge varit alltför homogen och dessutom är ett alldeles för litet underlag för att dra några stora växlar på. Om det nu någonsin är möjligt att jämföra olika länders skolkulturer?

Professor Pasi Sahlberg tror – i princip – inte att de centrala prov i läsförståelse och matematik som används i dag ger en rättvis bild av en elevs kunskapsnivå, särskilt inte som proven ofta är av dålig kvalitet. Elever utvecklas bäst om de kan besparas konkurrens, som han skriver i Finnish lessons 2.0. Men hans inställning till Pisa-testerna är ambivalent: utan de positiva resultaten hade kanske även det finländska skolsystemet påtvingats andra och mer affärsbaserade lösningar.

Samtidigt riskerar goda resultat att leda till en enögd fixering vid att behålla toppnoteringen. Det är, menar han, en av orsakerna till att de finländska Pisa-resultaten har sjunkit på senare år.

– Flera länder har gjort Pisa-resultaten till ett mål i sig. Exempelvis deklarerade den förra danska regeringen att Danmark skulle platsa bland de fem bästa år 2020. Det är ju löjligt!

Sedan i våras har Pasi Sahlberg också en rent konkret möjlighet att påverka den framtida svenska skolan, som enda internationella expert i den nybildade Skolkommissionen. Första uppgiften för kommissionen är att presentera en samlad problembild av det nuvarande skolsystemet i ett delbetänkande till regeringen i januari 2017.

Pasi Sahlberg framhåller att han inte är någon expert på den svenska skolan:

– Det jag kan bidra med är att ställa frågor, och att återge lyckosamma exempel som jag har stött på genom åren. Och de kommer inte bara från Finland, jag har arbetat i så många olika länder genom åren.

Inte minst vill Pasi Sahlberg redan från start hjälpa medlemmarna i Skolkommissionen att tänka visionärt.

– Utan en gemensam vision är det svårt att komma fram till konkreta utbildningsmål. Som jag ser det finns det två vägar att gå: Antingen försöker man fixa det nuvarande systemet eller så kastar man upp allt i luften och skapar ett helt nytt system. För båda strategierna gäller det att utgå ifrån att större delen av elevernas kunskapsinhämtning sker utanför skolan. Så vad ska vi då ha skolan till? Och hur kan vi bäst utnyttja tiden när eleverna är där?

Anna Kågström
Viewing all 10064 articles
Browse latest View live