Hon kallar det för ”den betydelsefulla sekunden”. Det där ögonblicket som är särskilt viktigt och som kan vara avgörande för om en elev ska fortsätta vara nyfiken på matematik, eller helt enkelt känna sig dum och ge upp.
I Ann-Louise Ljungblads avhandling Takt och hållning – en relationell studie om det oberäkneliga i matematikundervisningen får vi vara med om ett sådant tillfälle när Hans-Olof, matematiklärare för 32 elever i en klass på naturvetenskapliga programmet, får en spontan fråga från en elev i början av första höstterminen. Han skulle lätt ha kunnat avfärda den och servera det rätta svaret. Men i stället intar Hans-Olof en nyfiken hållning utan att döma. Han förstår att här gäller det att vakta tungan och försöker få eleven att förklara hur hen tänker.
I intervjun efteråt säger han att det dök upp en jättestor varningstriangel i huvudet på honom: ”Nu gäller det att det blir riktigt. Här kan man gå fel alltså. För säger jag fel där så kan jag tappa den eleven för alla tre åren! Då vågar de inte säga någonting i fortsättningen. Så där gäller det,” förklarar han.
Ann-Louise Ljungblads avhandling studerar själva relationen mellan lärare och elev och vad det är som sker i nuet, ansikte mot ansikte, i undervisningen. Hon är själv matematiklärare och specialpedagog i grunden och har i tidigare forskning fokuserat på det didaktiska.
– Att vara en duktig didaktiker och ha goda ämneskunskaper är jätteviktigt. Men det finns flera studier som visar att det relationella faktiskt är än viktigare när det handlar om elevers lärande. Ändå är den relationella pedagogiken fortfarande relativt outforskad och vi saknar en vokabulär för att beskriva relationella aspekter av yrket.
Hon har studerat fyra matematiklärare i olika skolformer, såväl grund- och gymnasie- som gymnasiesärskola. Hon har varit noga med att undersöka ett, som hon uttrycker det, ”Sverige i miniatyr” och har därför valt olika åldersgrupper och undervisningskulturer. Urvalet av lärare har hon gjort utifrån elevers egna åsikter, de har själva fått namnge någon som de upplever är särskilt bra.
– Det var eleverna som fick mig att få upp ögonen för det här. Jag var mycket nära att missa fenomenet, för jag förstod först inte riktigt vad de menade när de pratade om hur viktigt det är för deras lärande hur lärarna möter dem.
Under 15 månaders tid följde Ann-Louise Ljungblad de fyra lärarna med videokamera under lektionstid. Hon har ofta filmat så nära som på en meters avstånd, och därefter analyserat materialet både tillsammans med lärarna och på egen hand. Dessutom har hon regelbundet intervjuat lärarna, deras kollegor, rektorer och många av de sammanlagt hundra elever som deltagit i studien.
– Det som förvånade mig mest var att det fanns ett samstämmigt mönster. Jag trodde till en början att jag skulle hitta många olikheter mellan lärarna, med tanke på att de befinner sig i så skilda undervisningsmiljöer, men så var det alltså inte, säger Ann-Louise Ljungblad.
Avhandlingens titel, Takt och hållning, sätter fingret på detta resultat. Lärarna i studien har en alldeles särskild förmåga till balanserad taktfullhet och intar en respektfull hållning i relationen till eleverna, i varje situation och till var och en.
– Egentligen är det något som kan ske i alla mellanmänskliga relationer. Hos läkaren, i snabbköpskassan, på bussen. Vi känner när det uppstår ett gott möte.
Ann-Louise Ljungbladkonstaterar också att samtliga fyra lärare planerar sina lektioner noggrant, men är öppna för vad som sker i stunden. De arbetar fokuserat med undervisning under hela passet, men har också förmågan att bekräfta och visa intresse för var och en av eleverna genom att göra korta pauser från exempelvis en genomgång och kommentera att någon har klippt sig eller fråga hur det gick på helgens fotbollsturnering. Sedan återgår de snabbt till att fokusera på ämnet igen.
– De jobbar aktivt hela tiden, det är som ett maratonlopp. Ofta börjar de med en genomgång och sedan cirkulerar de runt i klassrummet under hela passet. De befinner sig i ständig dialog med eleverna.
Ann-Louise Ljungblad konstaterar också att det är tydligt att lärarna har en stor tilltro till elevernas potential. Det visar sig i allt de gör, i allt från miner och röstläge till sättet de ställer frågor på.
– Matematik ses generellt som naturvetenskapligt och undervisningstraditionen följer den läran. Men jag ser ämnet som humanistiskt. Det är inte någon objektiv sanning i den meningen att det går att bevisa genom experiment, som exempelvis kemi. I stället bygger matematik på antaganden som människor har diskuterat sig fram till genom århundraden.
Om eleverna ska upptäcka dessa matematiska mönster, och aktivt erövra dem, behöver undervisningen präglas av dialog, konstaterar Ann-Louise Ljungblad.
– Läraren behöver kunna lyssna in varje elevs tankar i situationen och utifrån dem agera som vägvisare.
Gemensamt för alla lärarna i studien är också att de tar ett stort ansvar för sin relation till varje enskild elev. De vet att problem kan uppstå och ber om ursäkt när de begår ett misstag.
– Mina iakttagelser har gett mig än större respekt för läraryrket. Det är så oerhört komplext och bygger på en ständig taktfullhet. Men det positiva är att jag också ser att det går att utveckla sitt sätt att relatera till elever genom att bli mer medveten om sin roll.
Text: Tora Villanueva Gran