Det är måndag kväll och Klass 9A på tv. Efter några minuter vrider jag mig av obehag i soffan. Inte för att eleverna pratar med varandra under lektionerna för att sedan troskyldigt se in i kameran och säga att de ”inget förstått”. Jag vet hur man kan få till en bra dramaturgi i klipprummets mörker. Nej, min obehagskänsla väcks när skolans rektor förklarar varför en lärare som inte har ämneskunskaper i skolämnet fysik ändå sätts att undervisa i ämnet. Och detta framför tv-kameror.
Tänk er kirurgavdelning 9A. En sprucken blindtarm ska opereras. Men det finns ingen kirurg tillgänglig, så man ringer efter en gynekolog. Tänk er en tandläkarmottagning. 
Med tandvärk får du möta en nittonåring som själv har gått hos tandläkaren några gånger och som nu tror sig vara kapabel att hålla i en borr. Tänk er ett advokatkontor och en komplicerad arvstvist. Men det finns ingen jurist tillgänglig som är specialist på familjerätt. Så man ringer efter en jurist med kompetens i internationell sjörätt. Varför ser vi inte sådana program på TV? För att den verkligheten inte finns. Andra yrkesföreträdare har mer respekt för det egna yrkeskunnandet. Tanken på en disciplinnämnd och en indragen legitimation kan också fungera som en spärr. Ett gemensamt yrkesspråk (dental 2 plus, appendix, prejudikat) fungerar även avgränsande mot andra utanför yrket. För inte får läkare, tandläkare och jurister höra av allmänheten hur man bäst opererar en blindtarm, drar ut en visdomstand eller löser en arvstvist?
Men lärare får av en allmänhet, vars enda merit är att de varit elever, höra hur undervisning ska genomföras. Lärarkåren beskrivs nu som inkompetent såväl i tv som i Maciej Zarembas artikelserie i Dagens Nyheter. Lärare kvalar därmed in både i genren ”förnedrings-tv” och ”uppfostrings-tv”. I den senare kategorin finns Lyxfällan (människor som inte kan sköta sin ekonomi), Arga snickaren (människor som inte kan kakla sina egna badrum), Nanny-programmen (människor som inte kan uppfostra sina egna barn) och Du är vad du äter (människor som inte kan kontrollera sin egen vikt). Deltagarna i dessa program är privatpersoner utan kunskap i ämnen som ekonomi, barnuppfostran och kaloriberäkning. Professionella inom dessa fält kan därför tillkallas som experter. Men i klass 9A är det lärare som beskrivs som okunniga inom sina fält. Och vad värre är – lärarna bidrar själva till devalveringen av sin yrkesidentitet. Lärarens uppdrag är att undervisa utifrån gällande styrdokument, vilket kräver en kvalificerad utbildning. Men trots det saknar professionen de kännetecken som läkaren, tandläkaren och juristen har: en legitimation och ett gemensamt yrkesspråk. Jag tror inte en legitimation löser problem i skolan. Det är inte heller legitimationens syfte. Men den kan visa att en lärare – liksom andra yrkeskategorier – måste vara utbildad för sitt uppdrag.
Därmed kan en legitimation bidra till att stärka den egna och nödvändiga självrespekten för yrket.
Gunilla Molloy