Stefan Casta vill inspirera till uteliv

Hemma i köket i Stefan Castas skånelänga på landet mellan Lund och Sjöbo, står två sopsäcksstora påsar i brunpapp fyllda med mjölkersättningspulver för dilamm.

– Vi har fem stycken som behöver flaska. Det kan bli så. En tacka fick tre lamm på en gång och då räcker inte alltid mjölken. En annan fick juverinflammation.

Fyra gånger om dagen turas de om att mata de där lammen som myser ihop sig hos sina mammor i mjuk halm i fårhuset strax intill, Stefan och hans hustru Margareta. Men de slipper tack och lov nätterna, lammen klarar sig utan mjölk då.

– Det är något särskilt att leva så nära djur. Det inger en respekt, säger Stefan Casta.

Och hans respekt för djur och natur, den genomsyrar hela hans författarskap. Ett femtiotal böcker har han gett ut sedan debuten 1982, alltifrån bilderböcker för de allra yngsta till ungdomsromaner och facklitteratur för både barn och vuxna. Redan i första boken, Abborrgölens öde, tar han upp hur människans levnadssätt påverkar naturen.

– Det är en ungdomsroman som handlar om försurningen av våra sjöar. Jag är fortfarande väldigt besviken på hur vi hanterar miljön. Vi vet vad som behövs, ändå förändrar vi inte vårt sätt att leva.

Stefan Casta är född och uppvuxen i Vadstena i Östergötland. Som barn tillbringade han långa somrar i en stuga vid Vättern. Han berättar hur han gick ut direkt efter frukost, ofta tillsammans med sin lillasyster.

– Sedan var det liksom ingen som hade koll på oss. Vi kom hem ungefär när vi trodde att det var dags att äta. Det var ju ofta så på den tiden.

Och de fria lekarna och den magiska värld som fantasin skapade i naturen, den har format honom som människa, säger han.

– För mig var barndomen en alldeles särskild och magisk period. När jag skriver vill jag återvända till den känslan. Jag vill inte beskriva hur det var då, just för mig, men jag vill minnas och kunna sätta mig in i hur det känns att vara fem år. Eller 15.

Numer kommer ständiga rapporter om hur allt fler barn spenderar allt mindre tid utomhus. Naturskyddsföreningen annonserar om ”Ensam skog söker barn” på sin hemsida och det kommer doktorsavhandlingar med titlar som De är inte ute så mycket. Urbanisering, förtätning av städer, digitala skärmar, större oro för att något kan hända och ett mer stressat samhälle där vardagen består av skjutsande till olika organiserade aktiviteter är några av orsakerna som brukar debatteras. Samtidigt är forskarna överens: vistelse i naturen är högst väsentligt för barn. Såväl ur ett fysiskt som psykiskt utvecklingsperspektiv.

– Jag tror att en egen relation till naturen även kan bidra till att en människa får känslan av att vara del av något större. Förutom respekten för det som växer och lever, så kan det ge insikt om att vi är många som ska dela på det här jordklotet, säger Stefan Casta.

Han uppskattar att de allra flesta förskolor i landet arbetar så medvetet och aktivt med att ge barnen möjlighet att skapa relationer till naturen. Förskolan har en stor och viktig roll, tycker han.

– Jag hoppas att mina böcker ska vara en nyckel i till exempel förskoleverksamhet. Att de kan ge inspiration och skapa ökad nyfikenhet för både barn och vuxna.

Och en del böcker är högst interaktiva. Exempelvis Humlans herbarium som han har gjort tillsammans med illustratören Maj Fagerberg. Det är en flora, växtpress och herbarium i ett. För den fick han och Maj Fagerberg Carl von Linné-plaketten för ett par år sedan.

– Just nu sitter jag med ett liknande projekt. Det är en slags uppföljare på min bok Den vilda staden. Fast man ska inte pressa djur mellan sidorna eller så, men boken ska kunna både läsas och användas på ett praktiskt sätt.

Han håller ofta på med ett flertal projekt parallellt, berättar han. Gillar att blanda sitt skönlitterära skrivande med det omfattande researcharbete han gör för sina fackböcker. Och fackböckerna föds alltid ur den egna nyfikenheten, att han själv vill lära sig mer om någonting.

– Mina frågor om naturen och min nyfikenhet på den blir faktiskt bara större ju äldre jag blir.

Den senaste fackboken kom i fjol, heter Min fjärilsbok och är illustrerad av Emma Tinnert. Stefan Casta berättar att den växte fram precis så – han kom helt enkelt på att han själv ville lära sig mer om fjärilar. På första uppslaget tackar han bland annat tidigare arbetsmarknadsminister Hans Karlsson som även är fjärilskännare på Öland.

– Jag väljer omsorgsfullt vilka experter jag ska samarbeta med. Men jag har aldrig tänkt på att bli biolog själv. Jag vill ha kvar lekmannaögat, vara den som ställer frågorna till experterna.

Fast just nu får de egna bokprojekten vila lite. Hans arbetsrum är nämligen tillfälligt ockuperat av en äggkläckningsmaskin. Han öppnar försiktigt dörren in dit, vårsolen strilar in över arbetsbordet där böcker och papper samsas med uppstoppade djur i fönsterkarmar ackompanjerade av väggarnas tavlor med motiv av spröda, vilda växter. Det är något andäktigt över rummet, den där äggkläckningsmaskinen står liksom i centrum av allt med en värmelampa ovanför.

– Det här är husets bästa rum för kycklingarna att kläckas i. Det är lagom temperatur här, säger Stefan Casta med dämpad röst och stänger försiktigt dörren igen.

Men det gör inte så himla mycket att hans skrivbord är upptaget just nu. För när vi ses är det bara några veckor kvar tills årets Alma-pristagare ska tillkännages. Stefan Casta är en av dem som sitter i juryn. Så just nu har han inte så mycket tid över till arbetet med de egna bokprojekten. Han ägnar sig i stället åt att läsa annan barn- och ungdomslitteratur in i det sista, åka till Stockholm för ett sista möte med juryn, fila på motiveringen till pristagaren.

– Det är en stor inspirationskälla att få sitta i Alma-juryn. Att vara författare är ett ensamarbete. Man kan behöva de där injektionerna och sociala sammanhangen.

Och läsningen av andras böcker är viktig för Stefan Casta. Han relaterar återigen till ett barndomsminne: hur det var när han som liten pojke tittade på IFK Norrköpings hemmamatcher. Det var under en tid när det gick bra för laget i allsvenskan. Och han och kompisarna inspirerades. Direkt efter matcherna cyklade de till närmsta fotbollsplan och spelade ända tills det var så becksvart att de inte såg någonting framför sig.

– Så är det med litteratur också. Att läsa andra är som en motor i det egna skrivandet.

Arbetet i Alma-juryn, där han suttit i nio år nu, har öppnat dörrar till litteratur från jordens alla hörn. Det finns ett hundratal remissinstanser runt om i världen som nominerar fyra kandidater vardera. Dessa läser sedan juryn. Och gallrar ut och tänker och tänker om.

– Det är en förmån, jag får ta del av oerhörda skatter. Tyvärr översätts väldigt lite och det är inte alltid det bästa, utan mer ofta det som är mest kommersiellt gångbart.

Stefan Casta är en sann försvarare av barnlitteratur. Han har tidigare bland annat suttit i Bibliotekstjänst granskningsnämnd och i Kulturrådets arbetsgrupp för kvalitetsstöd till barn- och ungdomslitteratur. Och under ett decennium satt han på stol nummer 13 i Svenska barnboksakademin.

– Barn är olika så det är framför allt viktigt att det finns väldigt många olika sorters barnböcker. Men jag måste säga att svensk barnlitteratur i dag är duktig på att följa sin tid. Tack och lov har vi kommit ifrån den pedagogiska tanken, att barn alltid ska lära sig något av en bok. Den kan få finnas just bara som förströelse och njutning. Och faktum är att barnen ofta lär sig något ändå!

Han vill att de allra bästa författarna ska skriva för barn. Så därför försöker han smygrekrytera lite och säkra återväxten under sitt andra stora ”utanför-själva-det-egna-skrivande-uppdraget”: som undervisare och handledare på Författarskolan vid Lunds universitet.

– Det är ett uppdrag som tar mycket tid, även det. Jag handledar just nu fyra studenter och alla arbetar med varsin roman. Det kräver mycket att ge dem konkret och användbar textrespons. Men det ger mig så oerhört mycket tillbaka, jag lär mig massor.

I de egna böckerna, de som bygger på historier med fiktiva karaktärer, spelar ofta starka flickor huvudrollen: Myra Johanna i Huset där humlorna bor, Sofi i böckerna om hennes jakt på vilda blommor, bär och svampar eller Maria och Mary-Lou för att nämna några ur ungdomsromanerna. Han säger att det är ett medvetet grepp, hans konkreta bidrag i debatten om att det framför allt är pojkar som är de aktiva karaktärerna.

– Jag tycker att små flickor är helt underbara varelser. Jag har själv en dotter som har en dotter. Och så tror jag det är bra att gå utanför sig själv som författare och in i någon helt annat. Och jag är ju själv man som har erfarenhet av att vara en pojke.

Ett annat typiskt Stefan Casta-grepp är att utgå från en växt eller ett djurs perspektiv. Han har till exempel skrivit en skilsmässoberättelse genom den lilla flugsnapparen Jordans ögon i boken Sjung för mig pappa.

– Den bygger på verkligheten. Flugsnapparhanar gör faktiskt just så, lämnar honan och hennes ägg för en ny.

En annan historia utgår från en blomma som betraktar en flicka och hennes hund i boken En blommas liv, en annan berättas av det lilla lammet med ett alldeles eget sätt att säga bä på i bilderboken Är det du mämmä som kom i fjol och riktar sig till de allra yngsta.

– Den handlar faktiskt om ett lamm som vi själva hade. Det var omöjligt att inte lägga särskilt märke till henne för hon bräkte inte ett vanligt ”bä” utan ungefär ”hum-bä”. Jag tänker att det inte är så stor skillnad på levande varelser, oavsett om det är en blomma, ett djur eller en människa. Vi är alla pusselbitar som är beroende av varandra för helheten på den här planeten.