Otydlighet bromsar rektorer

Det har hunnit gå nästan exakt tre år sedan miVIDA var med när landets första Forskarskola för idrott och hälsas didaktik samlades för en premiärträff på Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm. Femton förväntansfulla lär­are stod då på randen in i forskar­världen och Suzanne Lundvall, ansvarig koordinator för Forskarskolan, var en av dem som guidade och stöttade dem genom hela processen. Nu är de flesta ute på andra sidan, även om ett par av dem fortfarande jobbar med sina licentiatavhandlingar på grund av föräldraledigheter och annat som kan dyka upp och innebära paus under resans gång.

– Majoriteten har återgått till att arbeta som antingen förstelärare eller lektorer hos sina huvudmän, precis som tanken med insatsen var från regeringens sida. Men många av dem vittnar samtidigt om att det finns en otydlighet i uppdraget, att arbetsgivarna inte riktigt vet vilken kompetens de besitter och vilken nytta de kan göra, säger Suzanne Lundvall.

En av dem är Björn Tolgfors. Han blev färdig med sin licentiatavhandling på tema bedömning för lärande förra våren. I höstas kom han tillbaka på heltid till sin gamla skola i rollen som förste­lär­are.

– Det var inget fel på uppdraget i sig. Rektorn på min skola såg ett behov av att minska elevernas frånvaro och min roll blev att ansvara för det. Men det hade inte alls något att göra varken med temat på min forskning eller med mina ämnen. Jag blev en administratör.

Så när möjligheten till doktorand­studier dök upp på Örebro universitet hoppade Björn Tolgfors på. Nu fördjupar han sina studier med sikte på en doktorsavhandling inom två år, parallellt med att han undervisar blivande lär­are i idrott och hälsa på 20 procent av sin tjänst.

– Visst, det var inte tanken från regeringens sida. Det kan riktas kritik mot att vi sugs upp av den akademiska världen. Men jag vill ju att mina kunskaper ska komma till nytta. Och kanske har jag till och med större påverkansmöjligheter i en roll på universitetet, jag får ju undervisa framtidens lärare, säger Björn Tolgfors.

Suzanne Lundvall tycker att man från lärosätenas sida har fått många erfarenheter under resans gång. I januari hölls ett symposium på GIH där representanter från Sveriges kommuner och landsting, utbildningsförvaltningar och skolledningar i dialogform mötte de nyblivna licentiaterna och representanter från de samverkande lärosätena.

– Kanske borde ett sådant ha hållits mycket tidigare. Jag kan också se ett behov av en regelbunden dialog med varje huvudman under hela processens gång. Samtidigt fick vi som ansvariga lärosäten i uppdrag från Vetenskapsrådet att driva en Forskarskola med så hög kvalitet som möjligt. Det har inte ingått i vår roll att agera som mellanhand mellan de studerande och deras arbetsgivare.

Även Inga Oliynyk i Karlskrona tycker att hennes arbetsgivare har svårt att ta tillvara på hennes kunskaper. När hon hoppade på studierna såg styrningen i kommunen helt annorlunda ut, i dag är samtliga ledamöter i utbildningsnämnden utbytta.

– Vi har även en ny skolchef. Vår förra hade lovat mig en lektorstjänst, nu fick jag i stället börja från noll när jag var färdig och informera samtliga om vad Forskarskolan egentligen är. Jag hamnade helt enkelt mellan stolarna.

Hon kom tillbaka till precis samma tjänst som innan vidareutbildningen: som ämneslärare i idrott och hälsa på hundra procent. Inga Oliynyk har förhandlat med kommunen om att inrätta en lektorstjänst till hösten, men precis fått veta att det inte blir av.

– Karlskrona har inga lektorstjänster alls ännu och ser väl inget utrymme till det just nu. Jag har i stället blivit uppmanad att söka en förstelärartjänst till hösten, vi får hoppas på det.

Men det finns också exempel på när återvändandet till arbetsgivaren gett mer utdelning. Béatrice Gibbs, lärare i idrott och hälsa på Fredrika Bremergymansiet i Haninge, är tillbaka som ämneslärare på sin gamla skola tre dagar i veckan. På 20 procent har hon en fot kvar på Örebro universitet, där hon skriver på en vetenskaplig artikel som ett resultat av sina licentiatstudier. På övriga 20 procent har hon en kommunöver­grip­ande lektorstjänst med uppdrag att sondera terrängen för att göra idrott- och hälsaämnet mer likvärdigt i kommunens samtliga grundskolor.

– Jag tycker att mixen är fantastisk. Jag får lite av varje. Jag skulle aldrig vilja släppa undervisningen, det är det bästa jag vet. Samtidigt får jag möjlighet att sprida mina kunskaper och driva ämnet framåt på en mer övergripande nivå.

Hon tillhör också dem där vidareutbildningen ger utdelning i lönekuvertet. En lektorstjänst ger 10 000 kronor mer i månaden, medan de som är förstelärare får 5 000 kronor. Béatrice Gibbs berättar att det kan väcka frågor bland kollegorna, men att hon alltid varit noga med att ta diskussionerna.

– Jag förklarar hur viktigt det är att någon för ämnet framåt, och att vi som ägnar oss åt det bör lyftas lönemässigt också. Och nu har en av mina ämneslär­arkollegor på skolan fått en förstelärartjänst vilket är jättebra och viktigt.

Också i Skolverkets färska rapport om karriärtjänsterna, som har titeln Vad gör försteläraren?, lyfts problemet med otydliga uppdrag. Peter Östlund, som är projektledare för karriärtjänsterna, säger att rapporten visserligen fokuserar mer på förstelärarna än på lektorer, men att man ändå har kunnat skönja de tendenser som de forskarstuderande som miVIDA har pratat med vittnar om.

– Dilemmat hamnar där, att en del lektorer upplever otydlighet i sitt uppdrag. Att deras kunskaper från forsk­arskolorna inte tas tillvara. Vi planerar för en fördjupad studie kring detta. Nu börjar antalet lektorer öka och vi ser ett behov. Tidigare har de flesta fortfarande befunnit sig i utbildning på de olika forsk­arskolorna.

Även på utbildningsdepartementet är man medveten om problemet, konstaterar Rasmus Lenefors, pressekreterare hos Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning. Han säger att man därför ändrat de ekonomiska förutsättningarna.

– Tidigare stod staten för såväl utbildningskostnader samt ersatte huvudmännen med hela lönekostnaden. Numera får huvudmännen stå för lönekostnaden. Att låta dem ta ett större ekonomiskt ansvar tror vi kan öka intresset att ta tillvara på fortbildningen.

Det pågår också ett arbete hos Sveriges kommuner och landsting för att sprida goda exempel på hur olika huvudmän drar nytta av kompetensen, säger Rasmus Lenefors.

Björn Tolgfors lyfter forskarcirklar som en konkret väg att nå målet som var kärnan till hela satsningen: att minska glappet mellan akademi och praktik.

– Att som lektor få i uppdrag att följa aktuell forskning och serva sina lärarkollegor med att hålla i forskarcirklar kring detta tror jag är en god väg. Vi måste öka möjligheter för kollegialt lär­ande ute på skolorna. Det tror jag kan ge resultat i praktiken.