Streetdance har blivit den nya folkdansen och ett sätt att nå nya elever. På Kulturskolan i stockholmsförorten Farsta har föreningshuset Tuben blivit en mötesplats för ovana kulturskoleelever.
– Ner på knä – hopp, två, tre, fyra – byt, två, tre, fyra …
Streetdanceläraren Lajo Mounkassa manar glatt på sina tioåriga elever. ”Elvis”, Elwira, ramlar i hastigheten. Ingen fara – snabbt upp igen. Lajo visar en genväg:
– Stopp ett tag, vi backar lite. Ni kan lägga ned benet först, eller gå direkt ner på knäet.
En källartrappa ner håller de till, streetdansarna, i ungdomshuset Tuben – uppkallad efter Stockholms tunnelbana, som stannar precis runt knuten. Danssalen måste vara en av stans mest väldekorerade, väggarna heltäckta av specialbeställd graffiti – ett minne från den tid Kulturskolan hade kurser i det. Ur högtalarna suggestiva synkoper signerade ”Jungleman Jeff”.
– Nu ska jag visa en grej, så att ni inte gör illa er när ni prövar. Ha gott om plats runt er, säger Lajo.
Han gör en till synes omöjlig figur; lägger ena foten i motsatt knäveck, snurrar runt, ner på golvet och upp i stående igen, allt i ett svep. Tjejerna – det är enbart flickor i den här gruppen – stödjer varandra, två och två eller tre och tre. Alla landar inte lika elegant som Lajo. Många skratt.
– Bravo, allihop. Bara fem minuter kvar, så nu ger vi järnet!
Alla protesterar vilt, när de förstår att det inte bara är lektionen som snart är slut, utan terminen. ”Neej, snäälla Lajo, det kan inte va´ sant”, bönar och ber Narciza.
Den här gruppen tio–elva-åringar började med streetdance i höstas. När Lajo Mounkassa har en grupp nybörjare försöker han få dem att slappna av, att inse att de inte behöver prestera.
– Jag brukar börja med att jag själv gör bort mig, gör fel, säger han.
Då vågar eleverna också mera. Lajo tycker att det bästa med dansgenren är att eleverna upptäcker nya saker om sig själva, att de kan mer än de tror. Men var är killarna? Lajo menar att de brukar försvinna i den här åldern, tio–elva, för att sedan dyka upp igen
i gymnasieåldern.
Lech Dulny dyker upp i dörren till danssalen. Han är biträdande enhetschef på Kulturskolan i Farsta. Han berättar att skolan har satsat på lärare i streetdance.
– Vi vill ha lärare som kan och lever i street- och hiphop-kulturen, säger han.
Det innebär att lärarna inte alltid är formellt behöriga, särskilt inte som det tidigare inte har funnits någon utbildning för streetdancepedagoger – det gör det nu, vid Dans- och Cirkushögskolan går det att välja den inriktningen.
Lech Dulny ser kulturskolan som en kombinerad kulturskola och fritidsgård, en alternativ mötesplats för kultur. Både Lech och Lajo kallar den för en ”passionsstation”.
För en sju–åtta år sedan inledde Kulturskolan i Farsta en medveten satsning på att nå en bredare publik, eftersom det var tydligt att den inte nådde alla elever som personalen skulle vilja, bland annat inte alla socioekonomiska grupper. Man bjöd in ungdomar som normalt inte kommer till kulturskolan till workshops med lite öppnare ramar. Det var workshops i hiphop, streetdance, rap, graffiti, cirkus, hårdrock, teater, musikal … som utmynnade i en sällan skådad performance, ”Anti vardag” bestående av ett dussintal ”upplevelsestationer”.
Många av de nya eleverna har sedan stannat kvar. Tillsammans med sin kollega Christer Nygren – numera verksam i Tensta – skapade Lech Dulny även ett hiphopcenter i samarbete med kulturföreningen Tuben.
– Och vi vill inte omforma hiphop-människorna – då skulle vi tappa dem, menar Lech.
Hiphop-kulturen står på fyra ben, ”the four elements”. De är förutom dans även rap, DJ, och graffiti. Kulturskolan hade under en tid även kontroversiella kurser i graffitimålning och skapade nya möjligheter och platser att måla på. Farsta Centrum har sällan varit så lite nedklottrat som då, eftersom Kulturskolan som motprestation krävde att graffitimålarna inte målade på någon ”illegal” plats – annars blev de omedelbart kontaktade och varnade.
– Men kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt, lade ned graffitikurserna. Hon ansåg att man inte ska få utbildning i ”att klottra”, berättar Lech Dulny.