Tydlighet viktig för barn med autism

Hon har granskat hur runt 200 barn, från början mellan 20 och 54 månader gamla, utvecklats under två år. Barnen kom med i studien när de diagnosticerats och skrivits in på autismcentret för små barn i Stockholm.

En central forskningsfråga var om det spelar någon roll vilken typ av träning barnen får. På centret används två metoder, som båda utgår ifrån att sociala färdigheter kan läras ut. Vissa barn tränas intensivt. De ges en assistent som under hela behandlingsperioden är med dem på förskolan och föräldrarna tränar dem hemma. Andra barn tränas i praktiken bara av sina föräldrar, under en eller ett par månader. Föräldrarna får stöd från centret för att kunna hjälpa barnet med något specifikt, till exempel hur det ska bete sig under en lek.

– Det visade sig inte spela någon roll hur träningen gick till. Det som avgjorde hur barnen utvecklades var i stället vars och ens ursprungliga begåvning. Den slutsatsen har varit svår att ta till sig för många, både föräldrar och professionella, för den grusar förhoppningar om att alla barn ska kunna göra stora framsteg, säger Åsa Hedvall.

Vid undersökningens slut bedömdes vartannat barn ha en utvecklingsstörning och i behov av undervisning inom särskolan. Det kom som en chock för vissa föräldrar, som haft väldigt höga förhoppningar och trott att deras barn efter träningen skulle kunna börja i en vanlig skola.

– Att sättet att träna inte gör någon skillnad innebär inte att det är meningslöst att träna, säger Åsa Hedvall.

– Men vad är träning? Det viktiga är att följa och stödja barnets utveckling. En vanlig bra förskola är därför en utmärkt miljö för de här barnen. Där ges väldigt goda förutsättningar att öva upp sociala förmågor. Specifik träning kanske inte ger så mycket mer.

Det finns ändå några saker som är särskilt viktiga för dessa barn – och som förskollärare därför bör tänka på i vardagen. Det är bra att ta en sak i taget, vara tydlig och sätta ord på det barnen ska göra. Det gäller både i praktiska situationer som att klä på sig för att gå ut på gården, och vid lek.

– Man ska förenkla och sänka kravnivån, så det inte blir för svårt. Många av barnen är lite långsamma och klumpiga och har lätt att tappa tråden. Det gäller att ge lagom mycket hjälp och inte begära orimligt mycket. Om något ska ritas av kanske det räcker att göra en kopia, sedan är barnet klart och duktigt.

Men för att kunna hjälpa barnen gäller det naturligtvis först och främst att upptäcka dem. Åsa Hedvall tycker att förskollärare generellt är bra på att se barns svårigheter och uppmanar till en tidig och öppen dialog med föräldrarna. Men det finns en grupp som det gäller att hålla ögonen på – flickorna. Många upptäcks inte förrän de är äldre, eller inte alls.

– Diagnosmanualerna är skrivna efter pojkar. Jag tror det finns ett mörkertal bland flickor. Deras svårigheter ser lite annorlunda ut, de kanske har specialintressen som att hela tiden rita på ett speciellt sätt. De är mer sociala än pojkarna och uppmärksammas därför inte lika lätt. Det är som att vi inte tänker på att det kan handla om autism bland flickorna, utan söker andra förklaringar – kanske att de är blyga.

Åsa Hedvall hoppas att den nya kunskap hon forskat fram ska leda till mer realistiska förväntningar, bland såväl föräldrar som psykologer – och förskollärare.

– Man kan inte göra underverk. Men för enskilda barn kan det hända mycket under några år. Både förmågan till samspel och till kommunikation kan förbättras betydligt.

Därför är det viktigt att förskollärare då och då tänker till kring barnens utveckling.

– Det går inte att binda sig till att ett barn har en viss diagnos och ett visst problem. Svårigheter kan försvinna och tillkomma. Det gäller att hela tiden ge just den hjälp som behövs.

Fotnot: Åsa Hedvalls avhandling heter Autism Spectrum Disorders in preschool children: cognitive aspects and interventions. Den har lagts fram vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Göteborgs universitet.