Det finns i vår tiden berättigad rädsla för att unga människor ska lockas av extremistiska budskap, vissa av dem religiöst eller kvasireligiöst förankrade. Det är minst sagt oroande att ungdomar med hela livet framför sig faller för lockelsen att förena sig med inhumana ideologier som inte leder till något annat än våld, rädsla och en djupgående sorg.
Bilden av religiös tro behöver dock modifieras. En av samtidens brittiska religionssociologer, Grace Davie, beskriver det religiösa livet i Sverige som präglat av en ”ställföreträdande religion”. Även om man själv inte ber eller är beredd att gå i kyrkan, moskén eller synagogan, tycker man att det är skönt att andra gör det. Det andas trygghet att veta att någon tror och handlar i enlighet med föreställningar man själv har svårt att dela.
Vad det handlar om är en vilja att religionen och dess riter ska finnas där när man behöver dem. Och det rör kanske också, kan man tänka, en trygghet att veta att det finns människor som tror på något större på ett sätt man själv inte kan göra.
Davies forskning kan kompletteras med studier där svenska forskare visar att bilden av Sverige som ett sekulariserat land är komplex och komplicerad. Vissa av dem har talat om en pågående ”sakralisering” – vilket syns kontrastera väl mot dem som gärna talar om religionens minskade roll i det svenska samhället, som till exempel föreningen ”Humanisterna”, ett för övrigt illa valt namn på en förening för särintresserade sekularister.
Under mina nästan tjugo år som lärare i religionskunskap tyckte jag nog att den bild många elever gav av religion var lika fyrkantig som verklighetsfrämmande. ”Det är mycket bättre när barn uppfostras i icke-religiösa miljöer”, hette det ofta. ”Då får de själva starta från scratch och bilda sig en uppfattning om etik och livsfrågor i frihet”.
Jag tycker att man som lärare oavsett ämne ska vara noga med att punktera en sådan här tänkt skiljelinje mellan religiös och sekulär uppfostran. Ingen önskar helt släppa taget om sina barns uppfostran, alla föräldrar vill förmedla värderingar de finner värda att vårda och försvara.
Man ska vara varsam, om än tydlig, när man diskuterar med barn och unga. Min bild är dock att nämnda skiljelinje ofta upprätthålls också i vuxenvärlden. Och inte sällan syns åsikter om religion knytas till fundamentalism. Det verkar inte som om det vore möjligt att vara en sökande troende eller troende sökare. Antingen är man religiös fundamentalist, eller också är man…ja, vadå?
Jag har själv svårt för fundamentalism, oavsett livsåskådning. Vi har alla våra grundläggande värden och trosuppfattningar som vi inte i första taget är beredda att ge upp. Men när människor vägrar att lyssna och diskutera, då är det illa. Och det är sannerligen inte ett beteende som är reserverat för religiösa företrädare.
Något som skrivs fram i Lgr11:s kursplan i religionskunskap är den levda religionen. Här gäller det att lärare gör vad de kan för att se och visa på mångfalden i hur människor väljer att leva sin tro. Många religiösa människor gör storverk i relation till svaga, utsatta och behövande. Andra hittar på galenskaper och dumheter och förskräckliga ting i religionens namn. Ytterligare några bär sin tro i tystnad och nöjer sig med det.
Det är ingenting konstigt med detta. Religiösa människor är på det hela taget som andra: mänskliga varelser, generellt sett varken mer eller mindre märkvärdiga än sina medmänniskor. Det innebär bland annat att det inte finns någon anledning att ge dem ett absolut tolkningsföreträde i frågor som rör tro eller etik.
Det budskapet har en plats i ett samhälle som ibland kallas ”världens mest sekulariserade”. Den beskrivningen är i olika avseenden problematisk. Men att det finns tecken på en ”religionsblindhet” i privat och offentligt liv är nog ganska klart.
En god religionsundervisning kan här öppna ögonen för att inte fastna i enkla generaliseringar som står på bräcklig mark.
Text: Olof Franck