När det kommerett mejl med en fråga om någon känner någon som känner någon som skulle kunna undervisa i fysisk teater och gatuteater i Kairo en månad. När ett sånt mail kommer kan man göra på flera sätt. Jag gjorde på mitt sätt. Ni vet magkänslan och reptilhjärnan. Jag vill. Jag kan. Jag ska. Och så blev det. En månad i höstas och nu är jag här igen. Eleverna är mellan 18 och 25 och går den här utbildningen på fritiden, fyra dagar i veckan. Jag pratar engelska och någon översätter. Det här är kul. De skrattar mycket och de vill lära. Det jag kommer med är nytt, fysisk teater finns knappt och projektledarna kämpar hårt för att få hit lärare med rätt kompetens. Här finns bidragspengar från flera olika biståndsorganisationer och flera vill satsa på teater!?! Jo, sant. Freedom of speech, Express yourself, Theatre for social change. Här ska ut och spelas i städer och byar. Här ska spelas om sociala orättvisor, förtryck mot kvinnor och yttrandefrihet. Det är fina saker att vara en del av.
Och det är det här som gör mig lycklig. Mina kunskaper efterfrågas. Hellre eftertraktad i Kairo än slängd på soptippen i Sverige. Fy skäms Sverige. Vad är det som händer? Estetiska inriktningar läggs ner, kulturskolor går på knäna, estetlärare famlar efter nya uppdrag. Samhället utarmas på kultur och vi blir ytliga robotar med fina saker.
Skicka estetlärare på export. Nya insikter, infallsvinklar, erfarenheter, kulturer, svårigheter och nya drömmar kan bara vara rätt. Här i Kairo får jag energi. Ett lugn i kaoset. Kanske för att jag är önskad. Just här just nu. Hemma måste vi kämpa för vår existens, kniven på strupen varje år. Visa att du behövs, visa resultat. Stora fina produktioner, ut och spela. I slutet av året vankar vi runt som urvridna trasor med tom blick och hoppas fyllas på med konstnärlighet och skärpa till nästa års uppdrag.
Här finns en gränslös nöd, gatubarn, fattigdom, korruption och censur. Inget romantiserande över det. Varmt, sandigt och smutsigt. Teaterstudion är liten och ibland försvinner elen. Eleverna är sena eller kommer inte. Alltid samma förklaring: min farbror ligger svårt sjuk så jag måste hälsa på honom.
Nu ligger Sverige snart svårt sjukt om kulturutarmningen fortsätter. Så, kom igen nu estetlärare. Vila ordentligt. Konsumera kultur. Gå en kurs. Åk till en festival. Fyll på. Nu är du redo. Nu kan du hälsa på din sjuka moder Sverige. Ta hand om henne och tala om för henne att hon kan bli frisk. Om hon vill.
Tinna Ingelstam