V rning f r bokst vstjuv r!

– Nu heter jag bara Eia. Det vill jag inte, suckar Leia.

På väggen ovanför tavlan längst fram i klassrummet, där det förut satt klassiska bokstavsbilder för hela alfabetet, gapar nu flera tomrum. Så det finns många i klassen som har samma problem.

– Boven har inget eget namn. Det är därför han är avundsjuk och tar våra bokstäver. För alla vill ju faktiskt heta någonting, förklarar Leo, eller Eo som han alltså heter numera.

Under en veckas tid har skolans äventyrspedagog Maria Pettersson lett ett äventyr i klass 1C. Hon har skrivit det själv, tillsammans med kollegan Mikael Andersson. Båda två är fritidspedagoger och arbetar på skolans fritidshem. Maria Pettersson har dessutom dubbelkompetens och är utbildad grundskollärare. Under några års tid gick hon och Mikael Andersson en deltidskurs i äventyrspedagogik via Luleå universitet. Det blev en rejäl injektion, berättar de. De tog snart in metoderna på fritids, särskilt under skolloven.

– Det bygger på att få gemensamma upplevelser, samarbeta och tillsammans lösa en uppgift. Det är värden som är viktiga i vår verksamhet på fritids, säger Mikael Andersson.

Ledningen såg engagemanget och plockade upp det. Från i höstas är Maria Pettersson förstelärare på femtio procent av sin tjänst, med uppdrag att utveckla just äventyrspedagogiken på skolan. Tanken är att varje klass ska få vara med om ett äventyr per termin. Och äventyren, de specialbeställs av lärarna. För ska det här fungera så krävs ett gott samarbete med klasslärarna, betonar Maria Pettersson.

– Det blir inte bra om lärarna ser det som ett stressande moment som stör övrig undervisning och måluppfyllelse. I stället ska äventyret vara en del av det. Vi arbetar fram äventyren utifrån läroplanen och de lokala måldokumenten. Och jag tror jättemycket på att lära genom att uppleva. Det jag själv minns mest från min tidiga skoltid var när min klass fick göra en Skåneresa. Jag minns exakt platserna som bussen stannade på och vad som hände där.

Här på Maria Parkskolan, är alfabetet på tapeten mest hela tiden. Kommunen har en läs- och skrivgaranti, samtliga elever ska ha knäckt koden innan sommarlovet. Så att det skulle bli ett bokstavstema på äventyret i den här klassen var ganska givet. Maria Pettersson och Mikael Andersson berättar att de denna gång fick inspiration av Hasse Alfredsons saga om varför det är så ont om Q.

– Flera av karaktärerna finns med i vårt äventyr, även om vi har gjort om det för att det ska passa just här: Q-hunden, boven och lettrosugen som boven suger upp bokstäver med. Och så bokstavsmakaren Alf A Bete som har tappat sina glasögon så att han inte kan göra sitt jobb.

Maria Pettersson har varit i klassen hela veckan. De har tittat på en inspelning av när Hasse Alfredson läser högt ur sin bok, gjort diagram över vilken bokstav som är vanligast i namnen på eleverna i klassen, spelat bokstavsbingo och haft omröstning om vad boven ska heta. Då och då har det hänt mystiska saker. Bokstäver har försvunnit såväl inne i klassrummet som ute på skolgården.En skylt var till exempel helt blank en morgon. Och i dag upptäckte Leia ett handavtryck ovanför bokhyllan! Någonstans finns han, den där boven. Nu är det sista dagen på äventyret och de ska bege sig ut för att tillsammans lösa uppdraget: hitta boven och ge honom ett namn så att han inte längre behöver stjäla andras bokstäver.

– Han ska få heta Oskar. Det har vi kommit på och röstat fram tillsammans. För vi vet att det är en pojke, vi såg faktiskt att han hade mustasch, förklarar Nicole.

Att Maria Pettersson just i detta nu är ute i den närliggande bokskogen och snitslar en bana vet inte eleverna. De äter sin medhavda frukt under något mer spända former än vanligt, läraren Lena Wilgotsson säger att det är viktigt att de fyller på med lite extra energi innan de beger sig ut. Medan barnen tuggar berättar hon att barnkonventionen hela tiden funnits med under veckans tema.

– Vi ville lyfta den. Dels har vi pratat om rätten till ett namn men också tagit upp andra aspekter, som varför vi vuxna hela tiden måste sätta barnets bästa främst. Och så har en elev i klassen som har ursprung i Irak spontant berättat om vissa av sina upplevelser från kriget. Kompisarna blev väldigt berörda, de satt knäpptysta i en hel halvtimme.

Det är dags att gå ut nu. I korridoren utanför klassrummet tilltar pirret. Kommer de att få träffa boven, öga mot öga? Och lettrosugen, tänk om den kan suga upp ett helt barn!

En bit in i bokskogen möter de Maria Pettersson, så gott som alla i klassen rusar lättade fram och slänger sig i hennes armar. Med stora ögon berättar hon att hon minsann har sett disktrasor i träden. Kan det vara ett tecken? Vad händer om de följer dem? Och så håller hon fram några plastpåsar hon hittat.

– Kolla, det är bokstäver i påsarna! ropar Maximus som ser igenom den vita, tunna plasten.

Alla vill vara med och titta. Ja, minsann. Dels är det ”vanliga” bokstäver, men här finns också deras borttappade alfabetstavlor. I en påse hittar Leia sitt borttappade L med lejonbilden, den som satt i alfabetet ovanför tavlan.

– Jaaaa! Nu får jag heta Leia igen! ropar hon lättat.

Med vad ska de göra med alla ”vanliga” bokstäver, de som inte kommer från klassrummets alfabet? Barnen börjar följa disktrasorna, Vilde tar på sig uppdraget att plocka ner dem och lägga dem i en påse. Längs vägen finns vita skyltar. Maximus är den som först listar ut att i varje påse finns bokstäver som ska bilda ett ord på skylten.

– Här ska det stå Österköping! Det är ju där Alf A Bete bor, säger någon.

Några nedplockade disktrasor bort finns fler tomma skyltar och barnen sätter ihop namnen Skolgatan och sedan Sillgata, eller ”Sillagatan” som Jack konstaterar på bred helsingborgska. Och titta där, i en trädklyka – Alf A Betes glasögon!

Så glesnar disktrasorna och klassen närmar sig ett buskage. Det finns ett gammalt skjul här.

– Hjälp, jag är rädd, piper Leia och håller sig nära Lena Wilgotsson.

Och så vips, ut från skuggan bakom ett upphängt sammetstyg, kliver en mystisk figur. Han har svart- och vit-randiga bovkläder på sig, stor mustasch och lång svart peruk. Möjligen avväpnar han sin uppenbarelse något med den gulliga lilla gosehund som han håller under ena armen.

– Vilka är ni? frågar han ändå vresigt.

Någon i klassen är kvick med att förklara att de bara är barn och att de har med sig ett namn till honom. Att han ska få heta Oskar. Då blir boven så rörd att han nästan börjar gråta.

– Men o, vad ni är snälla! Är det verkligen sant? Tänk, nu kan äntligen mina kompisar ropa på mig när vi ska leka. Det har ingen kunnat förut, säger han med darr på rösten.

Allt slutar med kramkalas. Någon i klassen viskar att boven nog trots allt är lite lik Micke på fritids. Maria Pettersson skyndar sig att samla ihop klassen.

– Ähum, nu måste vi gå tillbaka till skolan. Annars missar vi maten! Ska vi säga hejdå till Oskar och hunden?

När barnen är på väg tillbaka på led viskar hon att ettorna precis är på gränsen till att greppa. Hade samma scen utspelat sig med tvåorna hade de direkt känt igen Mikael Andersson. Men nu är det många som fortfarande tvekar, i det där gränslandet mellan fantasi och verklighet.

– Vi använder oss mycket av barnens egna tankar, det kan leda äventyret på nya vägar. Men det gäller att stoppa när det går över styr. Det fick vi faktiskt göra en gång i höstas, när några elever var så inne i äventyret att rädslan tog över. Då får man gå in och backa bandet lite och påminna om att det inte är på riktigt, säger Maria Pettersson.

Leo och Leia hoppar bredvid varandra. Tänk så bra allt blev till slut. De fick tillbaka sina bokstäver, Oskar fick ett namn, och Alf A Bete återfann sina glasögon så att han kan fortsätta att tillverka bokstäver till hela världen.

– Men hunden. Den var nog rädd. För den var faktiskt blickstilla hela tiden, funderar Leo.