Elevernas arbetsglädje botar oron för proven

Under vintern och tidig vår har vi i årskurs 3 förberett oss inför de nationella proven. Proven närmar sig och jag vet inte vem som är mest nervös, jag eller eleverna. Eleverna frågar ofta vad som händer om de inte klarar proven. Deras största oro är om de måste gå om. Själv funderar jag på min undervisning och om den ger eleverna de bästa förutsättningarna.

Vi har arbetat mycket med de olika matematiska förmågorna och jag tycker att de behärskar dem relativt bra. Det här med de olika förmågorna är inte så lätt, särskilt inte problemlösningsförmågan. Jag jobbar på en skola där majoriteten av eleverna har annat modersmål än svenska och de flesta läser svenska som andraspråk. Jag har även ett antal elever som bott i Sverige mindre än fyra år.

Denna konstellation av elever ställer verkligen undervisningen på sin spets. Det går inte att använda traditionella uppgifter med långa texter och med en kontext som ligger utanför deras verklighet. Jag får heller aldrig ta något för givet, alla elever har inte samma språkliga förutsättningar.

Inom matematiken finns många språkliga fallgropar där vi i bland tar för givet att eleverna förstår vad vi menar, ord som volym och bråk är bra exempel på detta. Nej, jag måste hela tiden arbeta med mycket enkla och konkreta uppgifter.

Jag har hittat en metod som fungerar för mina elever. Vi startar alltid med att modellera tillsammans och börjar enkelt: Två tikar har valpar. Hur många valpar har varje tik om de har tre valpar tillsammans? Först pratar vi igenom problemet. Vad är tikar? Vad betyder det att ha valpar? Kan det vara så att en tik inte har några valpar? Sedan diskuterar vi olika sätt att lösa uppgiften på och sammanfattar på tavlan. Några vill rita hundar och valpar. Några tycker det är lättare att skriva olika förslag. Andra ritar enkla bilder eller gör tabeller. När alla förstått principen, får klassen en svårare uppgift: Tre tikar har valpar. Hur många valpar har varje tik om de tillsammans har fem valpar, nio valpar eller tio valpar? Nu arbetar eleverna först en stund själva. När de har börjat hitta en lösning på problemet får de arbeta två och två. De jämför sina lösningar och arbetar vidare med problemet. Slutligen sammanfattar vi tillsammans och lyfter fram alla bra lösningar. Jag kallar detta arbetssätt för ”1 – 2 – 20”.

Under tiden som eleverna arbetar med uppgiften har jag alltid en dialog med enskilda elever och grupper. Då får jag, genom att ställa följdfrågor och uppmärksamma dem som inte hänger med, möjlighet att fördjupa deras förmågor. Jag märker också snabbt vilka som behöver svårare utmaningar. Det här arbetssättet fungerar bra för mig och mina elever. Eleverna möter problemlösning som de förstår och får olika metoder som de kan använda i andra och svårare problemlösningsuppgifter. De utvecklar sina förmågor och sist med inte minst, de har väldigt roligt. När jag ser elevernas glädje och entusiasm under mattelektionerna känner jag mig inte längre nervös inför de nationella proven. De kommer att lyckas och jag kan lugnt säga till dem att ingen ska gå om trean!