NO-undervisningen där alla får lyckas

Naturvetenskap är viktigt men inget för mig, anser många högstadieelever. Per Anderhag har undersökt skolor där fler elever än förväntat väljer att studera naturprogrammet på gymnasiet.

Hur kändes det? Det var en vanlig fråga i det klassrum Per Anderhag undersökte för att ta reda på vad det var som gjorde att eleverna i vissa skolor fick ”smak” för NO. Förutom att läraren uppmärksammade dem på hur det kändes att lyckas, var det viktigt att alla visste vad syftet med uppgifterna var och att alla var inkluderade i arbetet mot målet.

– Att vara intresserad av till exempel fysik handlar inte bara om att tycka att det är kul, utan att känna sig inkluderad i verksamheten.

I slutet av förra året doktorerade Per Anderhag, gymnasielärare i biologi och geografi, på avhandlingen Smak för naturvetenskap. Hur lärare kan göra skillnad för elevers intresse i naturvetenskap.

Det handlar om skolor där det var undervisningen – inte hemmet – som var avgörande för hur eleverna valde gymnasieprogram. Han har också undersökt hur intresset uppstår i klassrummet.

– Tidigare forskning har framför allt byggt på enkäter och intervjuer där elever beskriver sina upplevelser i efterhand. Jag har närmat mig lärandet i klassrummet och tittat på det lärare gör.

Att han valde ämnet handlar bland annat om elevers vikande intresse för naturvetenskap. Ju äldre de blir, desto tydligare beskriver de hur svårt de har att relatera till ämnet. ”Det är viktigt och intressant, men inte för mig”.

– Detta är i hög grad kopplat till socioekonomisk bakgrund. Hemmet har betydelse. Jag har själv erfarenhet av elever som sa att ”Jag är inte naturvetare”.

Många exkluderar sig själva utifrån sin uppfattning om vad naturvetenskap är och ser det som ett ämne för ”de smarta”. Därför är det intressant att titta på vad skolans undervisning kan ändra på och kompensera för elevernas bakgrund, konstaterar Per Anderhag.

Han började med att titta på statistik från Statistiska centralbyrån för att hitta skolor där fler elever, sett till socioekonomisk bakgrund, valde naturvetenskapsprogrammet på gymnasiet. Av 1 300 skolor fanns ett åttiotal som avvek positivt.

– Min idé var att det var något i undervisningen som kanske gjorde skillnad och som kunde förklara det.

Per Anderhag använder begreppet ”smak”, som han lånat från den franske sociologen Pierre Bourdieu, som ser smak som ett uttryck för olika sociala livsstilar.

– Forskningsfältet har tittat på intresse som en mental, inre faktor som finns i huvudet. Jag ville titta på intresse som blir till i klassrummet och är ett resultat av lärarens handlingar.

Att ha smak för något, exempelvis korpfotboll eller opera, innebär inte bara att man tycker om eller är intresserad av det, utan att man kan delta och kommunicera med andra i samma grupp. I skolan handlar det om att utveckla vanor och att lära sig att tala, handla och vara i naturvetenskapsklassrummet.

Han tar vin som exempel. En nybörjare, som inte är bekant med nyanserna, och som på vinprovningen säger att vinet är ”gott” kan bli nonchalerad. Samma sak går att överföra till det naturvetenskapliga klassrummet och kan drabba elever som inte använder de rätta begreppen. Elever, särskilt på högstadiet, ger ofta en bild av en undervisning som handlar mycket om att få fram fakta. Det finns ett rätt och ett fel svar.

Poängen är att det går att se vem som är inkluderad i klassrummet, betonar han.

– Elever uttrycker att de inte kan relatera till normer och värden som finns i klassrummet.

Vad gjorde läraren som lyckades inkludera alla elever och få dem att känna att naturvetenskap var något för dem? Per Anderhag identifierade flera saker som gjorde skillnad.

– Jag blev glatt överraskad över att normer och värden var uppe på bordet och en del av naturvetenskapsundervisningen.

Läraren var alltid noga med att förklara syfte och mål med arbetet. När niorna till exempel arbetade med ellära hade han inte fokus på fakta och begrepp, utan på varför vissa saker var bättre att göra än andra. Det fanns inte ett givet sätt att nå fram till lösningen.

– Det handlade inte om rätt och fel, utan han stödde elevernas sätt att resonera.

Samtidigt som det finns ett korrekt sätt att benämna något, som att magneten har en nordända och inte en nordpol, avfärdade han aldrig elevernas påståenden. Om någon sa något eller kom med ett förslag visade han hur det relaterade till det de höll på med.

– Så var han mot alla elever oavsett vad de hade för förståelse. Man kan jämföra med klassrum där läraren misslyckas. Då vet eleverna ofta inte vad de håller på med.

Eleverna var intresserade och delaktiga i att göra kopplingsschemat. Det behövdes inga ”sockrade” experiment, berättar Per Anderhag.

– Man tänker ofta att man måste föra­
in något roligt i NO. Men i andra sam­manhang behövs ju inte något utifrån. Så ska man nog tänka oavsett skolämne.

Han lade också märke till att när eleverna hade löst en uppgift och påkallade lärarens uppmärksamhet så frågade han sällan hur de gjort, utan uppmärksammade dem hela tiden på hur det ­kändes i NO-klassrummet. Det var ­härligt att lyckas.

Att prata om normer och värden är vanligt i andra ämnen, men verkar sällan förekomma i NO-undervisning, konstaterar Per Anderhag.

– Den populära bilden av naturveten­skap är att det handlar om korrekta beskrivningar av omvärlden och sällan hur det känns. Men vetenskapsmän som beskriver sitt arbete säger att det är proppat av känslor. Det är inte mekaniska beskrivningar, utan lyckorus och förtvivlan.

Han poängterar att läraren i studien är ett av många exempel på undervisning som gör skillnad.

– Det här är inga svåra saker, utan något andra lärare kan reflektera över och testa. Jag hoppas att min forskning kan komma lärare till gagn och att den stöder dem i deras gärning.