Så blir det lugnt och ro(ligt)

Men så har det inte alltid varit. Hon har arbetat i yrket i 13 år nu och berättar att hon tidigare varit rädd för att släppa kontrollen.

­– Jag trodde att det var vi vuxna som skapade ordning och reda genom att sätta upp tydliga regler och ramar. Att det krävdes för att undvika kaos. Men successivt, i takt med att jag läst mycket om ämnet, har jag tänkt om. Numera vågar jag lita på att lugn framför allt handlar om att lyckas möta barnen i deras nyfikenhet. Det blir mycket mindre konflikter. Dessutom har jag mycket roligare på jobbet, säger hon.

Vi står i ateljén. Cesar, Clara, Evelina och Cilla är i full färd med att bygga slajm­fyllda finalrum, inspirerade av SVT:s barnprogram Labyrint. Det där Leif André spelar den självgoda Daidalos som utmanar barngrupper att ta sig igenom en labyrint där de bland annat möter roboten Taurus med slajm­sprutande snabel. På den här avdelningen har Labyrint vuxit till ett stort projekt.

– Det började med att barnen pratade om Labyrint och inspirerades av det i sina lekar. Det smittade av sig på fler och fler. Vi i personalen blev tvungna att se programmet tillsammans för att förstå bättre, säger Anette Ahlvin.

Och så började barnen göra robotar av olika återvunna material. Ganska många råkar heta Elsa eller Anna. Fast de är inte direkt typiskt prinsesslika, som i filmen Frost. Barnen har forskat kring robotar, tagit reda på vad som skiljer dem från människor. De har experimenterat och gjort slajm på olika sätt, byggt livspuckar, gjort ritningar av finalrum. Och i ateljén lyser en ljuskanon upp nedladdade bilder av labyrinter på väggen, i olika utföranden.

– Och nu när våren är här kommer vi att bygga en labyrint på gården. Barnen har önskat det, säger Anette Ahlvin och pekar genom fönstret på en hög med brädor som väntar på att organiseras.

Det är snart dags för lunch. Cesar och Clara har precis målat klart med slajmliknande grön-gul färg på brädan som fungerar som bas för deras finalrum. De plockar ihop och tvättar penslar och limspatlar. Anette Ahlvin behöver bara påminna dem en enda gång. Hon trycker mer på anledningen än att presentera en regel i sig.

– Det är ju så viktigt, för annars kan vi inte använda penslarna nästa gång. Då torkar de ihop och förstörs, kommer ni ihåg att vi har pratat om det?

Cilla och Evelina känner sig inte riktigt färdiga ännu och får hålla på ett tag till. Anette Ahlvin har förvarnat om lunchpausen i ganska god tid, så det finns utrymme.

– Vi vill försöka avbryta barnen i deras aktiviteter så lite det bara går. Därför har vi få stående inslag i verksamheten. Men äta lunch och mellanmål, det behöver de ju pausa för.

Cesar, Clara, Evelina och Cilla vill gärna berätta för sina kompisar på avdelningen vad de håller på med. Så före matdags blir det en kort samling runt ett lågt bord i rummet intill. Clara och Cesar står stolta bakom sin ritning över finalrummet och berättar hur de har tänkt. Alla kompisarna lyssnar intresserat. När det är Evelinas och Cillas tur vill gärna Agnes vara med och berätta.

– Men tyst Agnes, du har ju inte varit med och gjort det där, säger någon.

Evelina kommer till den yngre kompisens försvar.

– Jo, det har hon visst! Hon var faktiskt med oss igår. Kom, Agnes!

Konflikten är löst. Utan att någon vuxen grep in. Och så lägger sig koncentrationen igen.

När det är dags för lunch anmäler sig Lovisa och Ellen som frivilliga dukare. Under Anette Ahlvins uppsikt får de med tjocka grytlappar lyfta ut skålar med chili con carne och ris ur värmevagnen. En risskål råkar tappas i golvet. Men det är ju sådant som händer. Vanligtvis torkar barnen själva upp, men i dag är det så himla mycket ris som spridit sig så Anette Ahlvin tar fram sopborsten och får det undanstökat. När mat och tallrikar är framme på serveringsbordet går Lovisa och Ellen in till resten av kompisarna och ropar upp namn så att inte alla ska springa på en gång. Det finns ingen lista, Ellen och Lovisa gör det helt på eget bevåg. Men de kommer ihåg alla.

– Åh, wow! Får jag gå redan nu? utbrister förskollärare Åsa Gottschalk när hon ropas upp som en bland de första.

Barnen förser sig själva med vad de vill ha från serveringsbordet. Inget tjat om grönsaker. Men de flesta tar av det ändå. Sedan sätter de sig var de vill. Pedagogerna sprider ut sig i rummet.

– Vi tror inte på att alla ska göra samma. Därför har vi till exempel inga listor över vilka som ska hjälpa till att duka, det blir de barn som vill för dagen. Och det har faktiskt inte hänt att alla vill samtidigt och skulle det göra det någon gång får vi väl lösa det i stunden. Att ha regler utifall att, det gillar inte jag, säger Anette Ahlvin medan hon slevar upp chili con carne på sin tallrik.

Riset börjar ta slut. Amelia ser det och undrar om hon får ringa till Kia Jansson i köket och fråga efter mer. Det är en bra idé, tycker Anette Ahlvin, hämtar avdelningens mobiltelefon, knappar in numret till köket och räcker över telefonen till Amelia.

Några minuter senare dyker Kia Jansson upp i sin kockmössa med den där extra risskålen och Amelia ser stolt ut där hon sitter på en stol och har huggit in på maten.

I Skogås söder om Stockholm ligger montessoriförskolan Pärltrappan. Här jobbar förskollärare Brita Theander. Precis som Anette Ahlvin är hon noga med att betona demokrati och vikten av att möta barnen i deras intresse. Att det är en förutsättning för att nå lugn och ro, eller ordning och reda om man nu hellre vill kalla det så. Men montessoripedagogiken bygger också på att erbjuda barnen en viss typ av material och att dessa har en förutbestämd plats. Barnen skolas snabbt in i var sakerna ”bor”, när de har lekt och arbetat med något ska det ställas tillbaka där barnet tog det.

– Tanken är att yttre ordning skapar inre ordning och trygghet hos barnen. Och eftersom vi hela tiden vill erbjuda barnen ett rikt utbud av material som inspirerar till aktiviteter inom olika lärområden, behöver vi inte ändra om i miljön. Sakerna finns framme, hela tiden, förklarar Brita Theander.

Montessoripedagogiken grundar sig på att barn går igenom olika sensitiva perioder i sin utveckling. Och just ordning är en sensitiv period, viktig från det att barnet är nyfött fram till ungefär fyraårsåldern – det vill säga större delen av barnets förskoletid.

– Tänk på det lilla spädbarnet som försöker skapa sig helhet och sammanhang genom att ta in sin omgivning. Om den hela tiden förändras och är oförutsägbar blir barnet otryggt och kan hämmas i sin utveckling, säger Brita Theander och ger exempel på hur det kan gå till när ett litet barn börjar använda saker för att ställa sig upp.

– För att våga sig på den utmaningen behöver barnet kunna lita på att den där stolen står på samma ställe som dagen innan och att den är så stabil som barnet iakttagit att den är.

På Pärltrappan är det viktigt med rutiner och att dagen följer ett visst mönster. När barnen vet vad som ska hända blir de trygga och kan fokusera på och gå in i sina aktiviteter, menar Brita Theander. Här har till exempel både barn och vuxna bestämda platser vid måltiden. Alla vet vem som ska duka vilken dag och det är alltid en samling strax före lunch för att gruppen ska landa tillsammans. Och Brita Theander lyfter fram vikten av anknytning, att barnen får möjlighet att bygga upp stabila och långvariga relationer till pedagogerna på förskolan.

– Sedan är det klart att vi också kan vara spontana och göra helt annorlunda en viss dag om till exempel en pedagog är sjuk eller så. Men då är vi tydliga med att kommunicera det till barnen så att det inte skapar oro. Den här tryggheten och rutinerna är särskilt viktiga för de riktigt små barnen och för barn i behov av särskilt stöd. Och att vi pedagoger har samsyn i hur vi ska förhålla oss tror jag är jätteviktigt.