Vad är det som stör?

Alltför många texterhar skrivits om lärares tillkortakommanden och om oordning i skolan. Inte sällan med fokus på föreställningen att mobiler och kepsar är mest störande. Lärarna själva har dock en annan uppfattning, visar två studier jag gjort.

När elever beter sig stökigt oroas och utmanas läraren som ledare i klassrummet. I stället för att undervisa får läraren ägna tid och energi åt att hindra, stoppa och återföra elever som utmanar läraren, andra elever och verksamheten som sådan.

I min studie från 2013 har 118 lärare i en kommun svarat på en enkät om ordningen i skolan. Den andra studien från 2014 visar hur en grupp slöjdlärare uppfattar nyanser i sina elevers provocerande beteenden. Den visar också vilka strategier de har för att förmå eleverna att vara kvar i undervisningen.

Det finns en rad allmänna föreställningar om ordningen i skolan. En av dem är att pojkar anses störa mer än flickor i skolan. Den första undersökningen, med lärare i en kommun, visar att denna föreställning är aningen förenklad. I grundskolan ansåg lärarna att pojkar stör mer än flickor, men flickorna upplevdes som allt mer störande i relation till pojkarna ju äldre de blev. Lärare på gymnasiet upplevde att pojkar och flickor i stor sett stör lika mycket.

En annan allmän uppfattningär att yngre elever är mer störande. Lärarna i studien upplevde det lite annorlunda. Flest stökiga elever tyckte mycket riktigt de lärare som undervisade i år 1–3 att de hade. Men näst efter dem var det gymnasielärarna som upplevde sina elever som störande. De lärare som i minst utsträckning tyckte eleverna störde var lärarna i år 7–9. De störande beteendena sjönk alltså från år 1till år 9, för att sedan öka när eleverna började på gymnasiet.

Föreställningen att kvinnliga lärare skulle ha svårare att hantera stökiga elever stämde delvis. Fler kvinnliga än manliga lärare på grundskolan menade att de använde mer tid än de borde till att hantera besvärande beteenden. Fler kvinnliga lärare svarade också att de använde den tid som behövdes till att hantera störande elever.

Detta förändrades dock i takt med att eleverna blev äldre. På gymnasiet bedömde lika många kvinnliga som manliga lärare att de använde mer tid än de borde åt att hantera störande elever.

Det finns även en allmän föreställning om att yngre lärare har svårare än äldre lärare att hantera stökiga elever. Tanken är att eftersom de har kortare erfarenhet kan de uppleva fler elever som stökiga. Undersökningen visade i stället att det var lärare mellan 31 och 40 år som stördes mest, tätt följt av lärare över 61 år.

Det är också intressant att se vilka beteenden lärarna upplevde som störande. Medan medier och politiker ofta framställer mobiler och kepsar som det stora problemet, så hade lärarna i undersökningen en annan uppfattning. Vilket beteende de upplevde svårast att hantera var delvis olika beroende på lärarnas ålder och vilka årskurser de undervisade i.

Det beteende som de flesta lärare, oavsett ålder och stadier, upplevde som mest besvärligt var elevers otillåtna prat. Prat var också det mest störande beteendet i årskurs 7–9, enligt samtliga lärare.

Sammantaget är det rimligt att påstå att variationen skiljer sig en hel del från den allmänna föreställningen.

I den andra undersökningen, från 2014, svarade 36 slöjdlärare på frågan om sin erfarenhet och upplevelse av att undervisa stökiga elever. Slöjdlärarna skilde på fem kategorier av stökiga elever. Dessa kategorier var elever som betedde sig aggressivt, destruktivt, lekfullt, passivt eller rastlöst. De elever som betedde sig aggressivt och destruktivt var besvärligast att ha i slöjdundervisningen, menade slöjdlärarna. En aggressiv elev kunde till exempel kasta stolar och handgripligen ge sig på andra elever eller slöjdläraren, medan en destruktiv elev kunde leka på farliga sätt och förstöra utrustning och material.

Elever som betedde sig lekfullt, passivt eller rastlöst var lättare att hantera. Slöjdlärarna förknippade inte dessa elevers beteenden med risker för sig själva, andra elever eller för undervisningen. Enligt slöjdlärarna kunde en elev som betedde sig lekfullt till exempel jaga någon annan, brottas och skoja med andra elever. En elev som betedde sig passivt kunde gå undan och försvinna in i en vrå, medan en elev som betedde sig rastlöst till exempel inte satt stilla och jobbade, utan förflyttade sig runt i salen.

Oavsett vilket beteende de stökiga eleverna visade, så upplevde slöjdlärarna att de tar mycket kraft. Dels ansåg de att beteendena är energiförbrukande, de tar energi från lärarna och andra elever. Ofta blir det kaos när elever är stökiga på slöjden, särskilt om eleverna beter sig aggressivt eller destruktivt. Slöjdlärarna menade också att beteendena leder till fokusförskjutning, vilket innebär att andra elever blir oroliga. När lärarna tvingas ägna sin uppmärksamhet åt att hantera riskfyllda beteenden, får de svårt att följa och hjälpa alla elever.

De stökiga beteendena är också tidsförbrukande, genom att undervisningstid måste ägnas åt konfliktlösning. Det innebär att andra elever får vänta och förlorar tid med sin slöjd-lärare.

Men slöjdlärarna står inte handfallna i mötet med de stökiga eleverna. De visade sig ha ganska många sätt att hantera omotiverade och stökiga elever, både direkta och indirekta strategier.

De direkta strategierna innebär att man hittar lösningar inom lektionens ram för att påverka de stökiga eleverna. Ett exempel är att försöka aktivera dem, det vill säga få de stökiga eleverna att vilja arbeta, och lärarna gjorde vad de kunde för att sysselsätta dem. Ett annat sätt var att försöka anknyta till eleverna genom att fråga om deras liv och deras intressen.

Att avbryta eleven var ännu en strategi. De försökte då förmå eleven att stanna upp och sitta stilla under resten av lektionen. Emellanåt ignorerade slöjdlärarna eleverna. Fick elev-erna ingen uppmärksamhet så slocknade deras beteenden. Ytterligare en direkt strategi var att lärarna visade prov på rådighet genom tydliga tillsägelser och gränssättning.

De indirekta strategierna innebar att slöjdlärarna hanterade stökiga elever på längre sikt, också utanför lektionens ram. I några fall visade de ut, avlägsnade, eleverna från undervisningen. I de flesta fall räcker en utvisning för att förändra elevens beteende, enligt slöjd-lärarna. I några enstaka fall upplevde slöjd-lärare att de var tvungna att stänga av elever från skolslöjden. En annan strategi utanför lektionen var att kommunicera, det vill säga samtala enskilt med elever. De samtalade också vid behov med klassföreståndare eller kontaktlärare. I några fall talade de med elev och vårdnadshavare tillsammans. Ännu en strategi som slöjdlärarna använde var att informera klass-föreståndare eller kontaktlärare och i något fall mejla rektorn.

Slöjdlärarna ansåg att stökiga elever ibland provocerar dem i deras funktion som ansvariga i skolslöjden. I ett fåtal fall angriper eleverna dem som person, verbalt eller – i undantagsfall – fysiskt. I andra fall framstår andra elever som måltavlan för provokationerna. Ibland är det ämnet slöjd, ett uttryck för en obligatorisk skolverksamhet, som är måltavlan för elevernas provokationer.

Frånsett dessa få orosmoln råder oftast lugn och ro på skolslöjden, som i de flesta andra skolämnen. I ljuset av det kan resultaten från dessa två undersökningar förhoppningsvis vara ett underlag för kollegiala diskussioner. Vilka beteenden man upplever som störande och hur man hanterar störande beteenden och provokationer är erfarenheter som lärare behöver dela – och som behöver prövas av andra.