Ris och ros för föreningar

Tillsammans med Norrköpings kommun och basketklubben Norrköping Dolphins utformade Admir Lukacevic projektet Idrott utan gränser. Snart hörde även Södertälje kommun av sig och ville ha IUG på sina skolor. Idag finns IUG på 19 grundskolor i Norrköping, 16 i Södertälje och 3 i Linköping. Även Trosas grundskolor har visat intresse för projektet.

Tanken är att lärarna i idrott och hälsa får stöd i undervisningen, idrottsföreningarna kan locka till sig fler medlemmar, och barnen rör sig mer så att kommunen får friskare medborg­are. En enkätundersökning som gjordes av Norrköpings kommun 2013 visade att många föreningar hade ökat sitt medlemsantal tack vare IUG, och att det stora flertalet lärare och föreningar var nöjda med samarbetet. Men det fanns några kritiska röster. Någon förening klagade på oseriösa skolor och lärare, samtidigt som några lärare klagade på okunniga föreningsledare utan förståelse för skolans uppdrag.

Det finns också anledning att fundera över andra problem som kan uppstå, som rör själva innehållet i undervisningen. Många forskare är skeptiska till att man släpper in idrottsföreningar i skolan. Ur skolans och elevernas perspektiv ser man sällan några positiva effekter. Det menar i alla fall Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap på Malmö högskola.

– Man ska inte ta in en massa tävlingsidrott i skolan, det finns inte något sådant i kursplanen. Och det är fullständigt oacceptabelt att överlåta ansvaret till folk utan utbildning. Visst, det attraherar många barn att den lokala fotbollsföreningen kommer till skolan, men om det inte attraherar alla ungdomar, vad ska den då i skolan att göra? säger han.

Även Skolinspektionen har uttryckt oro över tävlingsidrottens stora inflytande över undervisningen i idrott och hälsa. Skolinspektionen gjorde 2011 en inspektion på Söderporten, den skola i Norrköping där IUG-projektet startade. De var kritiska till samarbetet, och en av inspektörerna menade att lärarna släppte för mycket av kontrollen av lektionerna till de unga och outbildade IUG-ledarna, och att det blev ”för mycket fokus på match, tävling och prestation”.

Men det där var 2011, och IUG har tagit till sig av kritiken, menar Admir Lukacevic. Man har förtydligat att IUG:s ledare ska komplettera, inte ersätta, lär­aren i idrott och hälsa, och nu måste alla ledare från idrottsföreningarna ta del av ”IUG-metoden”.

– Vi har tagit fram en handbok och vi skickar varje år ledarna på en kortare utbildning kring idrott och hälsa och lärarens roll. Det är vårt krav att alla föreningar har den överblicken, och vet hur man bemöter barnen. Barnen ska våga delta aktivt, våga prova på, våga misslyckas, våga skapa sociala relationer. Barnen ska bli sedda och bekräftade, och våga tro på en meningsfull framtid. Det är anledningen till att våra ledare finns ute på skolorna. Tävlingsperspektivet är alltså inte centralt för IUG. Vi har också av den anledningen tackat nej till vissa föreningar, säger Admir Lukacevic.

Huruvida Skolinspektionen skulle ge arbetssättet godkänt efter dessa förändringar går inte att svara på, för de har inte gjort någon ytterligare inspektion.

I Södertälje är Ronnaskolan en av de skolor som samarbetar med IUG. Tidningen mi­VIDA tog en titt på hur en lektion kan gå till där. Klockan är kvart i ett när Korpen Södertäljes verksamhetschef Annelie Dahlgren och praktikant Lina Klang Tenggren stiger ur bilen intill idrottssalen. De lyfter ur två blåa Ikea-kassar till brädden fulla med handskar och skydd, och börjar gå. I dag är det boxning på schemat för 7A.

En kvart senare står Annelie Dahlgren framför åtta pojkar och sex flickor inne i skolans nyrenoverade idrottssal. Hon delar effektivt in eleverna i par som får gå bort till Ikea-kassarna och hämta utrustning.

– En tar handskar och en tar två kuddar, och nu får ni lyssna samtidigt som ni plockar! De här kuddarna kallas för mitsar och nu ska jag säga några saker som är jätteviktiga, för annars kan ni få jätteont, ropar Annelie Dahlgren till de ivriga och ofokuserade tonåringarna.

Annelie Dahlgren har varit på Ronnaskolan många gånger förut. Föreningen Korpen Södertälje har samarbetat med IUG i fyra år. Läraren i idrott och hälsa, Ewa Weiher Lively är i dag mycket positiv.

– Första året fattade jag ingenting. Föreningarna bara kom, och vi visste inte vad vi som lärare skulle göra. Sedan började vi tänka att vi måste få ut något av det själva. Nu vet vi vad vi vill ha av IUG, och jag kan välja aktiviteter fritt ut­ifrån skolans behov, säger hon.

– Bra jobbat, hör ni! Vi kör igen, om tio, nio, åtta ...

Ute på golvet håller boxningspasset på för fullt. Tempot är högt. Annelie Dahlgren är nästan militärisk i sin framtoning, men det går hem. Det är mycket skratt och leenden. Samtliga fjorton elever deltar aktivt, till och med den tjej som kom till lektionen i vanliga smala blåjeans.

– Ibland kan jag ta ut en elev och prata fastän lektionen fortsätter. Jag kan se hur de rör sig, vilka som deltar och hur de uppför sig. Det här är kompetensutveckling för oss, utan att vi behöver gå på kurser eller åka iväg någonstans. Många gånger kan vi idrotts­lärare de flesta sporter på hyfsad nivå, men det är lätt att bli fast i sina rutiner, säger Ewa Weiher Lively.

Samarbetet har också ökat måluppfyllelsen. Det tydligaste exemplet var läsåret 2012/2013 då 47 elever i årskurs nio genom IUG lärde sig simma. Ronnaskolan får många nyanlända elever som inte kan simma, och skolan har inte möjlighet att ge alla elever tillräckligt med simträning. IUG:s simsatsning var därför starkt bidragande till att 98,8 procent av Ronnaskolans nior lyckades nå målen i idrott och hälsa läsåret 2012/2013. Året innan var det bara 83,7 procent.

– Men barnen är också mer aktiva, och de förstår vikten av att vara aktiv. Nu är de ute utan att klaga, och de åker iväg till scouterna även om det regnar. Förut kunde de komma i Converse och skinnjacka när vi skulle vara ute på isen i fyra timmar. Nu har de mössa, vantar, ordentlig jacka och skor. Och tack vare IUG har vi kunnat skicka eleverna till ridning i fyra terminer nu. De får rida och sköta hästar, något som jag inte kan ge dem på lektionerna, säger Ewa Weiher Lively.

– Elegant! Byt grejer! Ni är jätteduktiga! Nu ska vi slå ett slag som heter uppercut, som kommer under­ifrån. Fortfarande breda fötter. Slår ni bara så här kommer jag att springa runt och skrika fusk, hörs Annelie Dahlgrens stämma över salen.

Ewa Weiher Lively hyllar IUG, men samarbetet innebär också ibland en viss frustration.

– Det händer ibland att man fått ett schema från IUG. Så sitter man där och väntar på dem. En del av ledarna är ju elitidrottare, och har de match på gång kan de ibland välja att träna i stället för att komma. Eller så är de sjuka. Det är irriterande. Eleverna blir besvikna, och själv har man inte alltid material med sig för att göra något annat. Och tanken är att IUG ska sköta det administrativa, men det blir ändå mycket ringande och mejlande som man inte riktigt har tid till.

Klockan har blivit 13.45. Det är fortsatt hög intensitet med fem minuter kvar av lektionen. En minut senare blåser Annelie Dahlgren av och samlar eleverna i en ring för stretching.

– Roligaste idrotten hittills, utbrister en elev.

– Ja, då får ni säga till idrottsläraren att ni vill att jag kommer tillbaka. Hörni, vi rullar på axlarna. Så! Applåder till er, bravo! säger Annelie Dahlgren.

Några elever kommer förbi bänken och ger sitt betyg på lektionen.

– Ousch, jag fick ont i magen av ansträngningen. Men det var roligt och annorlunda, säger Osman Kizilkaya.

– Det var första gången vi hade boxning. Hon var duktig och motiverade oss mycket. Man kände att man gjorde bra ifrån sig. Första plats hittills, säger Dominika Simson och försvinner snabbt ut till omklädningsrummet.