Jag har aldrig gillat förbud. När mobilerna började bli vanligt förekommande bland elever var jag en av förespråkarna för att lära eleverna ett förhållningssätt, inte bara förbjuda mobiltelefoner som vissa kolleger ville.
Men tiden har gått. Mobilerna har utvecklats till något helt annat än det de en gång var. Väldigt få elever sysselsätter sig med att spela »snake« nuförtiden. Vad eleverna gör med sina mobiler på rasterna har vi lärare väldigt dålig kontroll på. Typ ingen alls. Sms:a? Titta på olämpliga youtube-klipp? Spela spel med 18-årsgräns? Vem vet? Det jag däremot har koll på är hur inaktiva eleverna blivit. De står bara och hänger och tittar på en liten mobilskärm. Sin egen eller någon annans.
Det var hög tid att agera, så jag införde mobilfria raster. Jag måste erkänna att jag hade stålsatt mig ganska ordentligt inför denna förändring, men till min förvåning tyckte eleverna med en klar majoritet att det var en lysande idé. »Vi leker ju aldrig«, sa någon. »Vi bara står stilla«, sa någon annan. Och de var helt ärliga. De följande rasterna såg jag inte röken av eleverna. De hade hittat en mer aktiv sysselsättning än att trycka längs husväggen och glo på en mobil.
Två dagar senare var jag rastvakt. När jag tog den obligatoriska vändan upp i skogspartiet som tillhörde skolgården upptäckte jag något spännande. En utgrävning! Tydligen hade någon hittat en gammal torpargrund, som nu var avspärrad med röda och vita plastband. Medan jag stod och filosoferade hur jag kunde använda detta i undervisningen och varför ingen av mina kolleger, eller rektorn, nämnt detta projekt, kom en elev modell mindre och petade mig på benet.
»Får jag hjälpa till?« Eleven stod snällt och tittade på utgrävningen med en röd plasthink och en blå spade i högsta hugg.
»Nädu, det här måste vi låta arkeologerna sköta. Vi får inte förstöra något, det är därför det finns plastband mellan träden«, svarade jag. Eleven nöjde sig med mitt svar.
Det var först flera dagar senare som jag fick veta att utgrävningen inte gjordes av ortens lokala arkeologer utan av min klass. Det var därför de inte hade synts till under rasterna och när jag tänkte efter så kom de alltid springande från skogen när de skulle in.
Spadarna hade de lånat från fritids och avspärrningsbandet hade en elev tagit med sig hemifrån eftersom de ville, som de uttryckte sig, hålla småbarnen borta.
Jag var både stolt och imponerad. Hela klassen hade engagerats och det fanns inte en gruppstärkande övning som hade gett ett bättre resultat. Skulle jag bara infört mobilfria raster lite tidigare hade mina elever kanske hittat Atlantis också.