Det händer att lådan måste dammas av och att gruppen sammankallas. Atmosfären tätnar av allvar och sinnena skärps. Kris och sorg ser olika ut. En plan är bra för att alla ska veta vilka uppgifter som väntar men i varje enskilt fall handlar det om att lyssna på den som drabbats.
I en klasspratade man om krislådan, att den fanns och hur man kunde använda den. Efter någon dag mötte jag en elev som undrade lite försiktigt om man kunde använda lådan när ett husdjur dött. Jag fick tänka några varv innan jag svarade att det kunde man nog. Nästa gång när jag besökte klassrummet hade man ställt iordning ett minnesbord. Där fanns inte en utan ganska många små fotoramar med kära och saknade husdjur. Varje fredag tändes ett ljus och klassen hade en tyst minut.
En elev hamnade på sjukhus en längre tid och klassen ritade teckningar och skrev brev som överlämnades på sjukhuset. Brevväxlingen från sjukhussängen blev en livsviktig kontakt med världen utanför. När eleven blev frisk trycktes bilderna och breven till en bok som såldes på skolans vårfest. Pengarna gick till Barncancerfonden.
När det värsta händer är det tryggt att veta att krislådan finns, även om den inte används som ett första val av de drabbade. Vi har krisredskapen men behöver sällan använda dem. Jag undrar stilla över våra nyanlända elevers kriser och trauman. En flykt från ett krig med stora känslomässiga förluster, vilka redskap behöver vi lägga ner i vår låda för att möta deras sorg?