»Bildningen är själva kittet«

Vilket ansvar har skolan för att bilda eleverna och finns det tid för det i klassrummen? Uttryck tar pulsen på bildningsläget med hjälp av tre erfarna estetlärare.

Bildning. Ett stort och svårdefinierat begrepp som kan betyda olika saker för olika personer. Kanske är det just därför som den diskussionen inte får så stor plats kollegor emellan. I stället handlar samtalen mest om betyg och bedömning, konstaterar lärartrion runt bordet. Men hur skulle de själva förklara begreppet?

– Det är något djupare som man kan känna när man kliver in i vissa skolor, att här pågår bildning. En känsla av att det som sker ägs av alla i skolan. Att det finns ett undersökande där alla räknas och som inte är fast utan rör sig, säger Linda Karlberg, musiklärare i musikskolan i Bålsta.

– Bildning är något svårgreppbart. Allt det där emellan det man måste göra enligt mål och kursplaner. Själva kittet. De stora målen som inte mäts i betyg men som läraren gör varje dag, säger Jens Remfeldt, teaterlärare och programansvarig på teaterpedagogprogrammet vid Örebro universitet.

–  Jag tänker på det där kända citatet att bildning är det som finns kvar när man har glömt allt man lärt sig, säger Stina Wikberg, bildlärare och doktorand vid Umeå universitet.

Skulle ni klassa er själva som bildade?

– Lite grann, säger Jens Remfeldt.

Stina Wikberg dröjer på svaret …

– Det är en lite känslig fråga. Personligen tycker jag inte att jag är bildad även om vissa av mina elever säkert tycker det. Jag kan vara ganska världsfrånvänd och snäva in på smala, privata intressen.

– Jag skulle varken säga att jag är särskilt bildad eller allmänbildad. Men jag har en strävan och vill gärna vara med på bildningståget genom att ta del av vad andra har tänkt, lyssna, utan att själv ha svaren, säger Linda Karlberg.

Kan man säga att dagens skola bidrar till elevernas bildning eller är det bara utbildning som erbjuds?

– Allt som har med betygsättning och bedömning att göra är utbildning, men resten av året handlar om bildning, säger Stina Wikberg.

– Varje lärare vet att de arbetar med bildning, det handlar om allt på en gång, som att ta hänsyn och lyssna på varandra. Bildning och utbildning står inte i motsats till varandra, säger Linda Karlberg.

Jens Remfeldt tycker att uppdraget är lite dubbeltydigt:

– Dagens skola har stort fokus på det som är mätbart och det finns något slags ekonomitänk i att vi ska producera den här mängden kunskap inom den här boxen. Men om man granskar läroplanen där det finns många stora ord, som värdegrundsarbete och demokrati, så har vi ett uppdrag som är mycket större.

Hur kan era ämnen bidra till demokratisk fostran, språkutveckling och kritiskt tänkande, som många menar ingår i bildningsbegreppet?

– Bilden är ett kommunikativt verktyg. Man ska lära sig att förstå bilder som budskap och att själv formulera budskap i bild, till exempel. Att kritiskt granska bilder är en av grundstenarna i bildämnet. Min uppfattning är att den delen antagligen har ett mindre utrymme än vad den borde eftersom eleverna helst vill ägna sig åt skapande även om det ena inte behöver utesluta det andra, säger Stina Wikberg.

I musiken är samspel en viktig del, liksom att göra egna tolkningar av sånger som andra har gjort, berättar Linda Karlberg.

Jens Remfeldt säger att teater i sig är en kommunikativ och kollektiv arbetsform där alla är beroende av varandra och att demokrati är en grundförutsättning.

– Man kan inte göra det själv … eller, jo, kanske men då blir det inte bra.

Vad krävs av er som lärare för att väcka elevernas lust att lära mer?

– Engagemang är viktigt. Och prestigelöshet. Det jag själv minns från musiken har förmedlats av en engagerad lärare, säger Linda Karlberg.

– Att man vet vad man vill och har ett övergripande mål så att det inte bara blir smådelar, bildningsperspektivet handlar om helhet och långsiktighet, säger Jens Remfeldt.

Stina Wikberg tycker att skolan har inbyggda svårigheter när det gäller bildning och nyfikenhetsdriven kunskap i och med att den är obligatorisk.

– Alla kommer in nyfikna till skolan men hur många är det när de slutar? Obligatoriet och tvånget skapar hämningar.

Eftersom utbildningen ska vara likvärdig och jämförbar kan det vara svårt att skapa undervisning som tar vara på elevernas olika intressen.

Har ni något exempel på hur ni själva fått till ett bildande klimat i undervisningen?

– Jag fick uppdraget att hålla i elevernas val i drama, ett ämne som jag nästan inte hade någon erfarenhet av alls. Jag och åtta dramaelever satte upp en pjäs som vi spelade upp för både skolan och samhället. Vi tog hjälp av en dramapedagog för att bearbeta manus och jag fick själv vara med och spela elev. Det var en bildningsresa både för mig och för eleverna, säger Stina Wikberg.

Linda Karlberg berättar om när hon lät sina elever i årskurs sex arbeta med sorg. På svenskalektionerna skrev de texter som bottnade i deras egna upplevelser av saknad och förlust. Det blev berättelser och dikter om husdjur som dött, erfarenheter av krig och tankar om vad man var rädd för. De skrev också ner på lappar vad de skulle säga till sig själva som tröst, som sedan slutförvarades hos skolans kurator.


– Projektet blev »på riktigt« och spred sig även bland de vuxna på skolan som började dela med sig av sina egna sorger. Vi blev lika. Det var fint och vi fick in ensemblespel och allt annat som musiken ska innehålla.

– Det där kommer eleverna aldrig att glömma. De kommer att berätta det vidare för sina barn och barnbarn, säger Jens Remfeldt.

Vad är viktigast för eleverna att lära sig? Kan man säga att det finns en kanon för de estetiska ämnena?

– Det är svårt att definiera. Pratar man om kanon i bild så har konsthistoria alltid ansetts viktigt, att känna igen konst från olika tider och vissa kända målningar. Samtidskonsten är däremot styvmoderligt behandlad, säger Stina Wikberg.

– Att lägga tyngden på konsthistoria är inte fel men det finns en risk för att man missar allt utanför. Den typen av kanon kan man komma åt även utanför klassrummet genom att visa att det finns gallerier och museer som är öppna för alla, fortsätter hon.

Inom teatern är man mindre upptagen med en kanon, tycker Jens Remfeldt.

– Allt som har betydelse för oss i dag är värdefullt. Jag är skeptisk till att vi ska bestämma vad de som är vuxna i framtiden ska anse vara viktigt att veta och inte. Det måste vara rörligt, säger han.

Linda Karlberg säger att hon har vacklat lite kring kanons betydelse och ändrat uppfattning:

– Jag tror att det är roligt att ha en gemensam kunskap som man kan möta andra i. Bottnar man exempelvis i folkmusik kan man ge sig ut och byta kunskaper med andra. Det är något som kan utmana mig som lärare och det kan vara skönt att ha något att hålla sig i utan att hela tiden behöva uppfinna hjulet.

Hur mycket ska man anpassa sig efter elevernas tycke och smak?

– Jag tror att det handlar om att det man gör ska kännas relevant. Att arbeta med gamla grekiska dramer är inga problem, det beror på hur man gör det. Det finns vissa bra exempel, som målningen av Mona Lisa och Shakespeares pjäser, som är så välgjorda att vi kan använda dem på många olika sätt, men inte bara för att de står på listan, säger Jens Remfeldt.

– Man får vara ihärdig med att få eleverna att göra saker ihop och vara en del av något större i stället för att bara se till sitt, säger Linda Karlberg.

– Ibland känns det som man plankar sig till döds efter elevernas val och bara försöker peppa dem i saker de redan kan. Jag hamnar ofta i att deras åsikter betyder för mycket. Jag skulle vilja ge lite mer uppgifter om vad de ska lyssna efter i ett visst stycke till exempel, fortsätter hon.

– Eleverna är blixtsnabba med sina omdömen och har ofta en snäv uppfattning om vad teater handlar om. De vill synas på scenen men teater är så mycket mer, säger Jens Remfeldt.

En slöjdlärare berättade för oss att hon slutat att sticka med eleverna för att de inte är intresserade. Hur tänker ni kring det?

– Är det väldigt trögt kanske man kan lämna det för stunden och fånga upp det senare. Har man inget engagemang alls för det själv som lärare kanske det är bättre att släppa helt, säger Linda Karlberg.

– Alla gör sitt eget i slöjden men de kanske kan göra något gemensamt, sticka stolsdynor till skolan, göra skolan fin tillsammans, föreslår hon.

Är det viktigt att bidra till förståelse för andra kulturer?

– Ja, det är högaktuellt i dag med de starka rasistiska strömningarna. Det är en risk att man är ganska begränsad å ena sidan, å andra sidan har all konst uppstått i ett sammanhang som hämtat influenser från många olika håll, säger Stina Wikberg.

Linda Karlberg tycker att det är lättare att få in det mångkulturella perspektivet i undervisningen i dag när många klasser består av elever från olika länder och musik från hela världen är lätttillgänglig.

– Det är viktigt att bredda förståelsen och inte bara ibland använda olika uttryck från andra länder. Jag är rädd för att teaterundervisningen bygger på en uttalad västerländsk, anglosaxisk och manlig norm som vi behöver vara mer normkritiska till, säger Jens Remfeldt.

Till sist. Har ni några exempel på personer som ni tycker är bildade?

– Idéhistoriker som greppar över flera områden och ser samband. Karin Johannisson är ett exempel, säger Stina Wikberg.

– Den som inte slutar bildas är bildad tycker jag. Som aldrig kommer i mål utan har det levande hela tiden, säger Jens Remfeldt.

Därför är det svårt att peka ut en viss person, menar han och fortsätter:

– För mig är det en lite skavande klassfråga också, som handlar om vad som anses fint med borgerliga ideal. Jag menar att alla äger begreppet och gör sin egen resa.

Linda Karlberg berättar om hur hon kan fastna vid radion när kunniga kloka människor samtalar med varandra om olika saker:

– Det är oerhört spännande när bildade människor för samtal genom att lyssna, utveckla och fylla i varandras synpunkter utan att nödvändigtvis tycka lika. De ropar inte ut att de är bildade. Bildningen är mer lyssnande och står inte i talarstolen.