Nya grepp gör jobbet meningsfullt

Mellisbuffén!

– Fotbollsspelet och teven!

– Fiaspelet på skolgården!

När barnen i klass 2A i Essviks skola får frågan om de märkt några förbättringar på fritidshemmet åker flera händer upp i luften. Mellisbuffén, berättar de, serveras mellan klockan ett och halv tre. Jättebra, för då kan man vänta med att äta tills man är hungrig. Fiaspelet, som spelas med stora träkubbar och en skumgummitärning, har några av dem själva varit med och målat på gården.

När barnen får lite hjälp på traven kommer de på fler nyheter, som de nya rastaktiviteterna, och fritidspedagog Mona K Jakobsson ser nöjd ut. För även om hon och hennes kollegor genomfört stora förändringar de senaste två åren var hon osäker på om barnen hade tänkt på dem.

Nu berättar hon för barnen vilka aktiviteter som står till buds denna eftermiddag, innan de går till fritidshemmets egen ingång, en bit bort i korridoren. Här hänger en stor magnettavla på väggen med ett foto på varje elev och personal. Var och en har sin bild och flyttar till vald aktivitetslokal, till exempel ateljén. Hur lyckas personalen få barnen att använda aktivitetstavlan?

– Med tjat, säger Mona K Jakobsson och skrattar. Sedan ändrar hon sig.

– Tjat vill man ju inte kalla det. Påminna låter bättre. Men det går bättre och bättre.

Aktivitetstavlan hör också till nymodigheterna här på Essviks fritidshem. Med hjälp av den kan personalen enklare hålla reda på var varje barn – och för den delen kollega – håller hus. Och det kan ju behövas i en verksamhet med 133 barn och 6–7 vuxna, med lokalerna utspridda på hela skolområdet.

Essvik är en halvö vid Ljungans utlopp en dryg mil söder om Sundsvall. Skolan med tillhörande fritidshem, med 133 inskrivna barn, ligger i en låg, rödmålad trälänga i vinkel, i ett skogsbryn i ett äldre egnahemsområde. Här går 210 barn mellan F och 5.

Åttaåriga Alejandra Rosén Lilja blir vår guide.

– Här i korridoren får man inte springa, för man kan snubbla, förklarar hon och visar de olika rummen: förskoleklassens två avdelningar, stora och lilla matsalen, ateljén och ”lugna rummet”.

– Fast där är visst inte så lugnt, ler hon lite urskuldande när vi hör stojet från de barn som spelar fotbollsspel där inne.

I ateljén, däremot, råder koncentrerat lugn. Här träs armband, limmas indianpärlor och silkespapper på burkar av glas och metall, målas trolldegskakor, skapas konstverk av papper ur återbrukslådan.

Mona K Jakobsson går runt och hjälper till vid de olika borden. Till för tre år sedan arbetade hon på ett litet byskolefritids. Men då den skolan lades ner fick hon, hennes två kollegor och barnen flytta hit till Essvik och slås ihop med det fritids som redan fanns här. Och även om det var spännande med förändringen var det en del som behövde stötas och blötas. De två verksamheterna hade trots allt haft var sitt arbetssätt och kultur.

– På det andra stället hade vi en helt annan miljö, både ute och inne. Vi var färre och inte så utspridda och kunde ha stenkoll på varje barn. Och eftersom vi hade egna lokaler kunde saker ligga framme.

Hennes kollega, förskolläraren Sussan Faridian, nickar. Hon är en av dem som fick se barngruppen närapå fördubblas, samtidigt som två personalgrupper skulle jämka ihop sig.

– Vi hade olika tänk också, inte om målen i sig, men om hur man ska nå dem, säger hon. Det blev mycket diskussioner.

Dessutom kände samtliga i personalgruppen en stor frustration. Varför kändes det som om fritidshemmet var en undanskymd verksamhet, som varken politiker eller tjänstemän inom kommunen räknade med, eller ens tänkte på? Personalen erbjöds till exempel sällan kompetensutveckling.

Just då kom inbjudan till projektet Kvalitet i fritidshem. Efter kritik från Skolinspektionen vad gällde kommunens fritidshem hade barn- och utbildningsnämnden beslutat att prioritera just de verksamheterna, genom ett treårigt projekt, lett av två utvecklingspedagoger vid kommunens Centrum för kunskapsbildning. Tanken var att koppla ihop och ta lärdom av det utvecklingsarbete som hade pågått inom kommunens förskolor i många år, med goda resultat.

– Ett av målen var att höja fritidens status, säger utvecklingspedagogen Karin Fridholm, som snabbt märkte att många fritids hade fått stå tillbaka i samband med att de börjat tillhöra skolornas verksamhet.

– I stället för ”det är vi som tillsammans jobbar för barnens bästa” kände en del fritidspedagoger att varken förvaltningen, rektorer eller lärarkolleger tog dem riktigt på allvar.

Hon och hennes kollega Maria Mellerstedt började med att bjuda in samtliga kommunala fritidshem till ett stormöte i kommunhuset. Uppslutningen blev stor – 25 fritidshem av 32 hade folk på plats. Essvik var ett av dem.

– Vi tyckte inte vi kunde missa den här chansen, säger Sussan Faridian.

Därefter har projektet fortgått med ett antal nätverksträffar per termin, möjlighet att delta i olika aktiviteter och föreläsningar, samt en lärstämma. Flertalet deltagande fritidshem har utsett några representanter för nätverksträffarna. Men ”hemma” har alla i arbetslagen medverkat i processen. Varje personalgrupp har fått ta fram ett utvecklingsområde; något som de ser som viktigt och samtidigt behöver utvecklas i sin verksamhet. Detta har de sedan arbetat med utifrån så kallad systematisk kunskapsbildning, vilket kortfattat innebär att de utforskar sin egen vardag.

– På så sätt uppfyller vi skollagens krav på att all verksamhet ska vila på forskning och beprövad erfarenhet, säger Karin Fridholm.

De fritidshem som haft behov av det har kunnat få extra stöd, till exempel av utvecklingspedagog, ateljerista och/eller pedagogista.

Utöver de utvecklingsområden som varje fritidshem själva fått ta fram, har själva projektet lagt ut övergripande uppgifter, som samtliga ska arbeta med.

En av de saker som Skolinspektionen hade påpekat var, att personalen i kommunens fritidshem behövde ta sitt pedagogiska uppdrag på större allvar.

– Det låter ju som om vi inte hade tagit det på allvar förut, säger Mona K Jakobsson med en ton av försvar i rösten. Det hade vi förstås. Men allt kan ju bli bättre.

Därför handlar Essviks fritidshems utvecklingsområde om hur de som arbetslag ska definiera och förankra sina gemensamma pedagogiska mål, och inte minst att de beslut de tar verkligen blir verklighet.

– Vårt mål är att föra protokoll vid varje möte och lägga ut dem på internet, säger Mona K Jakobsson.

För att skapa bättre struktur och tydligare rutiner har personalgruppen ett möte klockan halv ett varje dag, då de bestämmer vem av dem som ska befinna sig var under eftermiddagen. Vid dessa möten finns också möjlighet att påminna varandra om beslut de tagit.

De mer ingående reflektionerna och diskussionerna kring utvecklingsfrågorna och redovisningarna från föreläsningar, nätverksträffar och lärstämmor tar de vid sina tvåtimmars fredagsmöten, i mån av tid.

– Det finns ju hela tiden en vardag också, påpekar Mona K Jakobsson.

Men om de behöver extra tid går det alltid att få till det, genom att deras kollegor i förskoleklassen och skolan täcker upp för dem, eller genom att de går till rektor och begär extra tid.

Ännu en punkt på Essviks fritidshems program är att ”synliggöra barnens lärande i leken”. Ateljén och lugna rummet och den källare där de samlat byggmaterial är resultat av den ambitionen, liksom en blogg där personal och elever dokumenterar verksamheten, med länkar till styrdokumenten. Planer finns också på tavlor som visar vilka förmågor som tränas i olika lekar.

Vid en lärstämmaför Kvalitet i fritidshem i höstas diskuterade deltagarna vad projektet hittills hade gett dem. De vittnade om större medvetenhet kring hur de kan stötta eleverna i deras lärande och utveckling, att verksamheten är mer genomtänkt utifrån styrdokumenten och att eleverna fått större möjlighet till delaktighet och inflytande.

– Och flera fritids utvecklar sina lärmiljöer kontinuerligt, eftersom pedagogerna blivit mer medvetna om miljöernas betydelse för lärandet, säger Karin Fridholm.

– Vi insåg att det är viktigt att det syns vad varje rum är till för, säger Mona K Jakobsson.

Nu är mellisbuffén framdukad i lilla matsalen: bröd, smör, kaviar, skinka och hemlagad fruktyogurt. Några av barnen tar för sig direkt medan andra fortsätter med det de håller på med. Att inte avbryta en aktivitet för att äta mellanmål är alltså ytterligare en fördel med buffélösningen.

Små förändringar och lite större har Kvalitet i fritidshem lett till på Essvik. En del syns för blotta ögat, som buffén, ateljén och bloggen. Men kanske allra viktigast är det som Mona K Jakobsson säger och som Sussan Faridian ivrigt nickar bifall till:

– Jobbet känns både roligare och mer meningsfullt numera!