Ett läshuvud kommer till sin rätt

Karl Angelryd är svårslagen i dag.

Matteläraren Camilla Nyström, som sitter på andra sidan brädet, är återigen besegrad. De två har något av en heldag tillsammans. Enskild matteundervisning från morgon till eftermiddag och så schackspel på rasterna.

Fast gränsen mellan rast och lektion verkar flyta.

– Bra spelat Karl, men du vet vad de brukar säga. För att nå elitnivå behöver du öva minst tio tusen timmar, säger Camilla Nyström.

– Hur många dagar blir det? undrar Karl Angelryd.

– Ja, hur ska vi räkna? frågar hon.

– Dela på 24.

– Kanske väl tufft att öva schack dygnet runt, funderar Camilla Nyström.

Hon passar på att göra beräkningen mer utmanande.

– Man kan ju se det som ett jobb och öva åtta timmar om dagen fem dagar i veckan, föreslår hon.

De kommer fram till att det skulle ta Karl Angelryd fem år att nå schackeliten.

Varför inte? Han har gjort en minst lika fantastisk resa på bara ett par år, berättar Camilla Nyström.

– När han började här i sjuan hade vi långa diskussioner om två minus sju är det samma som sju minus två. Nu är han uppe och nosar på högsta betyg i matte.

Fristående Karlaskolan i centrala Göteborg ingår i Magelungenkoncernen som driver skolor och behandlingshem runt om i landet. Karlaskolan är inriktad på elever med koncentrationssvårigheter, neuropsykiatriska funktionshinder och i vissa fall skolfobi som lett till perioder av hemmasittande.

Gemensamt för många av eleverna är att deras studier i den vanliga skolan havererat. Karl Angelryd är inget undantag. Han kom hit i sjuan när situationen på den dåvarande skolan blev omöjlig.

– Det blev mycket stök och jag fick inget gjort på lektionerna, svarar han lite svepande när jag frågar om den tiden.

Till slut kunde han inte vara kvar i klassrummet utan tillbringade dagarna med en lärare i ett eget rum. Men det fungerade inte heller.

– Det blev något bråk med andra elever och jag slutade bara gå till skolan, berättar han.

Det ledde till en utredning inom barn- och ungdomspsykiatrin. Han fick diagnosen add och autism, vilket gav honom en plats på Karlaskolan.

Skolans undervisningslokaler ligger i ett vanligt hyreshus i centrala Göteborg och liknar mest ett hemtrevligt kontor med flera små arbetsrum. På dörren till varje rum finns en skiss som visar vilka elever som sitter där och på vilken plats. Karl Angelryd delar rum med två andra elever. En av dem är sällan där och den andre är inte i form för att plugga i dag. Han har lämnat historieböckerna uppslagna på bänken och gått för att spela kort.

Därför är Karl Angelryd ensam med matteläraren Camilla Nyström. Han får ”en till en” som personalen på skolan säger. Den höga personaltätheten ger utrymme för mycket sådant. I Karl Angelryds grupp om tio elever arbetar två lärare, två samordnare och en familjeterapeut. Totalt på hela skolan går bara 24 elever.

– Vad är ett mönster? undrar Camila Nyström.

– När det är typ likadant, svarar Karl Angelryd.

– Så vilket tal får du i nämnaren nästa gång om du söker mönstret?

Camilla Nyström antecknar på white-boarden: 1/2, 1/4, 1/8, 1/16, 1/32 …

– Karl har bra ögonminne och behöver se svaren bildligt på tavlan så att han i nästa steg kan sätta ord på sina beräkningar, förklarar Camilla Nyström.

Att alltid ha läraren till hands är en av de saker som Karl Angelryd upplever som en stor skillnad mot sin tidigare skola.

– Där satt man och väntade på läraren en hel lektion och så blev det rast och då var det två dagar kvar tills vi hade samma ämne igen, minns han.

Det traditionella skolschemat med lektioner i vissa ämnen på förutbestämda tider funkade över huvud taget dåligt för honom.

– Det här med att vara på plats 09.30 och ha med sig böcker och penna och allt möjligt, förklarar han.

Här på Karlaskolan har han ett individuellt veckoschema framför sig på bänken. För varje ämne står det vilka sidor i boken han ska läsa och vilka uppgifter som ska lösas men han väljer själv vilken tid eller veckodag det ska ske.

– Jag kan göra grejer när jag vill, konstaterar han.

Tanken är att undervisningen på Karlaskolan ska vara intressebaserad, enligt Camilla Nyström.

– Vi utgår från elevens intresse just den dagen. I en vanlig skola planerar en lärare mycket. Här måste man vara uppfinningsrik och möta eleven där den är i stunden, förklarar hon.

En elev i vit skjorta, sammetsfluga och ljusbruna chinos kommer in i rummet och slår sig ner bredvid Karl Angelsryd. Eleven fyller år i dag och visar upp klockan som han fått i present. Den här typen av avbrott mitt i en lektion var tidigare förödande för Karl Angelryds koncentration. Men nu återupptar han pluggandet direkt när kompisen gått.

– När Karl kom hit till oss i sjuan hade han nästan ingen egen motor i skolarbetet. Men vi har utökat hans studiepass steg för steg och han har blivit väldigt bra på att stänga ute yttre stimuli, förklarar Camilla Nyström.

Karl Angelryd gillar att skolans elever får välja i vilken takt de läser sina ämnen.

– Jag kan plugga extra i något ämne så att jag ligger långt före och då behöver jag inte plugga det sen på ett tag, förklarar han.

Men en nackdel med de små grupperna och individualiseringen är att det är svårt att få till grupparbeten och gemensamma genomgångar.

– Vi sitter i samma rum men det är jättesällan vi pluggar samma ämne och om vi gör det så ligger vi aldrig på samma ställe, säger Karl Angelryd.

Camilla Nyström håller med om att det är ett problem.

– Tittar man i kunskapskraven så finns det mycket kommunikativa delar. Så vi kämpar för att hitta tillfällen där eleverna kan öva på dem, säger hon.

Att skolan är liten och riktar sig till elever med vissa diagnoser innebär också problem socialt.

– Det kan bli tråkigt när det är så få elever. Och vissa har diagnoser som gör att de är helt osociala och inte pratar med någon, säger Karl Angelryd.

Kring varje elevpå Karlaskolan finns ett team på tre personer. Det är en mentor med ansvar för elevens undervisning, en familjeterapeut som jobbar med hemsituationen och en samordnare som tar hand om det sociala på skolan. Karl Angelryds samordnare heter Mattias Nyrén och är socialpedagog.

– Jag träffar Karl några gånger i veckan och då får han ta upp både det som går bra och det som är jobbigt. Jag är också med på lektionerna för att se hur han reagerar i olika sociala situationer, förklarar Mattias Nyrén.

Karlaskolan har ett dubbelt uppdrag. Den ska inte bara ge eleverna undervisning utan också behandling. Undervisningsuppdraget finansieras av skolpengen plus ett tilläggs-belopp. Behandlingsuppdraget finansieras däremot av socialtjänsten och det är därför skolan kan ha så hög personaltäthet. Behandlingen ges främst av samordnare som Mattias Nyrén.

– Det kan till exempel vara elever som har svårt att läsa av ansikten och se om du är arg, ledsen eller glad. Då tränar vi på det genom att jag visar upp bilder på olika ansiktsuttryck, säger Mattias Nyrén.

Karl Angelryd har bra betyg och kommer lätt in på gymnasiet till hösten. Men många som går ut Karlaskolan gör det utan gymnasiebehörighet. Av 22 elever som gått ut de senaste tre åren har bara 10 varit behöriga till ett nationellt program. Men det är inte så förvånande, tycker skolans rektor Göran Åkerberg.

– Eleverna har väldigt olika förutsätt-ningar. Vissa kommer hit till oss i nian utan några betyg från åttan. Då har vi bara ett år på oss, konstaterar han.

Men hur går det då för dem som kommer in på gymnasiet? Hur klarar de övergången från en relativt skyddad tillvaro på Karlaskolan till en vanlig gymnasieklass?

– Vi har inte hittills inte gjort några sådana uppföljningar men ska börja med det till hösten, berättar Göran Åkerberg.

Samordnare Mattias Nyrén poängterar att man hela tiden arbetar mot att eleven ska kunna gå tillbaka till en vanlig skola.

– Målet är att ge eleverna verktyg att hantera de situationer som de upplever som jobbiga, säger han.

Övergången underlättas om man kan hitta en lämplig gymnasieskola.

– Det kan vara en skola med små undervisningsgrupper eller en skola där eleverna inte byter klassrum så mycket, förklarar han.

Det börjar bli dags för Karl Angelryd att välja gymnasium och han ska besöka olika skolor tillsammans med sin samordnare. Han har inte bestämt sig för något program ännu men känner sig mogen för gymnasiet.

– Min mentor och min samordnare säger att det kommer gå bra så jag tror det kommer funka helt okej, säger han.